Författararkiv: Gustav Almestad

Klämd mellan natt och dag

Publicerat av

Utan att veta något alls om författaren satte jag mig för att lyssna på ett samtal i Aftonbladets monter på bokmässan. Jag hörde franska talas och tänkte att här fanns en chans att öva lite (*är tönt*). Det var den rumänska poeten Svetlana Cârstean som berättade, ihop med översättaren Athena Farrokhzad, om sin på svenska nyss utkomna Skruvstädsblomman. De pratade om översättningsprocessen, och hur de haft ett nära samarbete istället för det vanliga förfarandet att en person översätter verk av någon hen aldrig träffat. Fler skäl än träning av språkörat fanns att stanna och lyssna, och jag var tvungen att läsa boken efteråt trots att jag som tidigare nämnt är lite utan för mina trygga vatten när det kommer till poesi.

Det gjorde jag rätt i. Det första kapitlet vägrar nu lämna mig.

Jag är här.
Mellan dagen som gick och den som ska komma.
Drömmen spottade ut mig
som en hård bitter kärna.
Jag lät den vara.
Det var en hemsk dröm.

I glappet mellan nattens sömn och morgonens början inleds boken, och i den stämningen fortsätter vi också befinna oss. Återblickar hämtar minnen från barndom och blandar dem med nuet, och med drömmen. Skolbarnen blir arbetare i fabriken och tar sina lekar, intriger och hierarkier med sig. Skruvstädsblomman växer på arbetsbänken medan texten slits mellan arbetsdisciplin och den late Oblomov som väljer att somna om. Drömmar om bakelser är svaret för den som inte kan stanna i sömnen.

Bland dikterna utanför det sömndruckna morgondiset fastnar jag framför allt i Cârsteans kamp mot ensamheten i avsnittet som fått titeln Ensamhetens bok eller Do you Yahoo? För att inte behöva möta en tom inkorg skickar Svetlana Cârstean mejl till sig själv, en exercis som visar sig lockande nog i sig självt för att den ska fortgå även när andra meddelanden ändå dyker upp. Jag ser ett försök att skapa sig en situation som är så gynnsam som möjligt för själva skrivandet.

Om jag inte uppfinner dessa trädgårdar dör jag.
Det finns
människor
som varken har begär, kraft eller lust att
uppfinna
trädgårdar och de promenerar omkring i andras.

Jag promenerar gärna i andras också.

Självbegrägligt beteende

Publicerat av

Det är inte förvånande att Lena Andersons nya roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek snarare än bara en roman dessutom framstår som en essä om kärlekens, men kanske framför allt om förälskelsens, egenskaper. Andersson är inte främmande för att driva en tes, om en säger. Detta naturligtvis inte en nackdel, utan en fröjd.

Romanens protagonist Ester Nilsson går upp i förälskelse. Konstnären Hugo Rask påträffas genom Esters medverkan i en föreläsning om hans konstnärskap, och efter en tids besatthet av honom och förnekelse av densamma – utan att något särskilt egentligen hänt – lämnar Ester sin bekväma partner för att vara fri att följa upp. Det går sådär. Hugo Rask är svåråtkomlig, men välkomnar som det passar honom hennes sällskap, och visst låter han sig till slut föras till Esters säng några gånger. En knapp veckas samvaro av det slaget och käftarna slår igen definitivt. När den samvaron är över lika plötsligt och oförklarligt som den inletts övergår trånandet i ren plåga, nattlig terror av utebliven kontakt. Säg inte att du inte känner igen dig.

Du kan läsa detta som en tripp ner i dina egna värsta stunder, en igenkänning du kanske helst inte vill ha. Från början till slut analyserar Ester läget in absurdum, ältar detaljer och eventuella felsteg. Ofta blandar hon klarsyn med berusning, som i återfallet:

”De omfamnade inte varandra som andra omkring dem gjorde. Hon tänkte att det var ett bra tecken, deras kroppar hade fortfarande laddning. Att hon fortfarande tänkte i tecken var inte bra, tänkte hon i medvetandets bortre regioner, utan symbolen för hennes ofrihet.”

