Kategoriarkiv: Fack

Vad är effektivisering?

Publicerat av

Jag var ännu ny på jobbet som bibliotekarie i Stockholm och mötet jag satt på handlade om det kommande årets budget. En formulering dök upp som gjorde mig fundersam, det var en besparingspost på ett gäng miljoner för något som kallades generell effektivisering. Vad menades egentligen med det? Vad som beräknats bli mer effektivt förklarades dock aldrig, och jag gjorde inte några större ansatser att ifrågasätta det heller.

I De effektiva : En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder av Åsa Plesner och Marcus Larsson (Tankesmedjan Balans) berättas i inledningen om den kommunala budgetförhandlingen där Larsson sitter på i rollen som lokalpolitiker, och just den formuleringen jag mötte dyker upp. En kommunekonom ”trollar fram” några miljoner i överskott genom att dra bort pengar från uppräkningen för ökade kostnader, så att dessa kan gå till politiska satsningar i stället. Ett återkommande trick, som årligen skapar en reell nedskärning på en till två procent när kostnader inte kompenseras, för att politikerna ska kunna framställa budgeten som full av olika satsningar, som ibland kommer verksamheterna till del – men då genom tillfälliga projektpengar som ska sökas. Man ser framför sig hur ett kommunborgarråd går ut från mötet och ler i lokalpressen, med skryt om ett projekt för utsatta ungdomar eller liknande. Vad det egentligen är som ska göras mer effektivt för att betala för det leendet står utan svar. Ansvaret för hur man ska bli billigare läggs på de anställda.

Bokens största förtjänst är dock inte anekdoter från kommunpolitiken utan den systematiska genomgången. I en första titt på Stockholms skolbudgetar 2016-2018 visar Plesner och Larsson hur de i jämförelse med SKL:s beräkningar av kostnadsökning ständigt sackar efter. Efter fyra år ligger besparingen på 3-4 procent från förskolan upp till gymnasieskolan, och över 9 procent för komvux och SFI. Det är långt ifrån unikt för Stockholm. Författarna har granskat budget i samtliga kommuner 2018, i jakt på dessa odefinierade sparkrav, och hittar det i 9 av 10 kommuner. I hälften kommer sparkraven under olika vaga benämningar såsom ”omvandlingstryck”, ”rationalisering” eller ”produktivitetsavdrag”, på andra håll genom annan otillräcklig uppräkning för kostnadsökningar, eller med krav på att hämta hem underskott från tidigare år. Detta samtidigt som bilderna i media återkommande är att det snarare satsas på ett område som längre bak i budget tydligt skärs ned på. Det återkommer även på flera håll inom landstingen och på statliga myndigheter. Effektiviseringskrav är alltså en allmänt utbredd styrningsmetod och inte ett undantag.

Hur sparas det då? Det kan handla om att avstå från att ta in vikarier, eller att skolan får fler elever per lärare, vårdpersonal mindre tid per patient, och så vidare. Kraven på arbetet blir för den sakens skulle inte lägre. Snarare ökas kraven av nationella direktiv och politiska löften och samma så kallade satsningar som byggts av nedskärningspengarna.

Är detta att arbeta mer effektivt? Nej, snarare att öka arbetsbelastningen på anställda. En besparing är förvisso alltid en besparing, men en effektivisering uppstår bara när lägre kostnad ger likvärdigt resultat (eller bättre resultat med samma kostnad). Ett likvärdigt resultat får knappast någon ut om arbetsbelastningen ökar. Om det tillfälligt sker så har kostnaden i stället förlagts till arbetsmiljön och arbetare betalar därmed mellanskillnaden med sin försämrade hälsa. År efter år av de små hyvlingarna skapar till slut fler och fler utbrända lärare, undersköterskor, tjänstemän, chefer. Yrken där vi arbetar med ett kall, med diffusa ramar och stora inslag av sociala situationer och krävande klienter blir extra svåra att inte förstöra oss själva i under sådana omständigheter.

Självklart kan verklig effektivisering uppstå i offentlig sektor, av tekniska innovationer eller smartare arbetsmetoder. På mitt jobb fick vi till slut en sorteringsrobot som kunde fördela återlämnade böcker till olika fack för olika hyllplaceringar eller vidare sändning, det har underlättat arbetet enormt, men hade vi fått en sådan reell effektivisering genom att skära i budget? Har man därtill förstått att det ändå påverkar andra delar av bibliotekets ”resultat” i form av minskad yta för bokhyllor och verksamhet? Självklart inte. Ändå verkar politikerna tro det, som fortsätter kräva att vi ständigt ska göra mer och bättre jobb med mindre resurser.

Nedskärningarna i kulturförvaltningen påverkar just nu min arbetsplats mer än någonsin. Envetet står ansvarigt borgarråd och högsta tjänstemän och hävdar att färre lokaler och mindre personalstyrka inte alls kommer att påverka kvaliteten på biblioteken i Stockholm. Även här med stora ord om satsningar vars finansiering hämtats ur besparingarna och knappast kompenserar förlusterna. Speciellt för Stockholm just nu är att det inte bara handlar om utebliven uppräkning för kostnader utan om att dessutom sänka skatten och spara ytterligare på exempelvis kulturen. Det har gjort kulturförvaltningens budget även i absoluta tal lägre än förra året, till skillnad från normala smygnedskärningar som ändå kan framstå som en större budget så länge kostnadsökningarna städas bort retoriskt. Då hävdar Jonas Naddebo, som om det var något att skryta om, att årets budget är ”den näst högsta någonsin”*, och skruvar därmed upp nivån på ohederligheten ett snäpp till. Ett retoriskt knep, knappast annat än en lögn, för att dölja att det man egentligen gjort är det motsatta – man har som det första styret på många år satt en lägre budget än året innan.

