Titeln låter som en romantikpocket utan specifik litterär nivå. Dock att Therese Bohmans nya roman inte är romantik. Den andra kvinnan skildrar en icke namngiven protagonist, en ung kvinna med författarambitioner som bor ensam i en bottenplansetta i Norrköping och som försörjer sig på ett jobb i sjukhusets storkök, varvat med blandade universitetsstudier. Med hänvisning till sin arbetarklassbakgrund känner hon stark alienation till andra studenter, inklusive den enda vännen Emelie, i det slags samtidiga över- och underläge som kommer av att känna sig utanför en gemenskap som för andra kan verka självklar. Hon genomskådar andras hyckel, men har liksom ingenting för det. Vad ska hon göra, det kostar vissa betydligt mer att se ned på andra. Med ambitioner på en annan sorts framtid gör det henne därför alienerad även på jobbet som hon måste betrakta som tillfälligt. Som hon hoppas är tillfälligt. Framför allt är hon alltså ensam.
”Baudelaire skriver om ensamheten, jag stryker under nästan varenda rad. En känsla av att vara dömd till evig ensamhet, men ändå en brinnande livsaptit. Hade han följt med till studentpuben i Norrköping? Ingen som har en brinnande livsaptit kan nöja sig med det, men kanske hade han tänkt att det var bättre än inget.”
Denna ensamhet påtalas ofta, ibland med hänvisning till hennes främsta identifikation, Dostojevskijs källarman. Tacka fan för att man helt överlagt inleder affär med en gift man, med den tillvaron. Det börjar som en fantasi och en vag plan om stoff till skrivandet. Han ska komma hem till henne och kolla hennes bokhylla, bli imponerad, och så kommer kyssen. Det händer inte riktigt så, men överläkare Carl Malmberg erbjuder sig en dag att ge henne skjuts hem med sin bil, och sedan en gång till, och snart är den gifte överläkaren faktiskt i hennes lägenhet och säng. (Gud, dessa äldre killar i förförelsefiktion och deras bilar alltså. Säkert fullständigt realistiskt dock.)
Att man kan ha det så här, tänker jag, att man kan ha något hemligt som ligger som ett mörkt stråk, en pulserande basgång under det vanliga livet. Det känns vuxet. Jag vet inte vad jag ska kalla det annat än vuxet.
Ytterligare förhöjd spänning i tillvaron inträder genom att vår protagonist strax innan affären tar fart hittar en ny vän i studenten Alex, en något yngre kvinna som tycks vara allt det hon sökt i en like – någon som påminner om hur hon själv vill vara.
Berättandet i första person ger bara tillgång till hennes egna uppfattningar, vilket skapar en närhet och passar hennes ambition att vara en flanör, men det kan heller aldrig riktigt ge en sann bild. Särskilt inte när hon dras in i en spiral av växande bekräftelsetörst. När spänningen i affären med Carl övergår i besatthet uttrycker hon det som kärlek. Emelie ifrågasätter henne och menar att hon förväxlar kärlek och attraktion. Klart det måste vara kärlek, hon tänker ju på honom jämt, fantiserar om ett liv med Carl? Men nej de har båda fel, det är ensamheten, eller snarare aptiten och längtan bort, som talar. Attraktionen är säkert uppriktig men inte primär. Hon betonar att det känns vuxet att ha en affär, jag skulle ha kallat det för att hon tycker att det är coolt. Hon åstadkommer något. Och när bekräftelsen hon får av Carl, trots att han är en dundertönt som köper raffset och skit, växer så handlar det också om detta. Hon åstadkommer, blir någon. Och där Emelie säger emot så hejar Alex på.
Frustrationen känns i språket. Det förstärker känslan av ensamhet att i första person sitta och vänta i underkläderna, dra ut med en bok på en bar och inte få svar på sms, gå på promenader för att få tiden att gå. Hennes reflekterande varvas med detaljerade beskrivningar av ett avlopp som ska rensas, ett arbetsmoment i storköket, ett väder, en plats i Norrköping som förändrats med tiden. Flanören söker bara något att fästa tankarna på istället för ensamheten. Älskarinnan med sin växande frustration söker snart detsamma. I de mest intensiva stunderna trappas den täta närvaron av jag-perspektivet upp, språket intensifieras, och Bohman låter kvinnans tankar delas upp, avbryta varandra, lämna efter sig ett eko. Carl kommer aldrig lämna sin fru, de har knappast haft några uttalade löften av det slaget heller, så hur ska hon säkra tillgången? I en upptrappning ställs orimliga fantasier mot förnuftet.
”Man får inte önska livet ur en annan människa. En bil i hög hastighet, hon blir träffad i huvudet, det förekommer inte ens något blod. Hon dör omedelbart. Man får inte. Sedan är hon borta.”
Alex visar sig snart inte riktigt heller motsvara vad hon exalterat föreställt sig av att möta någon som i alla fall inte är godhetshycklande medelklass. Det går att ana redan i början av deras vänskap att något kommer spåra. Carl är bara en vanlig idiot med överordning men Alex är den som verkligen kan svika. Kanske är det där som vår protagonists aversion mot idén om kvinnlig gemenskap verkligen bekräftas.
Kritiker har verkat glada i att leta alternativa tolkningar av titeln, och där vill jag i så fall tro att den andra kvinnan syftar på Alex. Men det är nog bara en helt vanligt jättedålig titel på en väldigt bra roman om ensamhet och längtan, som dessutom skildrar äktenskapsbrott på ett väldigt trovärdigt sätt.