Som att vara full, och inse från någon punkt i sinnet att en börjat få storhetsvansinnet som en uttryckligen tänkt innan att det skulle undvikas … och sen: skit samma, nu kör vi ändå!

När det blir för plågsamt hittar igenkännaren sin tröst i teserna.

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet.”

”Människor med långt avstånd till andra är ofta snälla. De utövar snällhetens gester, som inget kostar.”

Saker som låter bra. Det är som sagt en fröjd.

Dock att den är bedräglig.

Fröjden att se förklaringar i tryck ligger väldigt nära denna förälskades självbedrägeri som romanen också skildrar. Vad ska du med dessa exakta beskrivningar till? Du törstar efter förklaring lika mycket som Ester Nilsson gör. Och hur exakta är egentligen dessa beskrivningar? De är hämtade från var? Utsagorna är inte en gurus sanning, det är Ester Nilssons tankar, när hon är mitt uppe i det desperata famlandet efter förklaring och en kod som inte kan knäckas.

En tid före det att Hugo Rask ligger med Ester Nilsson för första gången ältar hon hur hon kanske missat en chans:

– Så vad gör vi nu?
Hon blev för nervös för att höra att det inte var en fråga utan en invit.
– Vad menar du? sa hon, och dödade så det han försökt att åstadkomma.
– Vi fortsätter väl prata som vi alltid gör?
[…]
En smula verbal tafatthet hade gynnat henne sexuellt. Då hade kroppen tvingats jobba lite den också.

Det sista är vad den självutnämnde överanalyseraren på allvar tror. Men det är inte sant. Möjligen svarar Ester fel, men nog fanns det ord att svara ”rätt” med. Ändå kan inte hennes handlingar göra skillnad i den relation hon söker, och det är den enda sanning hon behöver.

Att läsa romanen med samma distans som hon behöver är inte heller lätt. Det är ändå styrkan. Lena Andersson har inte förklarat utsattheten och maktobalansen, hon skildrar den.

Helt självklara val

Publicerat av

Jbara drömmer sig bort från den lilla fattiga byn. Hon funderar på att slänga sig framför bussen som ibland kör förbi, bara för att tvinga den att stanna och få se hur den ser ut inuti. Om hon inte blir påkörd och dör.

”Det skulle bara innebära en snabbiljett till helvetet där min lilla mus får brinna för allt hemskt den gjort. Men talar nån om allt bra den har gjort? Nej. Varför inte?”

Saphia Azzeddines roman Sånt jag berättar för Allah (utgiven 2011 på svenska, på franska 2008) är berättad som just den sextonåriga herdeflickans monolog till och om Gud. Det konstanta ifrågasättandet till trots är det inte en kritik av religionen eller tron, utan av omgivningens dumhet och hyckel och inte minst av patriarkatet och klassamhället.

Jbara säljer sin kropp, för att det är ett självklart val. Sex är inte till för henne, det är en värdesak, och hon är fattig. Att hennes kropp är en vara får hon lära sig tidigt av såväl främlingar som familj. Modern menar att det som är mest haram av allt är att inte vara oskuld. Miloud köper hennes kropp regelbundet för en fruktyoghurt. Fadern anser dottern vara förbrukad så snart detta uppdagas, av att hon blir gravid. Så varför skulle hon inte ta den välfyllda rosa väskan som en dag faller av en buss, och dra någonstans där det betalas bättre?

Väskans innehåll räcker inte långt, men Jbara får snart jobb som husa i en rik familj där personalen behandlas som luft. I den rika låtsasvärlden är allt lika flärdfullt som det är absurt.

”Jbara! Jbara! Jbara! Ibland använder de munnen, andra gånger en pingla. Idag ropar Lalla Malika på mig för att jag ska hämta hennes pingla. Det är humor.”

”Deras Porsche Cayenne står med motorn på. Familjen är klar att åka. De ska på spa. Vid havet. För att komma i form igen… För de är väldigt trötta. Väldigt trötta.”

När mannen i huset våldtar henne, fortfarande på ett sätt som antyder att hon är som luft, är det första gången hon inte ens får något tillbaka. Han kan göra detta igen och hon kan inte göra ett skit. Tillsammans med kollegan Latifa tar hon sig in till stans klubbar för att hitta män som åtminstone betalar, och där får hon snart de mest förmögnas uppmärksamhet. Träffsäkra kommentarer ringar in dessas hyckel.

”De beställer in te och vattenpipor. Alkohol är förbjudet inom islam och eftersom schejkerna är goda muslimer dricker de inte. Däremot knullar de värre än de värsta horor!”

Hon hånar schejkernas fixering vid tavlor på mystiska kvinnor. De älskar att avbilda kvinnor på ett sätt som erotiserar samma prostitution som för Jbara är krass verklighet. ”Varför har aldrig nån målat av en fattig kvinna med en kuk i munnen och pengar i handen? Så ser min verklighet ut.” Dessa män har valet att vara ärbara eller inte, hon har inte det, men ändå är det är hon och de andra kvinnorna som får sitta i fängelse när snuten besökt schejkernas fest. Män kan tryggt låtsas som om deras kukar inte är inblandade i prostitutionen, radera dem från avbildningarna, muta sig bort från arresten.

Azzeddine har med Jbaras monolog författat ett arabiskt SCUM-manifest. Vreden från fattigdom och förtryck, gestaltad med en cynisk röst som inte är till för vår snyftarläsning. Här finns inget tryggt avstånd och exotiserande av arabiskt patriarkat, det är de franska sexturisterna som står för exotiseringen av Jbaras ”arabiska fitta”. Här finns ingen trösterik klättring från botten till topp, för hennes tillfälliga bättre levnadsstandard kan alltid tas ifrån henne. Men det är jävligt rolig läsning. Jbara ser rakt igenom alla och är smartare än dem, men för det har hon inte ett skit. Just därför låter sarkasmerna så vassa.

Där man bränner böcker

Publicerat av

Jaså, du ska till Barcelona? Då måste du läsa Vindens skugga, sa två helt av varandra oberoende bekanta. Carlos Ruiz Zafón hade helt gått mig förbi tidigare, men har uppenbarligen skrivit en väldigt populär svit romaner om mystiska grejer på Barcelonas gator. Kunde vara värt en chans, så jag tog med mig två av dem på resan. Vindens skugga från 2001 (utgiven på svenska 2005) är den första.

1945 följer den tioårige pojken Daniel med sin far till ”De bortglömda böckernas gravkammare”, den hemliga plats känd bara för bokvärldens invigda som exempelvis de som fadern äger ett antikvariat. Daniel får välja ut en enda bok att ta med sig och valet faller på Vindens skugga, av den okände författaren Julián Carax. Boken är en ren uppenbarelse för den unge pojken, vars berättelse han slukar om och om igen, men den för snart med sig besvär och mysterier då Carax trots sin obetydliga position visar sig högt värderad av boksamlare, och vars namn även lockar till sig en märklig figur vid namn Laín Coubert, som är ute efter att bränna alla böcker Carax lämnat efter sig. Ovillig att vare sig sälja eller låta Coubert, som tagit sitt namn från porträttet av djävulen i berättelsens Vindens skugga, börjar Daniel istället utforska författaren Julián Carax egen historia. Efter att i första delen ha hjärtekrossats under uppväxten, av bokhandlaren Barcelós lite äldre och blinda dotter Clara, börjar den artonårige Daniel på allvar nysta i mysteriet.

Förutom huvudfrågan ”vad hände med Julián Carax?”, vilar en stor del av spänningen på undran om hur övernaturligt saker ska tolkas. Som till exempel huruvida Laín Coubert faktiskt är djävulen. Det är i sanning spännande, och det väldigt målande språket ger en klar bild av ett gammalt Barcelonas miljöer. Berättelsens tidsmässiga placering i 1900-talets första hälft inkluderar en hel del betydande historia, med inbördeskrig, världskrig och fascistisk diktatur, men det är en eskapistisk berättelse snarare än realism. Jag känner igen användningen av övernaturligheter, eller hoten därom, från mycket av spanskspråkig* berättartradition. Från magisk realism till full blown fantasy. Något med att perspektivet är i första person men ändå har inslag av allvetande författare känns också typiskt för den traditionen.