De effektiva behandlar också hur offentliga organisationer mitt i nedskärningarna lägger tid och resurser på ”employer branding” för att inte alls framstå som sjunkande skepp utan fantastiska och attraktiva arbetsplatser. Som exempelvis genom att låta kommunikatörer sprida direkta lögner på Twitter om att nedskärningar, som trots att de tydligt kan hittas i en budget, inte alls förekommer. Det kanske blir svårt att locka nya anställda att bränna ut annars.

Många offentliga organisationer väljer också att ta in konsulter för att utföra en omorganisation i besparingssyfte. Kanske inte lika bakvänt som att börja i nedskärningen och hoppas på en magisk effektivisering, men det framstår ofta som om de riktiga effektiviseringsvinsterna är konsultbolagens egna. Exemplet PwC visar att så fort ett koncept utvecklats till saltad nota i en kommun, kan samma procedur genomföras för betydligt mindre arbetstid i nästa. Succé direkt!

Eftersom ingen annan verkar ha gjort en så lättillgänglig genomgång av hur hela landet sparar i smyg, så fyller De effektiva ett ekande tomrum. En oerhört angelägen läsning för alla inom offentlig sektor och ännu hellre inom kommunpolitiken. Att det är mer som att läsa en pedagogiskt upplagd blogg än en redaktörsbearbetad förlagsprodukt må vara hänt, kanske är det snarare en bra sak för att nå ut.

—


* Populär borgerlig sport, tydligen, att balansera på den linjen. Elisabeth Svantesson körde häromdagen exakt samma bluff angående Arbetsförmedlingens nedskärningar.

Ceci n’est pas une pipe

Publicerat av

Huvudtesens tunnhet till trots - omslaget av Beatrice Bohman är fan genialiskt!

Den som arbetar inom kultursektorn, och särskilt inom offentlig sådan (för undertecknad: folkbiblioteken), gör alltid klokt i att bevaka kulturpolitiken. Debattintresset för just kulturfrågor tycks ha ökat idag, med bråk om verksamheten på folkbibliotek och offentliga museer, om stadsbilden, eller om hur statliga bidrag fördelas. Till och med debatteras ibland huruvida specifika artister borde vara politiska. Kanske har kulturen gett starka symbolfrågor att positionera sig med, men det är långt ifrån självklart att skiljelinjen går mellan höger och vänster. Det är med den ingången jag läser Att dansa efter maktens pipa av Lars Anders Johansson, Timbros egen kulturman. För trots anspråk på att vara en bok för den som ”vill förstå det politiska ramverk inom vilket [..] det svenska kulturlivet har att verka” är detta snarare en yvig debattbok än någon idéhistorisk lärobok. Det ger dock en god inblick i en specifik kultursyn, som möjligen kan kallas borgerlig men ändå delas av många som skulle sky den anklagelsen.

Den inledande historiska översikten av svensk kulturpolitik sedan Gustav Vasa börjar sakligt, och lite träigt, men i takt med att historien närmar sig vår tid förändras tonen tydligt och ett uppenbart agg mot modernism och funktionalism framträder. Det som inte förstörts av modernism tog 1970-talets sossar hand om, när bildningsidealet helt övergavs till förmån för att låta kulturen agera motvikt till liberal hegemoni, och alltså bli rekryteringsbas för vänstern. Det är denna tes som boktiteln anspelar på, att svensk kulturpolitik sedan dess har sökt göra kulturen till ”ett instrument för den politiska makten”. Detta via exempelvis skrivelser om negativa effekter av kommersialism, genom sossarnas koppling till ABF, eller med bidrag till allsköns projekt och institutioner som motiverats med över tid växlande modeord.

Tonen skruvas upp, och kulturhistorikern stryps slutgiltigt av debattören, när nutiden kommer och beskrivs som att mångfaldsideologin från 1990-talet smugit sig in via redan vänsterpolitiserad kultur och under nuvarande regering blommat ut i ”identitetspolitikens triumf”. Johansson försöker belägga detta med hjälp av det mycket moderna verktyget att lista spridda citat som han tycker är dumma, och namn på enskilda konstverk som fått verksamhetsstöd från skattepengar trots att de heter löjliga saker. Därutöver att Rättviseförmedlingen existerar, samt förstås att Miljöpartiet sökte hjälp externt för att formulera kulturpolitiken. Som vanligt åberopas populära borgerliga vandringssägner såsom att ”historiska museet ägnar sig åt att gissa hur brandskattningen av Visby tedde sig ur ett hbtq-perspektiv” på bekostnad av att visa ”de autentiska lämningarna, det fysiska kulturarvet”. Johansson syftar då utan närmare redogörelse (har han ens koll själv?) på ett tillfälligt projekt där några personer fått spela in sina kommentarer till ett ljudspår som helt frivilligt gick att lyssna till under besök på museets fasta utställning. Alltså utan förändring av vad som fanns på väggarna.

Bilden av identitetspolitikens tunga bojor undergräver till slut bokens huvudtes om kulturen som en maktens lakej. Identitetspolitiken kommer ju inte uppifrån, enligt Johansson själv, utan har odlats på universitet och inom kultursektorn, för att sedan genom påtryckningar mer eller mindre tvingats in på institutionerna, samtidigt som Socialdemokratin gett upp kulturområdet och låtit Miljöpartiet ta över, vilka i sin tur anlitat en arbetsgrupp med mångfaldsmånglare. Där sitter visst Rättviseförmedlingen i toppen av smygseparatistiska idpol-pyramiden, så vems pipa var det vi dansade till? Om till och med en liten skara twittrare som ropar kulturell appropriering när en vit person skaffar dreads* beskrivs som en maktfaktor så måste det vara illa. En mer försiktig författare hade kanske nöjt sig med att beskriva en ömsesidig relation av inavel och korruption mellan utövare och pengapåsar, och rott iland en del poänger.

