En författande katastrof

Rubrik: Hyllad författarman kring förra sekelskiftet var självupptagen jävel som satte sin fru på sinnessjukhus för att slippa ta ansvar. Resultat: Ingen är förvånad. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och Söderbergkännaren och f.d. förläggaren Björn Sahlin har ändå gjort ett gott arbete att kartlägga omständigheter och detaljer kring hur det hela gick till i boken Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof. Främst med hjälp av Hjalmars brevkorrespondens och de tillgängliga journaler och utlåtanden som finns kring Märtas vård. Dessa källors partiska natur till trots har det uppenbarligen gjorts möjligt att sakligt lägga fram hur Hjalmar Söderberg i princip städar bort sin reumatiskt sjuka hustru, med hjälp av hennes egna bröder, för att hon blir för jobbig.

Det är en utdragen process över 10 år, som börjar kring 1906 med att Hjalmar sjappar från hemmet och lämnar Märta ensam med de tre barnen efter att hon börjat få reumatiska besvär utöver alla besvär med näsan, och det fortsätter med hans försök att göra sig av med Märta via fritt fabulerande intyg och jäviga läkare. Hon slussas mellan kurhotell, dårasyler och fattighus och döms mer eller mindre till ett institutionaliserat liv i ensamhet och fattigdom. Helt utan psykiatrisk grund, kan författarna konstatera via de journaler som finns bevarade. De skäl som anges för hennes sinnessjukdom är alla de mest godtyckliga från tidens populära patologisering av kvinnor i allmänhet, med ”erotisk vidlyftighet” och ”stark könsdrift” som spets (naturligtvis utan belägg och knappt ens exempel på vad som menas).

Eftersom Hjalmar Söderberg förhalar själva skilsmässan så länge, delvis på grund av tidens lagstiftning men i praktiken mer av ekonomiska skäl och för att få slippa ansvar för hennes försörjning efteråt, så förblir Märta ändå bunden till honom samtidigt som hon övergetts i praktiken. Hjalmar kan leta upp en ny blivande fru, men för Märta skulle den utvägen aldrig finnas (även om man bortser från hur sjukt det alternativet är i sig). Ändå befinner sig förstås Hjalmars nya blivande fru Emilie och deras gemensamma dotter också de i en låst position innan skiljsmässan blir klar.

Något problematiskt är det tyvärr att författarna är såna fanboys av Hjalmar Söderberg, till den grad att de faktiskt tackar honom i avslutande tackavsnitt. I själva innehållet slätas det dock inte över på något sätt hur han beter sig, men de blir lite för glada i att köra lite litteraturanalys vis-à-vis hans privatliv. Helt orimligt blir det faktiskt när gissningsleken drar fram ur hatten att Hjalmar antagligen önskade livet ur Märta, och att det eventuellt skulle inspirerat honom till Doktor Glas:

”Vi vet inte om Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius kom till beroende av Hjalmars slumrande dödsönskningar gentemot Märta. Men intensiteten i den starkt återhållna passionen i hans roman talar för att konflikten hade djupa samband med och i Söderbergs egen personlighet.” 

#asså

Det är också lite synd att det mest uppseendeväckande får alldeles för lite utrymme, nämligen det att allt hittepå ur journalerna fortsatte att accepteras som oproblematisk sanning ända in på 80-talet när Hjalmar Söderberg omskrivits. Det är liksom lätt att beskriva hårresande förtryck med brasklappen att det ju var på den dumma förritiden som inte gäller oss, men det gäller oss. Där hade man haft ett bra föremål för en helt annan bok.

Mitt allra största problem med boken är dock titeln, som till skillnad från innehållet faktiskt är överslätande. Du vet när poliser eller tidningsartiklar hänvisar till ett sånt mord som män begår på kvinnor de levt med som en ”familjetragedi”? Lite så känns undertiteln ”En äktenskapskatastrof”. Som att det var en himla otur att just de skulle gå och gifta sig! Ja, eller så hade Hjalmar Söderberg med den tidens formella och sociala makt över kvinnor kunnat göra samma sak oavsett vem han gifte sig med, så fort han tröttnat. Äktenskapet är liksom inte katastrofen, det är Hjalmar som är Märtas katastrof.

I en kort mening finns en strimma av hopp som jag skapar åt mig själv. Under den korta redogörelsen för Märtas liv de tio åren mellan avslutad skolgång och Hjalmars entré står att läsa: ”Ett år tillbringade hon i Paris, men om den tiden vet vi inget.” Jag vill så gärna tro att det fanns åtminstone ett år för Märta med frihet och glädje, i Paris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *