I tidskriften Grantas temanummer om sex, som kom ut i oktober förra året, stack framför allt två bidrag ut bland de mer väntat erotiskt lagda texterna. Dels var det den japanska författaren Sayaka Muratas intressanta skildring av en strikt uppdelning mellan sex och äktenskap, dels den svenska debutanten Erika Bernalt med sitt egensinniga utdrag ur debutromanen Bluebird, vilken jag sett fram emot att läsa i sin helhet sedan dess och som äntligen dök upp i januari.

Bluebird lever på en tropisk ö som verkar vara en utopi för alla invånare utom just henne. Över hela ön lever de frigjorda och nakna, i avsaknad av såväl pengar som hierarkier, men som en konsekvens av detta också med total oförståelse för Bluebirds hämningar. Inte ens hennes föräldrar accepterar att hon hela tiden drar sig tillbaka och inte vill låta sig fulländas, som man kallar det på ön. Våren är den värsta tiden, då alla parar sig som värst och sperma kletar på ormbunkarna överallt. Eftersom Bernalt skriver fram Bluebird i andra person är det som att själv tvingas in i protagonistrollen, att vandra med och i henne, i den tropiska fukten som fläckats med doften och ljudet av andras sex.

Det innebär inte att Bluebird är asexuell, Grannen som kommer med både vänliga gester och mer explicita närmanden är ändå närvarande i hennes korta egna fantasier, men dessa slår hon alltid ifrån sig snabbt. Som vore hon styrd mer av en fix idé om att vilja något annat än av ett hundraprocentigt obehag. Hon drömmer om Staden, går omkring med portfölj och använder internet – som ingen annan på ön ens verkar känna till – och som väldigt begåvad med siffror är hon betrodd att sköta hela öns ekonomi gentemot andra platser. Hon ser lite ned på de kåtfnittrande öborna som inte förstår sig på världen utanför.

Genom handelsboden har hon fått tag i glansiga tidskrifter om det trendiga livet i Staden, och givetvis bestämmer hon sig för att faktiskt ta sig från ön och söka sig till detta liv. Det är också vid mötet med Staden som romanens placering framträder som mer tydlig framtidsvärld. Ingen avlägsen tid, men det är en stad med rullband på trottoaren och slushdricka som i princip ersättare av vanligt vatten. Till skillnad från på ön är också köttätandet uppenbar norm. Känslan jag får är liknande den av The Capitol i Hungerspelen, eller i viss mån den underskattade satiractionfilmen Demolition Man; Staden är en urban oas av övermedelklassig flärd och chockerande ytlighet. Lite vid sidan av handlingen ställer sig Bluebird också frågan var alla de här djuren de äter egentligen kommer ifrån, ihop med några liknande antydningar om att det förmodligen finns en hård verklighet utanför som stadsborna är lika ignorant inför som öborna om omvärlden i stort.

Möjligen kan man anse att Bluebird i den miljön har lite väl lätt att få jobb, hon kommer ju från ingenting i en stad som uppenbart ser ner på lantisar i allmänhet och ännu mer på hennes sort från öarna. Men det här är inte realism, så Bluebird snackar sig till ett jobb med siffror på något företag som verkar hålla på med något slags aktiehandel. Chefen har dock större planer för henne, och hon börjar att systematiskt utnyttja Bluebird sexuellt. Naturligtvis knullas det i Staden också, och det är något helt annat än på ön. Istället för öhippies fria kärlek är citysexet en handelsvara. Snart har Bluebird en svindyr lägenhet och kollegor som viskar bakom hennes rygg.

Fågeln: Jag såg nog din min, du gillare? Du har blivit helt sexgalen sen du kom hit, vad vare för fel på Grannen och hans lovers? Varför just CHEFEN??

Du: Jag sexar inte det här är ren professionalitet! Av en anledning. Jag klättrar fattaru det är inte SEX. DET ÄR INTE KNULL DET ÄR BUSINESS.

Vill hon vara trendig och gå på klubbar och hålla frisyren snygg och kort så är det bara att öppna när Chefen ringer på. Lika unik som skildringen av den aversion Bluebird känner gentemot borde-vara-idyllen på ön är naturligtvis inte den av en ojämlik relation med en överordnad, men den är fortfarande välgjord och just den här dialektiken mellan två ytterligheter av problematisk sexualitet som de två platserna tillsammans skapar är desto mer intressant.

Mycket riktigt kommer Chefen tröttna. Bluebird börjar så småningom tappa greppet och sugs in mer och mer i fantasier. De lite småsurrealistiska dialogerna med djur från ön och senare den karismatiske sektledaren Sara, vilka jag först läst som en metaforisk inre dialog, börjar efter ett tag framträda som äkta inbillning och senare närmast en psykos. Avslutningen är en spiral rakt nedåt, men med ett sista stycke som ändå är lite öppet för tolkning.

Det är ändå något mer än storyn om en ung kvinna* som går under i den hemska storstaden. Bluebird (romanen och inte personen) är drömsk men ändå gravallvarlig, och även språkligt imponerande i den smidiga användningen av talspråk och de grövsta anglicismer. Dessutom med den allra första användningen av verbet ”sexa” jag läst som inte får mig att rysa av genans, kanske för att Bernalt i övrigt knappast är rädd att använda mer kraftigt doftande termer kring kropp och knull. Det är dubbelt spännande att få läsa uppriktigt erotiska beskrivningar mitt i Bluebirds aversioner.

Debutroman och allt! Det är så man blir högröd av avundsjuka ändå. Jag har aldrig läst något liknande.

– – –

* Som en kommentar nedan påtalar är det aldrig uttalat att Bluebird ens är kvinna, det är bara min läsning som gjort den tolkningen. Negationen mot tropen om ”ung kvinnas undergång” som jag nämner i denna mening är förstås relevant ändå.