Är då inte kulturen politiserad? Jodå. Och det kommer Lars Anders Johansson aldrig kunna göra något åt. Det som utmärker kultursynen som han företräder ligger nämligen i att tro, eller låtsas tro, att saker som kulturarvsskydd, ”organisk stenstad”, privata mecenater med skattelättnader, eller figurativ konst i icke-kurerade utställningar skulle vara mindre politiserat än att göra urval, stadsplanera eller sätta konstverk i kontext. Inriktningen på kulturpolitiken är alltid ideologisk, också om den strävar mot färre inslag av uppenbara politiska markörer, och till och med om kulturpolitikens sista beslut var att avskaffa sig själv. Det är ju också politiskt när kulturarvet slängs i metallåtervinning på grund av kapitalism eller när Apple får ta över stadsplaneringen i Kungsträdgården.

Oförmågan att se detta är också varför exempelvis biblioteksdebatterna blivit så märkliga. Många har inbillat sig att bara bibliotekens urval är ett ideologiskt projekt, samtidigt som det skulle vara rent från ideologi att i stället lämna det åt marknaden eller köpa in allt, alltid, överallt. Det är då lustigt att just uttalat ideologiska förslag till olika högerfalanger avslutar boken. Men säkert har borgerliga läsare nytta av dessa, och Johansson har helt rätt i sin analys av varför borgerliga politiker och företagsägare tappat kulturfrågorna och länge stått för instrumentell kultursyn.

En läsare från vänster kan i stället genom högerns avsky för ”identitetspolitiken” dra lärdomen att denna trubbiga ihopklumpning av frågor inte alls handlar om liberala avvikelser, utan rakt tvärtom. Det är ju en stor del av den fria konstens tillskyndare från vänster som har fallit in i den liberala kultursynens dårskap: att allt de själva står för är universalism, att allt utan plakat är rent från ideologi, men att exempelvis svart hud eller queerhet i sitt själva varande blir läst som vore det ett plakat. Rädda för politisering först när de inte känner igen sig i analysen, för att kritik upplevs som förtryck och nya läsningar som övergrepp, trots att också läsningen är en ofrånkomlig del i konstens existens och inte minst i dess frihet även från konstnären.

Konstens inneboende politiska kraft ligger förstås i att den uttrycker våra erfarenheter, tankar och känslor – utövarens och uttolkarens – men inte ens då kan den hållas under kontroll. För visst är konstens egen frihet ett ideal värt att sträva efter, men det är inte detsamma som att konstnärer någonsin skulle vara aktörer fria från position och perspektiv. Oavsett om de skapar oberoende eller med hjälp av mecenater från stat och kapital.

–  –  –

* Begreppet Kulturell appropriering är förstås inget som högern förstår sig på överhuvudtaget eftersom de inte är kapabla till kollektiv analys, men det är alltså inte främst en fråga om individuell moral. Det är inte ett brott om tex en vit trubadur vill skaffa ”rastaflätor” på Kiviks marknad efter ett gig, oavsett om någon skulle önska det, men ändå är det ett historiskt faktum att överordnade grupper tagit sig friheter och gjort ekonomiska vinster med kulturuttryck från samma folk som de ibland bokstavligen förslavat. ”Det är i sanning en ironi” att Johanssons egen försvarstext omedvetet illustrerar exakt detta:

hundraprocentCA

Ah, ja, musiken som det förslavade folket använde för att sjunga ut sin ångest blev sedan till en mångmiljardindustri för slavägarnas ättlingar, samt soundtrack till naziskins gatumisshandel av ättlingar till slavarna. Känner du den behagliga doften av kulturens gåtfulla förädling? Herregud.

Frågan ännu utan svar

Publicerat av

skammen

Det är svårt att föreställa sig hur dagens debatter om våldtäkt skulle sett ut om inte Katarina Wennstams första bok Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt kommit ut för snart femton år sedan.

Hon var knappast den första som granskade attityder kring övergrepp och formuleringar i domstolen (det finns gott om referenser bakåt i samma bok), men reportageboken gjorde en banbrytande insats för att popularisera den kritiska blicken på föreställningen om våldtäktsoffer. Begreppet våldtäktskultur hade nog varit omöjligt att nå ut med idag om inte ett förarbetet redan gjorts.

Kanske var uppföljaren En riktig våldtäktsman än mer banbrytande, då gärningsmän av naturliga skäl än mer sällan än offer frivilligt kommer fram i ljuset. Myten om busksmygande pervon är knappast död, men dagens snabba reaktioner om någon säger åt kvinnor hur de ska bete sig utomhus, och inte minst alla diskussioner om samtyckeslag och oaktsamhet, har visat att fokus i debatten ligger någon helt annanstans än 2002.

Med den lilla backlash som det senaste årets debatt kring sexuella trakasserier på festivaler inneburit, där man åter grävt fram frågor om beskyddarverksamhet på bekostnad av långsiktigt arbete och seriös våldsförståelse (Slagen dam! Läs den!), är det svårt att inte välkomna Katarina Wennstams uppföljande bok Flickan och skammen som kom ut nyligen. Deckarförfattaren har tagit paus och den grävande journalisten är tillbaka. Kul för alla oss som inte är så förtjusta i deckare.

Flickan och skammen anspelar på sin föregångare även i undertiteln, En bok om samhällets syn på slampor, och den beskrivs som ”ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam”. Wennstam varvar här vittnesmål från ryktesdrabbade kvinnor med referenser till forskares och andra journalisters studier av synen på kvinnors sexualitet, i dag såväl som historiskt, samt förstås egna analyser och kommentarer.

Användbara exempel kommer även från kända moderna skandaler såsom Bill Clintons och Monica Lewinskys radikalt skilda villkor för fortsatt karriär efter offentlig skam. Allt är också snyggt inramat av Wennstams personliga erfarenheter av att utsättas för både rykten och ren misshandel i tonårstiden, baserat på en total mängd hångel som skulle fått en manlig tonåring att skämmas för sin mesighet.

”Varför blir tjejen slampa medan killen blir hingst?”

