Möjligen är jag lite äcklig, men jag har personligen svårt se det riktigt chockerande i Charlotte Roches debutroman Våtmarker, som gjorde mycket sånt väsen av sig när den kom ut 2009 (med en repris i våras, i och med filmatiseringen). Inte så att jag är förvånad, för jag förstår naturligtvis att kroppslighet och sexuell frispråkighet från unga kvinnor inte slutat haussas upp som hett ämne trots ett kollektivt självbedrägeri om Europeisk frigjordhet, eller för den delen att en inledning som rivstartar med att beskriva hemorrojder kommer upplevas som något slags provokation, särskilt om de opassande nog sitter på en ung kvinna. För min del kunde jag ändå läsa medan jag käkade lunch.
Protagonisten Helen Memel är faktiskt bara en mer realistisk version av Jean Pierre Jeunets arketypiska manic pixie dream girl Amélie Poulain. Alltså, nog för att det är njutbart att knäcka crème brulée och doppa handen i spannmål, men att poppa finnar och stoppa handen i näsan är trots allt snäppet mer vardagligt och okonstlat. Så även knulla. En nybliven artonårings nyfikenhetsnivå är ändå inte långt från KP:s Kropp & Knopp-spalt. Att hon gärna kletar vätskor på offentliga platser och vill sprida sina bakterier får väl ses som lite mindre vardagsmat, men hon är ju fortfarande lite knäpp, en manic om än varken pixie- eller dream girl.
Helen befinner sig romanen igenom på sjukhuset, där hon genomgår en operation för en infektion i röven som uppstått efter lite slarvig rakning, och passar även på att få sin ”druvklase” av hemorrojder avlägsnad, vilken hängt med så länge hon kan minnas. Från den isolerade tillvaron i sjuksängen berättas i jag-form, som till en faktisk person snarare än introverta tankar. Ett perspektiv och ett språk jag förknippar med ungdomsromaner, vilket också förstärker hennes lite naiva framtoning. Inte bara i experimenterandet och funderingarna kring kroppsvätskor och sex, det mer problematiskt naiva är hennes högsta dröm att de skilda föräldrarna ska bli ihop igen. Ja, se där, ramberättelsen minus det ”vuxna” innehållet av sex är faktiskt också som en barn- eller ungdomsroman.
Ungdomsspråket, ändamålsenligt till trots, är kanske ingen litterär upplevelse i sig, men desto mer är jag verkligen imponerad av hur Roche lyckas varva ett par uppriktiga och välskrivna erotiska scener med den annars helt icke-erotiskt underlivsnära kroppsligheten. Någon porr är det ju som helhet definitivt inte.
Denna till en början barnsliga önskan visar sig dock vara del av ett djupare problem, och här upphör ungdomsromanen. Helen har räknat med att kunna lura sina föräldrar att mötas hos henne på sjukhuset, och att de väl där ska fatta återtycke för varandra. Men när hon efter lyckad operation hotas med utskrivning så snart hon har en blodfri stolgång, något hon hemlighåller att hon redan haft, krävs radikal handling. Här kommer även för mig chocken, då hon medvetet slår upp såret i en scen som fick mig inse att filmen inte kommer gå att se för min del. Kroppsvätskor, visst – spruckna sår och självskadevåld, nej (jag svimmade nästan en gång flera gånger när jag jobbade vården, lol). Att hon trots mycket prat om hur smärtorna är fruktansvärda utsätter sig för detta höjer den dramatiska insatsen enormt, och att skilsmässan inte är det enda traumat i hennes liv avslöjar sig i samma veva. Det är snyggt, men jag kan inte låta bli att irriteras över hur detta öppnar för tolkningen att hela hennes nyfikenhet och sexuella intresse beror på barndomstraumat. Lättfotad och frivilligt steriliserad pga trauma, nej usch, en sådan tolkning skulle göra romanen betydligt mer slätstruken, rentav klichéartad. Jag väljer att betrakta det som parallellt existerande, håller isär druvor och päron, och ser ett uppror mot föräldrarna och samtidigt ett lustfyllt intresse för den egna kroppen och andras.
