I maktens öga inleds strax efter att näringsminister David Ehrling fått ett telefonsamtal med beskedet att statsminister Elvira Kropp vill ha honom med sig på en viktig presskonferens. Något som mellan raderna skulle kommunicera att han kommer rekommenderas som efterträdare när hon snart väntas avgå, snarare än att hennes stadiga vapendragare, miljöminister Ann-Louise Hegel, får välsignelsen. David är misstänksam, visst är väl något lurt? Redan samma kväll får han dock värre saker att tänka på, då redaren Erik Hansen under en middag på tu man hand påminner David om att deras gemensamma historia innebar en del bjudresor som kan ge näringsministern problem framöver – om inte den här förbaskade fartygsskatten stoppas, förstås, för då kan Hansen tänka sig hålla tyst. Snart har insatserna höjts ytterligare, inte minst då en snokande journalist mördas, mitt under festandet kring politikerveckans traditionsenliga dj-battle. Ja, Per Schlingmann har naturligtvis valt att låta sin första roman utspela sig under Almedalsveckan.

Debutromanen ska göra thriller av ”det politiska spelet”, inom vilket Schlingmann har välkänd status som expert och fantom. Tillskriven Moderaternas make-over till ”Nya Moderaterna” för han automatiskt med sig en del förväntningar på realistiska skildringar av hur politiken går till bakom kulisserna. Under de få dagar som är kvar av veckan hinner mycket riktigt de strategiska samtalen och förvecklingarna bli väldigt många. Det är dock inte allt för komplicerade saker att förklara för Schlingmann, eftersom politiken han beskriver är just bara ett spel. Ideologin är död. Allt handlar om makt, PR och strategi. Vem ligger egentligen bäst till för rollen som efterträdare till statsministern, hur balanserar man mellan maktkamp inom partiet och risken att skada förtroendet för hela regeringen, går det att fly undan gamla skelett? Och hur länge kan mediehuset sitta på rykten utan att publicera, på det att någon annan hinner före? Någon måste ju göra det.

Det är symptomatiskt att varken oppositionen eller partiet vars regering David sitter i aldrig nämns vid namn. Ingen riktig idé om samhället driver honom heller, att bli statsminister är bara ett självklart karriärmål som alla andra. Partiet kunde vara lite vilket som, verkar budskapet vara. Det får läsaren således tolka själv, och även om de flesta nog föreställer sig Schlingmanns gamla moderatkompisar ser jag snarare sossar framför mig. Fram träder en syn på politiken som vill vara både krass och lite njutbar. Spinnet är en kick, teknokratin regerar och även om personligheten är allt för väljarstödet är det också ett spel att ”vara sig själv”. Genomgående ytliga människor som för en ytlig politik. Den enda som inte verkar hundra procent skapt för spel är skurkfiguren Erik Hansen, i stället en helt orimlig person som pendlar mellan bara fullblodsalkis eller blivande Bond-skurk.

Ytligheten manifesteras också i prosan. Allas inredning och klädsel ska redovisas, inte i förbigående utan presenteras tydligt med avsikt och märke. Skorna är Prada, kostymen är Boss och pappkassen kommer från Sudrets livs. Dyra krämer och serum har alla ett namn. Allt som äts och dricks ska helst hela vägen från gård till matbutik komma med en berättelse, och hur ljuvligt har det inte smakat. Öl? Det heter Landsort Lager eller Wisby Pils. Vin- och spritintagets komplicerade ursprung ska vi inte ens gå in på. Njutningen behöver alltid en mening med både ett adjektiv och ett adverb, helst två.

Det hela är som om SvD:s Min Helg muterat till politisk thriller. Kanske är det ett försök att Lapiduskt skildra en märkes- och livsstilsfixerad politisk klass, men det kräver mer av gestaltningen för att inte stanna vid torr innehållsdeklaration från författaren. Produktplacering misstänkes. Störig vindsvåningsprosa till trots blir det riktigt bottenuselt först i bokens enda sexscen, när statsministerns ”lesbiska romans” ska manifesteras. Hånskrattet kan inte stoppas, man vrålar rakt ut som en prästfru i orgasm på svenska sexnoveller punkt se.

I maktens öga är ändå en lättuggad och till en början hyfsat spännande roman, inte alls något oläsligt dravel som Urban Express (2014) som var Schlingmanns utopiska stadshyllning ihop med Kjell A. Nordström. Hellre lite litterär snabbmat än två entreprenörer som lajvar pre-cogs i ett badkar av föreläsarfloskler. Låt vara att Almedalsdeckarens spänning saboteras av att det enda mordet helt obegripligt snart fasats ut ur storyn, och det som först gav ständigt höjda insatser slutar med ett ganska mesigt politiskt rävspel. Inga frågor besvaras med slutets antiklimax, men självfallet kommer starka vibbar av fortsättning följer. Politiken har man inte lärt sig något om.