Trots att varenda högstadieelev någon gång konfronterats med frågan, tycks svaret aldrig riktigt landa. Frasen har blivit en kliché som till och med de värsta ryktesspridarna själva yttrar, så länge det inte finns något att vinna på att tillfälligt glömma bort den. Flera situationer som tas upp handlar just om någons konkreta vinning. Någon behövde ta ner en tjej som tog för mycket plats. Någon ville ha samma kille som en annan och började sprida rykten om rivalen. Någon blev utsatt för övergrepp, så rykten spreds för att gärningsmännen skulle gå skuldfria, antingen av dem själva eller av en omgivning som inte kunde ta in att så fina killar kunde begå övergrepp.

Det är motiverat att just övergreppsbiten kommer in. Ett helt kapitel ägnas också åt de vansinniga men helt typiska drev som uppstått efter fall som Bjästa, Tumba, Rissne, Stureplan, Steubenville och Glen Ridge. Situationer där det uppenbart varit gärningsmännens bästa vän att samhället haft så nära till att identifiera kvinnor som slampor. Som Wennstam deklarerar i inledningen är rädslan för horryktet något som drabbar alla kvinnor, eftersom alla måste förhålla sig till det och begränsa sig själva. Dessa rykten är då den yttersta konsekvensen: det går helt enkelt inte att skydda sig, för till och med när en inte gjort ett skit men blir våldtagen kan det leda till rykten om din sexualitet.

Tyvärr får denna typ av ryktesspridning, som uppstår efter rena övergrepp, betydligt större utrymme i boken än de situationer där kvinnors uppriktiga lust begränsats eller bestraffats. Nästan alla intervjuer med de enskilda kvinnorna som Wennstam gjort i boken handlar om rykten som uppstått just efter övergrepp. Även då det faktiskt gällt någon som i tonåren hånglat med fel eller ”för många” personer stannar det vid det enskilda ödet och leder aldrig riktigt vidare i djupare analyser av den ofria sexualiteten.

Sportmetaforen som Wennstam använder haltar därför något. Hon menar att män och kvinnor spelar samma spel, men med olika storlek på planen och där kvinnor ständigt riskerar att trampa över sin del, men det blir svårt att applicera när det faktiskt inte alls handlar om samma spel i de flesta fall. Visst, poängen är att man är två om att ligga, medan kvinnor är ensamma om skammen. Övergrepp är dock som bekant inte sex. Rykten som sprids för att tysta eller hämnas på någon har egentligen inte heller med sex att göra.

Istället för ett eller två kapitel får hela boken slagsida åt sexuell integritet snarare än sexuell frihet, som ju ändå är en uttalad ambition att lyfta. I händerna på beskyddarpatrullen skulle boken då lika gärna kunna tas som tecken på att mer beskydd behövs, fler ”pappor mot döttrars dejtande”, fler råd till kvinnor om klädsel och självförsvarskurser.

När perspektivet stannar vid slampetikettens roll i våldtäktskulturen så gör det en heller inte klokare på de grundläggande frågorna. Vad är egentligen samhällets syn på slampor? Var kommer skammen ifrån? Hur ser kartan ut för den som faktiskt känner sig begränsad i sin egen lust? Hur hade en på riktigt fri sexualitet faktiskt sett ut? Och ja, varför blir egentligen tjejen slampa och killen hingst? Det är frågor som knappt ställs och som ännu saknar svar.

Kanske är det reportageformen som skapat en fixering vid att visa upp den jävliga verkligheten, och Katarina Wennstam gör där ett gott arbete i att påvisa hur ryktet och sexualiteten används som vapen mot kvinnor. Det är självklart en brännande frågeställning i dag, när internet höjt nivåerna för möjlig skada, men banbrytande i klass med Wennstams tidigare böcker om våldtäkt är ”Flickan och skammen” inte.

– – –

Även publicerad @ Politism X, oktober 2016

Transfeministisk analysfil

Publicerat av

transfemanifest

Kön är en social konstruktion. Kön är inte bara en social konstruktion, men kön är inget annat än en social konstruktion. Kön är absolut grundläggande för hur vi organiserar vårt samhälle, för hur vi interagerar med människor. Kön är en av de viktigaste komponenterna i vår sociala verklighet, och därmed allt annat än bara en konstruktion. Jag vet ingenting om det postpatriarkala samhället, annat än att det handlar om att göra kön meningslöst.

Det bästa med Maria Ramnehills Ett transfeministiskt manifest är att texten rör sig på flera plan samtidigt. Mitt i pågående förtryck är den ändå framåtblickande, och har inga problem att hantera den besvärliga situationen att det vi kallar ”kön” på samma gång kan vara meningslöst och betydande.

Det akuta kommer ändå först, i bokens första delar fokuseras på två aspekter av det aktuella förtrycket. Kapitel ett handlar om bilden av transkvinnan, som väl kan sägas pendla mellan objektifiering eller demonisering, när den inte är båda samtidigt. Exemplen hämtas till stor del från populärkultur och litteratur men det stannar för den delen inte i fiktionen. Ända upp i rättssalarna är föreställningen etablerad om The Trap – transkvinnan som en lömsk förförare, mot vilken inga våldtäkter kan ske och allt våld kan rättfärdigas. Något som öppnar för en insiktsfull problematisering av förmågan att passera:

Att passera är kanske det farligaste som finns, för en transkvinna som passerar kan avslöjas.

Utöver den deprimerande läsningen ges dock även ögonöppnande transläsningar av filmer som Mulan och Dårfinkar och dönickar, som visar att Ramnehill har kulturjournalistiska muskler som förtjänar ett rejält flexutrymme.

Kapitel två handlar om det som kallas vård för transpersoner, här synat som den maktapparat och gatekeeper den är, naturligtvis proppad av de mest vansinniga och kränkande frågor på det könade livet (e du sitt- eller ståkissare?!) och där det även inför de mest fördomsfria och välvilliga utredare vore omöjligt som ”patient” att inte sitta och försöka spela sin mest övertygande roll baserat på fördomar om andras fördomar. Sådant som får en att försöka vara hetero för att vara äkta kvinna nog. Att i åratal utsättas för granskning av ens levnad i relation till en bild av könen som transfeminismen rimligen står helt i motsättning till.

Min identitet är inte någon psykisk sjukdom […] Folk vill ha ordning och reda i sina patriarkala kategorier, trots att vårt könssystem är fullt av paradoxer, anomalier och avrundningar. Det är inte jag som är könsförvirrad, utan samhället.

I sanning. Enter transfeminismen. Ofrånkomligen innefattar detta avsnitt en hel del kritik av såväl radikalfeministisk transmisogyni som det omvända inkluderingsystra lägrets slarviga cis-prefixande i tid och otid, eller sammanbuntande av män, kvinnor, trans och intersex. Men det innefattar också kritik av transrörelsen ur feministiskt perspektiv. Kritik ska här förstås i bästa bemärkelse, ett slipverktyg och en bearbetning. En fil för att jämna till analysen. Och i praktiken slipas verkligen argumenten för hela feminismen och inte bara för transfrågor specifikt. Exempelvis är Ramnehills analys av hur mansprivilegier faktiskt fungerar – med processer och bemötande, att bli läst som kvinna eller man, snarare än det essentialistiskt tänkta ”självförtroende” som pojkuppfostran sägs ge – en livsviktig bakläxa för alla.

Lika ofrånkomligt är att adressera allt trams om identitetspolitik. Maria Ramnehill skriver att hon inte tror på tolkningsföreträde, ”men jag tror på kunskap”. Se där, enkelt sammanfattat och applicerbart på andra frågor som drabbas av samma anklagelser. Det handlar ju nästan aldrig identitet, utan om erfarenhet och kunskap. Därför är också frågor om representation viktiga, eftersom

[..] vi genomlider tjog av feministiska ciskönade bloggare och skribenter som inte ens får hälften rätt när de skriver om transkvinnor, om tvångssteriliseringarna, eller om hets- och hatbrottslagarna.

Hehe … You rang? Självspäkning tjänar förstås ingenting till. Istället: skaffa kunskap, lyssna på kunskap, anlita kunskap. Den grova kunskapsunderskott hos samhället i dessa frågor är dock övermäktigt utrymmet på knappt 130 sidor som utgör Ett transfeministiskt manifest. Det ska nu inte krävas av ett enskilt manifest att fylla alla behov, men för den läsare som inte redan är transaktivist, eller halvpåläst bloggande queerposör som undertecknad, kan det helt enkelt krävas för mycket förkunskap. Vissa begrepp flyger förbi utan närmare förklaring och även den riktiga nyckelkunskapen om den komplexa verklighet som egentligen finns bakom de två könskategorierna får heller inte närmare förklaring mer än att den just är komplex.

Å andra sidan är det en fröjd att läsa en så välformulerad programförklaring som faktiskt inte tar sig tid för onödiga avbrott. Texten svämmar över av feministiskt väggbonadsvärdiga citat och det finns gott om hänvisningar vidare för den som vill fördjupa sig. Ett transfeministiskt manifest är också, förtrycket till trots, en bok som får en att känna hopp. Detta är liksom framtiden.

 

Från pirater till pipeline

Publicerat av

”Vi har roat oss med att i munnen på Gilgamesh och Enkidu lägga tal som George W. Bush och Donald Rumsfeld höll 2002 och 2003. Som om den varning om krigets katastrofer som yttrades för över tusen år sedan i den region där dagens drama utspelar sig hade klingat ohörd.”

Den tecknade historieboken De bästa av fiender, av historikern Jean-Pierre Filiu och tecknaren David B. inleds med en snabbversion av Gilgamesheposet, i jämförelse med 00-talets krig i Irak. Det landar i en effektfull liknelse mellan segermonumentet av döda kroppar som avbildas på den s.k. ”Gam-stelen” och den känd förnedringsscenen från Abu Ghraib där amerikanska soldater placerat irakiska fångar ovanpå varandra.

Från detta mer abstrakta och resonerande avsnitt övergår sedan historien om relationen mellan USA och Mellanöstern i en mer rak genomgång. Det börjar med att amerikanerna knappt blivit självständiga innan de ger sig in i kampen Medelhavsregionen som redan pågår mellan ottomaner och européer. Strider kring Tripoli står i fokus i de första delarna, där åratal av misslyckade belägringar till sjöss slutar i premiären för amerikanska försök att avsätta en annan stats regim. Den sittande paschan Yusûf Karamanlis bror Hamet får deras hjälp, mot löfte om fredsavtal. Det går förstås åt helvete, för brodern, när amerikanerna spelar dubbelt och efter mindre segrar på land i närliggande områden istället sluter ett fredsavtal med paschan och lämnar Hamet i sticket.

Det fortsätter med de följande hundra årens maktkamp om blivande Saudiarabien, vilket leder till när oljan kommer in i bilden. Den första sändningen saudisk olja anländer till USA 1939, efter avtal med kung Ibn Saud, vilket blir en handel som pågår in i våra dagar även då amerikanerna helt byter inställning till bildandet av Israel, som de först lovat ska kräva saudiskt godkännande för att tillåtas.

Det påföljande sista avsnittet är dock det allra mest spännande, där spelet om Irans styre i början av kalla kriget tas upp och USA pressar den motvillige shahen till hjälp att störta och fängsla premiärministern Mossadegh. Hjärnan bakom kuppen är Kermit (lol) Roosevelt, kusin till den då avlidne presidenten. Metoden med inhyrda fejkade demonstranter vars protesterar urartar i plundring och förstörelse och bidrar till kaos i landet, blir en sorts prototypmodell för kommande kupper i Latinamerika med amerikanskt stöd.

David B. tecknar i skarpa kontraster, svart eller vitt, och med symboliskt bildspråk oftare än realistiskt. Texten är å andra sidan konstant kortfattad, rak och så neutral som möjligt. Det är mer redogörande än analyserande till innehållet. Tillsammans ger text och bild ett resultat där ömsom större skeenden sammanfattas symboliskt på enstaka rutor, och ömsom detaljerade scener utspelar sig, med dialog skapad av både rena citat och tolkningar i de sporadiska pratbubblorna.

