Kön är en social konstruktion. Kön är inte bara en social konstruktion, men kön är inget annat än en social konstruktion. Kön är absolut grundläggande för hur vi organiserar vårt samhälle, för hur vi interagerar med människor. Kön är en av de viktigaste komponenterna i vår sociala verklighet, och därmed allt annat än bara en konstruktion. Jag vet ingenting om det postpatriarkala samhället, annat än att det handlar om att göra kön meningslöst.

Det bästa med Maria Ramnehills Ett transfeministiskt manifest är att texten rör sig på flera plan samtidigt. Mitt i pågående förtryck är den ändå framåtblickande, och har inga problem att hantera den besvärliga situationen att det vi kallar ”kön” på samma gång kan vara meningslöst och betydande.

Det akuta kommer ändå först, i bokens första delar fokuseras på två aspekter av det aktuella förtrycket. Kapitel ett handlar om bilden av transkvinnan, som väl kan sägas pendla mellan objektifiering eller demonisering, när den inte är båda samtidigt. Exemplen hämtas till stor del från populärkultur och litteratur men det stannar för den delen inte i fiktionen. Ända upp i rättssalarna är föreställningen etablerad om The Trap – transkvinnan som en lömsk förförare, mot vilken inga våldtäkter kan ske och allt våld kan rättfärdigas. Något som öppnar för en insiktsfull problematisering av förmågan att passera:

Att passera är kanske det farligaste som finns, för en transkvinna som passerar kan avslöjas.

Utöver den deprimerande läsningen ges dock även ögonöppnande transläsningar av filmer som Mulan och Dårfinkar och dönickar, som visar att Ramnehill har kulturjournalistiska muskler som förtjänar ett rejält flexutrymme.

Kapitel två handlar om det som kallas vård för transpersoner, här synat som den maktapparat och gatekeeper den är, naturligtvis proppad av de mest vansinniga och kränkande frågor på det könade livet (e du sitt- eller ståkissare?!) och där det även inför de mest fördomsfria och välvilliga utredare vore omöjligt som ”patient” att inte sitta och försöka spela sin mest övertygande roll baserat på fördomar om andras fördomar. Sådant som får en att försöka vara hetero för att vara äkta kvinna nog. Att i åratal utsättas för granskning av ens levnad i relation till en bild av könen som transfeminismen rimligen står helt i motsättning till.

Min identitet är inte någon psykisk sjukdom […] Folk vill ha ordning och reda i sina patriarkala kategorier, trots att vårt könssystem är fullt av paradoxer, anomalier och avrundningar. Det är inte jag som är könsförvirrad, utan samhället.

I sanning. Enter transfeminismen. Ofrånkomligen innefattar detta avsnitt en hel del kritik av såväl radikalfeministisk transmisogyni som det omvända inkluderingsystra lägrets slarviga cis-prefixande i tid och otid, eller sammanbuntande av män, kvinnor, trans och intersex. Men det innefattar också kritik av transrörelsen ur feministiskt perspektiv. Kritik ska här förstås i bästa bemärkelse, ett slipverktyg och en bearbetning. En fil för att jämna till analysen. Och i praktiken slipas verkligen argumenten för hela feminismen och inte bara för transfrågor specifikt. Exempelvis är Ramnehills analys av hur mansprivilegier faktiskt fungerar – med processer och bemötande, att bli läst som kvinna eller man, snarare än det essentialistiskt tänkta ”självförtroende” som pojkuppfostran sägs ge – en livsviktig bakläxa för alla.

Lika ofrånkomligt är att adressera allt trams om identitetspolitik. Maria Ramnehill skriver att hon inte tror på tolkningsföreträde, ”men jag tror på kunskap”. Se där, enkelt sammanfattat och applicerbart på andra frågor som drabbas av samma anklagelser. Det handlar ju nästan aldrig identitet, utan om erfarenhet och kunskap. Därför är också frågor om representation viktiga, eftersom

[..] vi genomlider tjog av feministiska ciskönade bloggare och skribenter som inte ens får hälften rätt när de skriver om transkvinnor, om tvångssteriliseringarna, eller om hets- och hatbrottslagarna.

Hehe … You rang? Självspäkning tjänar förstås ingenting till. Istället: skaffa kunskap, lyssna på kunskap, anlita kunskap. Den grova kunskapsunderskott hos samhället i dessa frågor är dock övermäktigt utrymmet på knappt 130 sidor som utgör Ett transfeministiskt manifest. Det ska nu inte krävas av ett enskilt manifest att fylla alla behov, men för den läsare som inte redan är transaktivist, eller halvpåläst bloggande queerposör som undertecknad, kan det helt enkelt krävas för mycket förkunskap. Vissa begrepp flyger förbi utan närmare förklaring och även den riktiga nyckelkunskapen om den komplexa verklighet som egentligen finns bakom de två könskategorierna får heller inte närmare förklaring mer än att den just är komplex.

Å andra sidan är det en fröjd att läsa en så välformulerad programförklaring som faktiskt inte tar sig tid för onödiga avbrott. Texten svämmar över av feministiskt väggbonadsvärdiga citat och det finns gott om hänvisningar vidare för den som vill fördjupa sig. Ett transfeministiskt manifest är också, förtrycket till trots, en bok som får en att känna hopp. Detta är liksom framtiden.