Det stora problemet är dock den bedrövliga skildringen av kvinnor. Få tecken på självständigt liv upptecknas, på sin höjd är kvinnor nyckfulla med dunkla motiv men även där sällan annat än projektionsytor. Det är kvinnor som lockar Daniel och Julián Carax i fördärvet med sitt av naturen svekfulla varande, säkert oavsiktligt men ändå oundvikligt. Things [män] do with pussy sittin on they face. Daniels deckarkompanjon och halvidol Fermín, som ska vara en lustig men klipsk figur att lyssna till med spända öron, föreläser konstant om hur kvinnor är och tänker (det vill säga som en hora eller som en madonna), hur kvinnor av män bör föras (se förra parentes), och påtalar att ingenting är som första gången man får skala en kvinna som en sötpotatis och talla lite. Om det inte är för tidigt:

”- Har ni tafsat på henne?
– Nej.
– Bra tecken. Lita aldrig på en kvinna som låter er tafsa hur som helst. Men än mindre på en som måste ha prästens tillstånd innan man får röra henne. Filén sitter mitt i, om ni tillåter den köttsliga liknelsen. Blir ni bjuden finns det ingen anledning att spela skenhelig, utan det är bara att ta för sig. Men om ni är ute efter något mer varaktigt, som jag med Bernarda, glöm då inte denna gyllene regel.”

Knappt någon kvinna alls existerar i romanen utan att vara sexuellt eller romantiskt intresse för någon av de framträdande männen, eller beskrivas som utnyttjad, tragisk, galen eller frigid. Kvinnan som till slut får vara något av en nyckelperson är väl det mest komplexa porträttet, men hon beskrivs samtidigt som allt ovanstående vid olika tillfällen.

Att använda det målande språket kräver också annan pensel för samlag än för stadsmiljöer, om man inte vill vara tönt:

”- Gör med mig vad du vill, viskade hon.
Hon var sjutton år och hade livet på läpparna.”

[Paus för skratt]

Det märks att romanen skrivits för den som älskar läsandet i sig, mustiga berättelser och lite verklighetsflykt. Det är inte riktigt min påse med den sortens allmänna läsfrämjande, men jag är inte emot det. Jag är nog mest imponerad av skildringen av den politiska utvecklingen, bara ibland påtalad men ständigt närvarande som en bakgrundsfond, och där inte minst av porträttet av den grymme opportunisten Fumero som till slut bryter sig in även i huvudintrigen. Vem Laín Coubert egentligen är räknar en ut efter en tredjedel, men det är ändå god underhållning hela vägen ut för den som klarar lite trams och platta kvinnoroller. Att Ruiz Zafón skriver manus i Hollywood annars är inte svårt att föreställa sig.

– – –

* Well, det är katalanska som talas i Katalonien, men jag vet inte vad Ruiz Zafón skrev på, och alla namn är av tidsepokens nöd uttryckta på spanska (pga fascism osv). Traditionerna är också närliggande nog för att kunna buntas ihop oavsett.

Smyger inte längs väggar

Publicerat av

För att bli klar med romanen måste Sami Said vägra sig själv olika saker. Allt som distraherar måste bort och samtidigt fungera som motivation, en hägring vid målsnöret. Tidsfördriv, godsaker, de få sociala relationer han bryr sig om, allt ska bort. Brevväxlingen med Sara har därför upphört och det nästan tvåhundra sidor långa brevet som nu förklarar för henne varför han slutade skriva till henne blir den nya romanen Monomani. En sorts metaroman om hur mycket som måste offras för den första romanen, och om hur mycket den ändå måste skrivas. ”Aldrig att jag ska skriva om mig själv igen”, skriver han i brevet, trots att det är just det han håller på med.

I Saids fall är det alltså befogat att fråga sig hur mycket av honom själv som ligger i Noha från debutromanen Väldigt sällan fin. Brevet som utgör Monomani besvarar på ett sätt frågan: att detta skrivs av honom själv, medan romanen som han slitit med handlar om den som han brukade vara. Att den romanen måste skrivas handlar till viss del om att bli färdig med den personen, men också för att författarrollen är den enda roll Said ser sig själv i. Det kan tolkas som en önskan om tillblivelse, en förvandling, eller som att skrivandet måste finnas där – genomfört och erkänt – för att rättfärdiga det han redan är. För vad är Sami Said om inte författare?

”Så lever jag i denna värld och trots att jag försöker göra det så lite som möjligt finns det hyror att betala och emellanåt måste man få i sig näring och det blir ett par tusenlappar i månaden och någonstans måste de pengarna komma ifrån så ibland jobbade jag som lärarvikarie.”

Distansen mellan Sami Said och Noha, eller ”den han brukade vara”, är inte så stor att den introverta personligheten försvunnit. Skillnaden märks snarare i en mer medveten ton, en tryggare röst. Sami Said kan exempelvis arbeta som lärarvikarie, ha ansvar för en klass, där Noha bara skulle smugit längs väggarna i korridoren. Men även om en läsare av båda romaner uppfattar denna skillnad så är det inte målet för Monomani att berätta om den personliga utvecklingen hos författaren Sami Said. Det är fortfarande fiktion och en roman, vars bild av den förra romanen då är lika mycket fiktion. Någon Sara verkar inte ens finnas på riktigt. Så vem skriver han då för?

Ja, precis. Det är ämnet.

Anfallsänglar

Publicerat av

”En roman om patriarkatets makt”, benämns Johanna Holmströms Asfaltsänglar som i baksidestexten, och visst, nog sku patriarkatet känna igen sig alltid. Det må vara islamkonvertiten Sarahs två döttrar Samira och Leila som har huvudrollerna, och just detta patriarkala uttryck som står i fokus när de resonerar, men de är inte ensamt utsatta och inte är det en enskild religion som sätter gränserna. Sarah har tvärtom lockats till strikta klädkoder som en sorts motståndshandling mot det helfinska patriarkatet, och hennes strävan att bli god muslim har ingenting med män att göra. Istället är det hon som beklagar sig över den (tillfälligt?) separerade maken Farid som har en betydligt slappare inställning till religionen.

Äldsta systern Samira ligger nu i koma, efter okänt våld hittad utanför sin lägenhet, och lillasyster Leila försöker både återupptäcka vem systern blivit, och ta reda på vad som hänt henne. Sökandet berättas i första person som Leila, medan inflätade återblickar utifrån följer Samiras uppbrott från familjen till det isolerade liv där friheten ändå inte vill infinna sig.

Det handlar inte om ”kulturkrockar”, utan om likheter och överlappningar. Samma finska patriarkat som får Sarah att ta till slöjan kuvar de båda systrarna mer än en frånvarande far. För att inte tala om hur Leilas klasskamrat Linda utsätts. Kvinnans ärbarhet återkommer som patriarkatets hörnpelare i alla inkarnationer, men i högstadieskolan som Leila går i råder som vanligt de mest absurda dubbla budskap därom. Varje gift kvinna är en hora, hävdar Samira sarkastiskt, men snarare är alla och ingen det. Ordet helt meningslöst men ändå med sån makt.

I valet av en konvertit som flickornas mor får Johanna Holmström dels narrativa tillgångar, då hon kan låta Sarah explicit jämföra situationen i olika roller, dels ett visst alibi mot vithetsnormen. Positionen som vit finlandssvensk författare blir något mindre problematisk för Holmström än om hon gjort anspråk på att berätta om livet i ”invandrarfamiljen”. Knappast en neutral position ändå, men ambitionen är uppenbart en jämlik problematisering, ett öppensinnat grävjobb i alla sociala strukturer.