Greppet att i serieform skildra historiska händelser är förvisso inte nytt, men det är slående hur olika sätt det finns att göra det på, om man jämför med Joe Saccos mer journalistiskt dokumentära stil i serierna om Palestina respektive Bosnienkriget, eller med Art Spiegelmans Maus som ju trots katt- och musmänniskorna ändå till största delen är tydlig realism mer än något annat, i såväl text som bild. Trots att De bästa av fiender går igenom 170 år på bara drygt 100 sidor, och alltså blir väldigt översiktligt trots detaljerade nedslag, så känns det bildande och framför allt kul att lära sig mer om områden som helt gick en förbi under den andravärldskrigsfixerade skolhistorian (nåja, nu är ju även massor av delar från just det kriget relevant för denna histora också men det gick en också förbi!). Att det här som där ändå blir extremt mycket männens historia får väl passera så länge något annat undanskymt kom fram. Sen är det förvisso ett franskt perspektiv, men åtminstone inte heller lojalt med någondera krigarpart (något mer kritisk mot USA, #franskkommu), helt i linje med inledande moralbudskap.

Den franska originalutgåvan av De bästa av fiender kom ut 2011 och där har också del två funnits ute i ett år. Förhoppningsvis fortsätter Placebo press ge ut serien på svenska, annars får jag väl fräscha upp skolfranskan ordentligt, för jag vill verkligen läsa mer.

 

En författande katastrof

Publicerat av

Rubrik: Hyllad författarman kring förra sekelskiftet var självupptagen jävel som satte sin fru på sinnessjukhus för att slippa ta ansvar. Resultat: Ingen är förvånad. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och Söderbergkännaren och f.d. förläggaren Björn Sahlin har ändå gjort ett gott arbete att kartlägga omständigheter och detaljer kring hur det hela gick till i boken Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof. Främst med hjälp av Hjalmars brevkorrespondens och de tillgängliga journaler och utlåtanden som finns kring Märtas vård. Dessa källors partiska natur till trots har det uppenbarligen gjorts möjligt att sakligt lägga fram hur Hjalmar Söderberg i princip städar bort sin reumatiskt sjuka hustru, med hjälp av hennes egna bröder, för att hon blir för jobbig.

Det är en utdragen process över 10 år, som börjar kring 1906 med att Hjalmar sjappar från hemmet och lämnar Märta ensam med de tre barnen efter att hon börjat få reumatiska besvär utöver alla besvär med näsan, och det fortsätter med hans försök att göra sig av med Märta via fritt fabulerande intyg och jäviga läkare. Hon slussas mellan kurhotell, dårasyler och fattighus och döms mer eller mindre till ett institutionaliserat liv i ensamhet och fattigdom. Helt utan psykiatrisk grund, kan författarna konstatera via de journaler som finns bevarade. De skäl som anges för hennes sinnessjukdom är alla de mest godtyckliga från tidens populära patologisering av kvinnor i allmänhet, med ”erotisk vidlyftighet” och ”stark könsdrift” som spets (naturligtvis utan belägg och knappt ens exempel på vad som menas).

Eftersom Hjalmar Söderberg förhalar själva skilsmässan så länge, delvis på grund av tidens lagstiftning men i praktiken mer av ekonomiska skäl och för att få slippa ansvar för hennes försörjning efteråt, så förblir Märta ändå bunden till honom samtidigt som hon övergetts i praktiken. Hjalmar kan leta upp en ny blivande fru, men för Märta skulle den utvägen aldrig finnas (även om man bortser från hur sjukt det alternativet är i sig). Ändå befinner sig förstås Hjalmars nya blivande fru Emilie och deras gemensamma dotter också de i en låst position innan skiljsmässan blir klar.

Något problematiskt är det tyvärr att författarna är såna fanboys av Hjalmar Söderberg, till den grad att de faktiskt tackar honom i avslutande tackavsnitt. I själva innehållet slätas det dock inte över på något sätt hur han beter sig, men de blir lite för glada i att köra lite litteraturanalys vis-à-vis hans privatliv. Helt orimligt blir det faktiskt när gissningsleken drar fram ur hatten att Hjalmar antagligen önskade livet ur Märta, och att det eventuellt skulle inspirerat honom till Doktor Glas:

”Vi vet inte om Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius kom till beroende av Hjalmars slumrande dödsönskningar gentemot Märta. Men intensiteten i den starkt återhållna passionen i hans roman talar för att konflikten hade djupa samband med och i Söderbergs egen personlighet.” 

#asså

Det är också lite synd att det mest uppseendeväckande får alldeles för lite utrymme, nämligen det att allt hittepå ur journalerna fortsatte att accepteras som oproblematisk sanning ända in på 80-talet när Hjalmar Söderberg omskrivits. Det är liksom lätt att beskriva hårresande förtryck med brasklappen att det ju var på den dumma förritiden som inte gäller oss, men det gäller oss. Där hade man haft ett bra föremål för en helt annan bok.

Mitt allra största problem med boken är dock titeln, som till skillnad från innehållet faktiskt är överslätande. Du vet när poliser eller tidningsartiklar hänvisar till ett sånt mord som män begår på kvinnor de levt med som en ”familjetragedi”? Lite så känns undertiteln ”En äktenskapskatastrof”. Som att det var en himla otur att just de skulle gå och gifta sig! Ja, eller så hade Hjalmar Söderberg med den tidens formella och sociala makt över kvinnor kunnat göra samma sak oavsett vem han gifte sig med, så fort han tröttnat. Äktenskapet är liksom inte katastrofen, det är Hjalmar som är Märtas katastrof.

I en kort mening finns en strimma av hopp som jag skapar åt mig själv. Under den korta redogörelsen för Märtas liv de tio åren mellan avslutad skolgång och Hjalmars entré står att läsa: ”Ett år tillbringade hon i Paris, men om den tiden vet vi inget.” Jag vill så gärna tro att det fanns åtminstone ett år för Märta med frihet och glädje, i Paris.

