Artig korruption

Teju Coles nya roman Everyday is for the thief är egentligen hans första. Den gavs ut i original redan 2007, men då bara i Nigeria, och först i år har den tryckts i amerikansk utgåva. Nästa år ska den komma ut på svenska.

Det finns många likheter mellan denna återlanserade kortroman och genombrottsromanen. För det första att den namnlösa protagonisten här, precis som Julius i Öppen Stad, är psykiater i New York (eller snarare på väg att bli, jag uppfattar honom som något i nivå med AT-läkare). Dessutom är båda personer med uppenbar smak för konst och klassisk musik, och båda genom Tranströmer-vurmande även väldigt lika Cole själv. Inte så att jag anser att båda (eller alla tre) är samma person, men jag ser en uppenbar prototyp, en typ av röst och position som Cole känner sig bekväm i och anser varit värd att återkomma till och utveckla. För det andra återfinns flanörperspektivet i första person både här och i Öppen Stad, med en betraktare som vandrar lite halvt planlöst och reflekterar över samhället omkring honom. Every day is for the thief utspelar sig dock inte huvudsakligen i New York, utan i Lagos.

Betraktaren återvänder här till sin uppväxts Nigeria från USA, bara på besök men med en diffus tanke om att eventuellt flytta tillbaka. Redan på den nigerianska ambassaden i New York, i processen att få visum, möter den unge mannen både den systematiska korruptionen och de hycklande budskapen om förbud mot densamma. Den icke annonserade extra avgift för att snabba på ansökan – d.v.s. inte få den medvetet fördröjd – får han betala via en money order*, eftersom kontanthantering avstyrts på ambassaden … för att stävja korruptionen. Väl i Nigeria blir han under den korta färden från flygplatsen till Lagos flera gånger av såväl flygplatspersonal som poliser ombedd, i all artighet, om ett litet bidrag. Do you have anything for me today? Allt i den flytande zonen mellan dricks och muta. Det tycks vara en del i artig konversation att pengar växlar händer.

”Money, dished out in quantities fitting the context, is a social lubricant here. […] No one else seems to worry, as I do, that the money demanded by someone whose finger hovers over the trigger of an AK-47 is less a tip than a ransom. […] It is seen either as a mild irritant or as an opportunity. It is a way of getting things done, neither more nor less than what money is there for.”

Det är fortsättningsvis också med fokus på det Nigerianska samhället som betraktaren redogör för vistelsen. I situationer som när han på ett internetcafé ser människor som just då sitter och författar Nigeriabrev – så kallade ”yahoo yahoo boys” – används betraktarens person som en tacksam reflektionsyta, men det faktiskt personliga hålls i bakgrunden. Det tar exempelvis lång tid innan man förstår att anledningen till att han bor hos en auntie och inte hälsar på föräldrarna är att modern bor i Kalifornien och att de i princip sagt upp kontakten med varandra, och när det nämns är det liksom inte så mycket mer med det. Även när han ofta jämför det han upplever med en romantiserad barndomsbild är det sällan relevant i sig vem han är. Den del som som gör det mer specifikt hur just han upplever Lagos, är att han som numera amerikaniserad nigerian och dessutom ljushyad automatiskt bemöts som välbärgad, och inte minst som en främling, en turist. Språket hjälper honom till viss del att hävda sin status, samtidigt som det bekräftar situationen:

”When I start speaking Yoruba, the man I’ve been haggling with over some carved masks laughs nervously. ‘Ah oga,’ he says, ‘I didn’t know you knew the language, I took you for an oyinbo, or an Ibo man!'”

Tillsammans med korruption ser betraktaren också ett underliggande hot om våld i många delar av vardagen. När han lägger märke till en bildekal som uppmanar honom att slappna av – ”Relax! God is in control” – kommer han att tänka på hur hans upplevelser av otryggheten kan gå ihop med snacket om att landet har ”världens lyckligaste befolkning”.

”It occurs to me that the barely concealed sense of panic that taints so many interactiones here is due to the fact that nobody is in control, no one is ultimately responsible for anything at all. Life in Nigeria, in Lagos in particular, requires constant vigilance. It is entirely possible to put on a happy face, but what no one can really do is relax.”

Det känns däremot lite avslappnande för mig att veta om att boken först skrivits för Nigeriansk publik, att redogörelsen av korruptionen och dess inverkan på människors tänkande och beteende därmed inte är en tveksam skräckbild målad som varning åt västvärlden. Jag ser snarare en sorts vädjan i boken. Eftersom det inte är specifikt nigerianskt hur korruption och våld fungerar kan den vädjan gälla överallt. Mer än som en roman läser jag Every day is for the thief som en lång essä om just korruption och otrygghet, om än med fiktionen som ram.