Den genomtänkta kompositionen blir dock övertydlig ibland, en del scener passar helt enkelt för väl i pusslet, och Romeo och Julia-spåret med rasisten som byter sida av kärlek för tyvärr tankarna till 90-talsfilmen 30:e november. Men i sådana filmers slappa fiktion saknades naturligtvis den fantastiska variation av frustrerade uppror som Asfaltsänglar består av. Från konvertitens fuck off till skönhetsnormerna, till Samiras geniala oskuldssabotage, till Lindas utagerande Britney-parallell och Leilas solidaritet med densamma. Överhuvudtaget Leilas trovärdiga aparta varande. De är alla uppror som – och det är romanens stora styrka – sällan riktar sig mot någon som aktivt förtrycker dem, utan mot själva den plats som män besitter. Revolter mot anpassningen inför en tänkt manlighet, den som gör ordningen självgående utan att pojkar och män behöver lyfta ett finger, eller märka något alls.

Moget

Publicerat av

Det finns förstås få skäl annat än teh lulz till att någon idag plockar upp Jan Guillous science fiction-försök Gudarnas berg från 1990. Det gällde även mig. Den stora sämstchocken uteblev dock, trots att det inte är någon höjdare heller.

Guillou har valt ett rimligt scenario såväl som berättarperspektiv för en författare som inte pallar gå ned sig helt i genren: den vagt formulerade dystopin, berättad genom ett okunnigt barn. Jag får inledningsvis samma känsla som av modernare svenska dystopier som Kalle Dixelius Tofs bok eller Kristoffer Cras Svenneskräp när den elvaåriga flickan Steva berättar om kunskapsrestriktionerna i det totalitära men fredliga framtidssamhället. Dystopin i Guillous tappning är varken total ödeläggelse som i Tofs bok, eller det riktigt jävliga klassamhället som i Svenneskräp, men Stevas far och en lärare har anat stundande världskrig och valt att fly med några barn till en annan galax via ljusår av dvala.

Väl på en statistiskt lämplig planet väcks Steva, ensam, eftersom något uppenbarligen gått fel. Hon finner spår av sin bror Jesper som hunnit leva ensam på planeten i en hel livstid, drygt hundra år tidigare, och som även döpt planeten till Steva efter sin syster. En skeppsdator får driva handlingen framåt och dilemmat som snabbt introduceras är hur det okunniga men i praktiken överlägsna människobarnet ska hantera planetens ekosystem, vilket är på väg att rubbas och gå under på samma vis som jordens. Med två olika raser som båda är intelligenta, men primitiva, har den ena (stevaner) blivit föda åt den enda av dem som är våldsam (moger) och hela näringskedjan sätts ur spel så alla arter riskerar att dö. I broderns fotspår försöker Steva axla rollen som gud och styra upp både moral och ekosystem, assisterad av skeppets två datorer, och det går väl sådär. Tyvärr gäller det också Guillous framställning, som snabbt förlorar sig i tvetydiga budskap och väldigt tråkiga redogörelser för primitiva jämförelser.

Mogernas rovdrift på håglösa stevaner är förstås plankat från förhållandet mellan morlocker och eloaner i H.G. Wells Tidsmaskinen, men Guillou låter den brutala sidan resonera liknande människan inför djur, med tal om intellektuell överlägnsenhet. Konflikten är en tydlig problematisering av vår egen hänsynslöshet mot miljön, både via mogernas inställning till ”den lägre rasen” och via Stevas egen eskalerande terror mot både moger och stevaner för att återinföra broderns idéer om gudomligt förbud mot ”stevankost” (lol). Det är förvisso lustigt att uppleva hur machoförfattaren och jägaren Guillou brottas med etiska perspektiv på både skyddsjakt och våld i allmänhet, eller famla efter helhetsgrepp på miljöfrågor, men den avslutande delen pekar mest åt att det går åt helvete hur man än gör. Alla planeter fuckar upp sig själva med nån variant på härskande art, verkar det som. Förfallet hindras dock drastiskt på de allra sista sidorna, då skeppsdatorn får abdikera som manipulerande gud bakom gud, och den värdige gud i maskinen, Stevas far, vaknar ur dvalan. Han kommer med ett par lugna visdomsord och låter krigsdattan odla lite spannmål istället för att spränga moger. Och gud såg att det var gott.

Steva framstår därmed som något av en idiot, oavsett tidigare klipskhet i detaljerna. Men det är väl jordeskolans fel, som lät kunskapsrestriktionerna inte bara gälla våld och krig, utan också hoppade över de fyra sädeslagen. Den flumskolan måste vara Jan Björklunds värsta mardröm.

– – –

För den som sökte en mer hånfull läsning kan jag rekommendera detta.

 

Att leva med vit undertext

Publicerat av

Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk
Och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen

I Vitsvit av Athena Farrokhzad är språket i fokus. Språket som skapare och som återskapare, språket som makt. Inte bara ett maktmedel i någon särskilds händer, utan makt i sig, som kräver underkastelse och anpassning. Att ständigt få solka sin beskrivning med någon annans perspektiv för att göra sig förstådd. Detta gäller även när man har samma modersmål. Finns en skuld i att anpassa sig?

Här passerar orden flera perspektiv när familjen talar genom författaren. För varje stycke (utom första sidan) uppges först av allt vem som berättat. ”Min mor sa”, eller fadern, eller brodern, farbrodern eller mormodern. Ändå är första person konstant och explicit medveten om sin påverkan. Detta är ord satta i text av Farrokhzad, återberättande ord eller ej, vilket också gör att det är irrelevant om första person är fiktiv eller Farrokhzad själv. Mot de återberättade orden från familjen förs en indirekt dialog. Råden, utsagorna och förebråelserna från familjen kommer ofta som om de är svar på något.

Min morbror sa: Kriget har aldrig tagit slut
Du har bara slutat vara krigets offer

Orden talar om förtryck och om kamp, men också om ansvaret att varsamt berätta det som inte bara tillhör en själv. Modern uppfattar sig orättvist anklagad, hennes ord blir kritiska mot texten de placeras i. Formgivningen placerar i sin tur texten i vitt på svarta lappar över de vita sidorna, så det liknar undertexterna på en film. En översättning, och därmed tolkning av innebörden.

Lika fullt är min läsning ett nytt lager av tolkning, där jag dessutom befinner mig långt bortom min trygga zon. Jag läser högt för mig själv i min lägenhet för att verkligen stanna i varje fras. Underkastar mig språket.

En FPS från arbetslivet

Publicerat av

I Marie Hållanders debutroman Tjänster i hemmet öppnas dörrarna till arbetet i hemtjänstens villkor, med en vårdtagare bakom (nästan) varje dörr och det unga vårdbiträdet som perspektiv. Den som arbetat i äldrevården känner igen sig. Oavsett om man varit på en avdelning eller kringvandrande bland egna hem är scenen densamma när man står i ett badrum, böjd på fel sätt, över en människa som verkligen inte vill badas och med arbetskläderna alltid för varma. Den kringvandrande har därtill att välja sin vinterklädsel med omsorg när fukten drabbar växelvis mellan göteborgskt snöblandat regn och ångande badrum med stressens tilltagande svettningar. Hållander målar precisa miljöer, känslan av dem mer än deras disposition.

Villkoren för arbetet, men också för vårdtagaren. Ensamhet bakom dörrarna, sjukdom betydligt värre än vård i eget hem kan hantera – är det anhöriga eller kommunen som vill ha det så? – och så alla livslånga vanor som antingen sinkar arbetarna, eller redan stympats av arbetsschemat, beroende på vem som ber om hjälpen. Mellan de många olika dörrarna finns enorma skillnader i makt och förmåga. Vem får något extra och hos vem passar man på att spara tid.

Ord är tid

och eftersom du har ord, Harald,
har du tiden med dig.

Språket balanserar tyvärr på en lömsk yta, velandes mellan dikt och prosa, vilket gör att hela formen vacklar. Även om radbrytningar och extra avstånd mellan fraserna ibland ger effekt, så tyngs helheten av att det uppenbart inte hade behövts några sådana tricks. I grunden är berättandet rakt, och det räcker. Gärna extra radbrytningar, men helst efter punkt. Andas gör jag själv.