Barn händer, eller inte

Publicerat av

Antologin Ingens mamma samlar, utöver redaktör Josefine Adolfssons förord, tolv kvinnors texter om att utan egenfödda barn vara kvinna. I nästan alla finns en explicit egen erfarenhet i botten, och det är nog för många läsare en ögonöppnare att få veta exakt hur mycket oförskämt bemötande en barnfri kvinna får stå ut med. För män – även pappor – är det närmast ett måste att lära sig detta. Precis som de personliga erfarenheterna ändå varierar, så har dock de flesta texter sitt eget ärende utöver det rena vittnesmålet.

Det förekommer visserligen argumentation för varför det är positivt att vara utan barn, vilket kan tyckas lite synd då detta egentligen borde vara varje kvinnas helt omotiverade ensak, men Ingens mamma är definitivt mer än de ifrågasattas försvar. Sofia Åberg gör exempelvis en ren folkbildningsinsats med sin kompletta redogörelse av hur det går till att låta sig steriliseras, Susanne Wigorts Yngvesson forskar och redogör för religiösa synsätt på barnfrihet, och flera avsnitt behandlar vad det innebär i stort att samhället organiseras kring barnfamiljen.

Natacha López text är en uppfriskande lektion i hur barnfria i arbetslivet drabbas av såväl ren diskriminering som av arbetsplatser som förutsätter att alla utan barn ska göra avkall på privatlivet på ett sätt som föräldrar slipper. Det borde vara nyttigt även för barnhavare att förstå att det finns fler faktorer som kräver utrymme, vilka även kan gälla dem själva. Jag börjar tänka på hur länge begreppet ”småbarnsfamiljer” stått i vägen för klassaspekten, hur en poänglöst bred gruppering som kan betyda lite vem som helst ändå är så lätt att vifta med för sympatier.

Mig själv närmast ligger Gabriella Boijsens text om att leva med en person som vill det motsatta i frågan. Relationen är först på väg att upplösas, men det landar i att kompromisser faktiskt finns som inte innebär att en person blir förälder mot sin vilja. Genom detta kapitel kritiseras också utöver barnnormens kvinnosyn de krav som ställs på vad en äkta kärleksrelation innebär.

Nästan genomgående är texterna också rena läsupplevelser. Jane Magnusson och Annina Rabe har båda skrivit välformulerade och skönt krassa normknäckare, och Birgitta Stenberg har i princip bidragit med en teaterpjäs i miniatyr, där konflikten skildras mellan en väns sorg efter ett missfall och hennes egen självvalda barnfrihet. Att denna också hamnat så långt bak i dispositionen ger i sig ett tillskott till dramatiken, när alla vittnesmål om oförskämdheter som tidigare författare fått en att baxna över kläs i ett smärtsamt mänskligt ansikte. Men det är Faranak Rahimi som lyser allra starkast. En mycket angenäm ny bekantskap. Rahimi är yngst av författarna, men hennes prosa är ändå tung av erfarenhet och bjuder ett brett register mellan tonlägen. Därutöver står hon för det viktiga påpekandet att ekonomisk verklighet faktiskt betyder mycket för beslut om barn eller inte.

Omständigheters vikt är ett påpekande som jag önskar Lena Andersson, sist ut i antologin, tar till sig. Där övriga kvinnor i Ingens mamma främst står för sin egen frihet inleder hon istället med den dumrationella devisen: ”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är. Dessutom vore ju det mest konsekventa frihetsperspektivet att inte kräva motiveringar varken av barnhavare eller av barnfria. Men det är inte första gången de rationella anspråken inte riktigt går ihop med den egna moralen för Andersson. Hennes status som stor tänkare är i allmänhet ett luftslott. Det gäller förstås inte allt hon skriver, jag gillade verkligen Egenmäktigt förfarande. Antagligen för att romanen är en mer känslosam historia än hennes vanliga labbsterila textövningar i liberal teori.

Men det är som det är även med denna antologi, och jag tar det onda med det goda att jag faktiskt utmanas i tanken där jag ändå förväntat mig att hålla med på gränsen till att vara blasé. Helheten Ingens mamma är faktiskt strålande som både debattstartare och ren kunskapskälla. Till nästa gång skulle jag dock verkligen vilja ha ett transperspektiv. Nog kunde en transkvinna kunnat tillföra gott om ytterligare förtryckande aspekter av det primära problemet att kvinnokroppen för att bli godkänd förväntas 1. ha en livmoder och 2. använda den.

Antifeminismen är ett kvinnohat

Publicerat av

Jag lägger ifrån mig Hatet – en bok om antifeminism av Maria Sveland och undrar lite vad jag ska ha den till. Riktning saknas. Avstampet i hoten mot Svelands person är slagkraftigt och jag tror inte uppmärksamheten varit lika stor utan det. Men detta personliga spår avvecklas snabbt som huvudämne, för att reduceras till litterär inramning kring det som jag antar ska vara den stora genomgången av antifeminismen och dagens ideologiska klimat, men som tyvärr genomförts på tok för slarvigt.

Det är ett krävande arbete att heltäckande beskriva en samtidsdiskurs, slarvar man blir det bara Bengt Ohlsson av hela skiten: svepande analys som tilltalar de med samma förförståelse och alienerar resten. Oavsett om en har rätt eller inte. Jag är ju helt med på att ett individualiserat samhälle bäddar för strukturblindhet, men det är inte övertygande att bara vifta med ordet nyliberal och dessutom exemplifiera det helt uppåt väggarna (Johan Lundberg och Roland PM nyliberaler? LOL).

Några enskilda avsnitt är bra på egen hand, såsom kapitlet om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet (för övrigt en lysande pjäs), där hotproblematiken åter lyfts upp och Sveland faktiskt kan visa tydligt hur Ströms och Billings bloggar i praktiken fungerat som mobiliseringsplats. Överlag är det just när analysen underordnas reportage som journalisten Sveland gör det bästa jobbet. Där analyserna är som bäst har de hämtats från andra författare (obs, inget fel med det!), såsom Carin Holmberg, Ali Esbati och Magnus Linton.

Ingenstans tas dock antifeminismens viktigaste beståndsdel upp på tillräckligt utrymme, nämligen att den är ett kvinnohat. Sveland nämner det i förbifarten, men det är ett tydligt tecken på hemmablindhet att tro det räcker med ordet antifeminism för att vi ska förväntas betrakta det som riktigt hemska grejer. Precis som det hävdas i Hatet råder ju ett debattsamhälle där det i alla frågor ska vara en för och en mot, på det att alla sidor är likvärdigt demokratiska, problemformuleringen aldrig ses över, och där gemene man då säkert förkastar extremister som Medborgare X, men ändå läser etiketten ”antifeminist” som blott ”kritisk mot feminism”. Då återstår bara att varna för sluttande plan och stämningar som piskas upp, samt visa på Breivik, och det är inte nog. Det är ju inte tonläget utan idéerna det är fel på.

Att Sveland skulle kräva rättning i det feministiska ledet, vilket flera annars seriösa kritiker varit inne på angående Hatet, är dock befängt. Vad är det egentligen med vissa ideologiska utsagor som får dem att betraktas som fundamentalism, medan andra sorters tvärsäkerheter på en normal ledarsida aldrig uppfattas som något annat än just en persons övertygelse, upp till läsaren att köpa eller förkasta. Om två liberaler har debatt om vilket sätt att betrakta en given fråga som är mest liberal höjer inte en jävel på ögonbrynen. Jo, det är förstås en viktig del som avgör. Hörde jag maktkritik?

Förhoppningsvis kan Hatet ändå fungera väl som en översikt för den oinsatte, men vällvillige, som snabbt vill får lite koll på antifeministiska grupper och metoder idag. Men antifeminismen som idévärld har inte fått sin definitiva kartläggning.

Läst men inte orkat (översikt)

Publicerat av

Det tog stopp, jag hade inte tid. Hoppade mötet med denna skriftliga enmansbokcirkel. Det blev för svårt att beskriva saker och jag såg ingen ingång. Det får bli en snabb genomgång för att ändå få chans att posera med läsning och åsikter.

Läste Hermele och knockades men fann inte orden till en början. Sen hade det gått för lång tid. Förra veckan hölls samtal på Storan med Hermele. Där det föll det på plats igen. Är du intresserad av strukturer? För bok över det lilla, det är där det händer. Räkna med berättelsen, det finns inget annat sätt att visa detta på.

Läste Cervenka och tyckte att de snajdiga metaforerna var lite för många, för mycket, när man svepte artiklarna samlade i en bok. Glädjen över hans språk förtogs lite. Men fortsatt viktigt, lättillgängligt, och nödvändig läsning på nivån att hela skolklasser borde få den.

Läste Cwejman, på semestern no less, och tog alldeles för lång tid på mig på grund av ständiga pauser för att rasa/lolla över hur oförskämd/löjlig denna växande timbrofåra av liberal maktförnekande rasismsyn är. Bara omslagets vita örfil, herregud. Miljoner anteckningar, ingen text. Varför gav jag den engagemang. Släng Reva i ansiktet på nästa som drar den gubben. [Längre utläggning, av Elin. Och en av Lawen Mohtadi.]

Läste Niemi och imponerades av den trovärdiga brutaliteten och kvinnohatet skildrat inifrån en våldtäktsmans perspektiv, och dessutom den outtalade balanseringen mot en annan sorts våldtäkt med omvända roller. Katastrofroman, visst, men framför allt det att människorna är det farliga, det futtiga, och att en skenande älv bara är en ny scenografi till detta jävliga.

Läste Lundberg och fick inte grepp om tilltalet, ambitionsnivån, är det ungdomsbok eller roman om rötter och rasism? Ändå rolig, intelligent och självrannsakande. En reseskildring av Korea men med eget perspektiv, tillhörighet och exotiserande som parallellt existerande känslor. Ännu en bok att ge till hela skolklasser, särskilt om de har lärare som Jimmie Åkesson.

Kan ha glömt nån bok nu? Aja. Just nu läser jag den fete boken som får mig gå *OOUUFF* och därför säkert får en längre text, om det inte istället kanaliseras in i mitt eget gamla manus som bara skräpat ett halvår.

Otrygghetens empiri

Publicerat av

Jo, det var så här: Jag skrev en text om antologin Skitliv, till denna blogg, som jag sedan raderade. Den blev för agiterande, för mycket om ämnet och för lite om boken. Det här är ju inte en ledarsida, även om politisk litteratur ska behandlas politiskt.

Varför berättar jag detta? För att det är resultatet: man slår näven i bordet. Om du känner igen dig, eller om du känner igen dina vänner, dina barn, dina arbetskamrater: som en ren självklarhet sätts näven i bordet. Om du aldrig upplevt detta liv, aldrig haft möjlighet att förstå vidden: som en reflex. Att det är så här?

Vi ropade, men svaret var att man skulle få in en fot. Ett första steg. Och aldrig att det stämde. Språngbrädan är den stora lögnen. Agiterar jag nu igen? Skit samma.

Skitliv är empiri. En lägesrapport. En väckarklocka, eller en brödkavel i huvudet. Nej, vi kommer inte någonstans på denna projektanställning. Nej, jag pluggade inte kursen bara för att det var roligt. Nej, våra timmar i flit leder inte till något bättre. Nej. Detta arbete kan inte genomföras med denna min enda kropp, i mer än några år. Man börjar på golvet men kommer ingenstans. Man sitter inhyrd en stund på kontoret, sen någon annanstans. Det är en gungbräda, inte språngbräda. En upp, en ner. En bredvid. Flexibla, konkurrenskraftiga. Alltså billigaste, smidigaste möjliga produkt.

”Vi” är inte en generation. Efter nästa varsel kommer fler.