– – –

* Jag fick nu googla vad det ens heter på svenska, och svaret ”postavisering” kändes bara ytterligare förvirrande eftersom ingen kan längre kan använda Posten eller ”Svensk Kassaservice” (lol) till detta.

En författande katastrof

Rubrik: Hyllad författarman kring förra sekelskiftet var självupptagen jävel som satte sin fru på sinnessjukhus för att slippa ta ansvar. Resultat: Ingen är förvånad. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och Söderbergkännaren och f.d. förläggaren Björn Sahlin har ändå gjort ett gott arbete att kartlägga omständigheter och detaljer kring hur det hela gick till i boken Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof. Främst med hjälp av Hjalmars brevkorrespondens och de tillgängliga journaler och utlåtanden som finns kring Märtas vård. Dessa källors partiska natur till trots har det uppenbarligen gjorts möjligt att sakligt lägga fram hur Hjalmar Söderberg i princip städar bort sin reumatiskt sjuka hustru, med hjälp av hennes egna bröder, för att hon blir för jobbig.

Det är en utdragen process över 10 år, som börjar kring 1906 med att Hjalmar sjappar från hemmet och lämnar Märta ensam med de tre barnen efter att hon börjat få reumatiska besvär utöver alla besvär med näsan, och det fortsätter med hans försök att göra sig av med Märta via fritt fabulerande intyg och jäviga läkare. Hon slussas mellan kurhotell, dårasyler och fattighus och döms mer eller mindre till ett institutionaliserat liv i ensamhet och fattigdom. Helt utan psykiatrisk grund, kan författarna konstatera via de journaler som finns bevarade. De skäl som anges för hennes sinnessjukdom är alla de mest godtyckliga från tidens populära patologisering av kvinnor i allmänhet, med ”erotisk vidlyftighet” och ”stark könsdrift” som spets (naturligtvis utan belägg och knappt ens exempel på vad som menas).

Eftersom Hjalmar Söderberg förhalar själva skilsmässan så länge, delvis på grund av tidens lagstiftning men i praktiken mer av ekonomiska skäl och för att få slippa ansvar för hennes försörjning efteråt, så förblir Märta ändå bunden till honom samtidigt som hon övergetts i praktiken. Hjalmar kan leta upp en ny blivande fru, men för Märta skulle den utvägen aldrig finnas (även om man bortser från hur sjukt det alternativet är i sig). Ändå befinner sig förstås Hjalmars nya blivande fru Emilie och deras gemensamma dotter också de i en låst position innan skiljsmässan blir klar.

Något problematiskt är det tyvärr att författarna är såna fanboys av Hjalmar Söderberg, till den grad att de faktiskt tackar honom i avslutande tackavsnitt. I själva innehållet slätas det dock inte över på något sätt hur han beter sig, men de blir lite för glada i att köra lite litteraturanalys vis-à-vis hans privatliv. Helt orimligt blir det faktiskt när gissningsleken drar fram ur hatten att Hjalmar antagligen önskade livet ur Märta, och att det eventuellt skulle inspirerat honom till Doktor Glas:

”Vi vet inte om Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius kom till beroende av Hjalmars slumrande dödsönskningar gentemot Märta. Men intensiteten i den starkt återhållna passionen i hans roman talar för att konflikten hade djupa samband med och i Söderbergs egen personlighet.” 

#asså

Det är också lite synd att det mest uppseendeväckande får alldeles för lite utrymme, nämligen det att allt hittepå ur journalerna fortsatte att accepteras som oproblematisk sanning ända in på 80-talet när Hjalmar Söderberg omskrivits. Det är liksom lätt att beskriva hårresande förtryck med brasklappen att det ju var på den dumma förritiden som inte gäller oss, men det gäller oss. Där hade man haft ett bra föremål för en helt annan bok.

Mitt allra största problem med boken är dock titeln, som till skillnad från innehållet faktiskt är överslätande. Du vet när poliser eller tidningsartiklar hänvisar till ett sånt mord som män begår på kvinnor de levt med som en ”familjetragedi”? Lite så känns undertiteln ”En äktenskapskatastrof”. Som att det var en himla otur att just de skulle gå och gifta sig! Ja, eller så hade Hjalmar Söderberg med den tidens formella och sociala makt över kvinnor kunnat göra samma sak oavsett vem han gifte sig med, så fort han tröttnat. Äktenskapet är liksom inte katastrofen, det är Hjalmar som är Märtas katastrof.

I en kort mening finns en strimma av hopp som jag skapar åt mig själv. Under den korta redogörelsen för Märtas liv de tio åren mellan avslutad skolgång och Hjalmars entré står att läsa: ”Ett år tillbringade hon i Paris, men om den tiden vet vi inget.” Jag vill så gärna tro att det fanns åtminstone ett år för Märta med frihet och glädje, i Paris.