Men perspektivet kompenserar. Marie Hållander berättar förvisso i första person, men inte om denna person. Subjektet avslöjar knappt något alls om sig själv. Man kommer på så vis mycket nära, som ett litterärt first person shooter-spel. Intrycken blir som egenupplevda, kroppen vrider sig och ryggen känner orden. Hållander vågar också i den närheten utsätta läsaren för de mindre smickrande reaktioner som mötet med vården kan ge. Att arbeta med människor är att möta motstånd, att tvingas ge av sig själv. Ibland delar arbetaren och vårdtagaren på utsattheten.

Det är ett värdigt arbete.

Too many notes

Publicerat av

Ove är en principernas man, en hederlig man och en hårt arbetande man. Klagar aldrig … utom alltid. Han är en sån där bister, inrutad och misstänksam herre som det är tänkt att du och jag ska känna igen, kanske känna igen oss själva i, och skratta åt – men ändå känna sympati för. Det går sådär.

Det är nu sannerligen inget fel i sig på feelgoodbagateller, eller på folkilska som komik och surgubben som antihjälte. Det är inget fel på mänskliggörande av rättshaverister eller på banal godhet som moralisk ledstjärna, och inte heller är det något fel på att vare sig driva med eller dra den lilla lansen för typen av (mans)person som bara vill ha lite ordning och reda.

Problemet med En man som heter Ove av Fredrik Backman är att Ove blev så mycket tråkigare i romanform än som konceptet och bredare personlighetstypen som bollades mellan Backman och hans Café-bloggkollega Jonas Cramby i respektive bloggar (förmodligen med ursprung i denna tjuvlyssning). Från att fungera som en tacksam etikett att placera på den sortens lokaltidningsbesvikelseperson och lättare haverist, som ändå inte är rasist – och därmed undviker att sorteras in bland Vita Kränkta Män – har mannen som heter Ove fått en historia och förvandlats till en specifik individ som tyvärr inte känns trovärdig. Hans surhet är ibland rolig för läsaren, men inte en jävel skulle orka med honom i verkligheten. Allt ståhej med grannarna hade knappast fortgått längre än att alla gav upp på en kvart och lät honom dö ifred. Inte ens relationen mellan Ove och den nu avlidna hustrun Sonja går helt att tro på – han verkar kort sagt ha varit en förjävligt dålig livspartner även i sin osvikliga trofasthet.

Det finns en synnerligen lömsk manlighetsmyt som går ut på att man gör sitt i livet, arbetar hårt och ställer upp utan att klaga, så kanske inte edens lustgård uppenbarar sig, men man har i alla fall gjort sig förtjänt av lite monogam livslång kärlek. Men detta ideal kompletteras inte med insikten att relationer faktiskt behöver engagemang och inte bara ett tyst stöd. I en alternativ berättelse hade en man som heter Ove lika gärna kunnat vara deprimerad och nyskild som änkling, lika förbannad på allt och lika sugen på att fimpa livet. En riktigt rakryggad man hade uppsökt terapi för länge sen.

Ove är en ofrivillig men äkta hjälte på många sätt, men hans ideal är sämst, och det är inte nån idé att försöka bringa liv i den inbillade urmanligheten bara för att ”den nya mannen” gillar appleprodukter lite för mycket (och då avskyr jag ändå äpplet).

Boken är dessutom minst 100 sidor för lång, och språket belamrat med ett överflöd av omständliga finurliga liknelser (too many notes!), vilket borde fått även en man som heter Ove att gorma över hur förlagen är för snåla för att hålla sig med redaktörer nu för tiden.

– – –

Den mer konceptuella mannen som heter Ove hittas ännu via taggen med samma namn i nämnda Café-bloggar [Backman / Cramby]. Det verkar vara på gång att filmatisera romanen, vilket nog skulle kunna bli betydligt bättre, i rätt händer. I värsta fall ringer nån Kjell Bergqvist och så blir det bara ett plagiat på Den bästa sommaren.

I övrigt kan jag passa på att slå ett slag för mansfri komisk folkilska med Häxan Surtant: