Jag var ännu ny på jobbet som bibliotekarie i Stockholm och mötet jag satt på handlade om det kommande årets budget. En formulering dök upp som gjorde mig fundersam, det var en besparingspost på ett gäng miljoner för något som kallades generell effektivisering. Vad menades egentligen med det? Vad som beräknats bli mer effektivt förklarades dock aldrig, och jag gjorde inte några större ansatser att ifrågasätta det heller.

I De effektiva : En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder av Åsa Plesner och Marcus Larsson (Tankesmedjan Balans) berättas i inledningen om den kommunala budgetförhandlingen där Larsson sitter på i rollen som lokalpolitiker, och just den formuleringen jag mötte dyker upp. En kommunekonom ”trollar fram” några miljoner i överskott genom att dra bort pengar från uppräkningen för ökade kostnader, så att dessa kan gå till politiska satsningar i stället. Ett återkommande trick, som årligen skapar en reell nedskärning på en till två procent när kostnader inte kompenseras, för att politikerna ska kunna framställa budgeten som full av olika satsningar, som ibland kommer verksamheterna till del – men då genom tillfälliga projektpengar som ska sökas. Man ser framför sig hur ett kommunborgarråd går ut från mötet och ler i lokalpressen, med skryt om ett projekt för utsatta ungdomar eller liknande. Vad det egentligen är som ska göras mer effektivt för att betala för det leendet står utan svar. Ansvaret för hur man ska bli billigare läggs på de anställda.

Bokens största förtjänst är dock inte anekdoter från kommunpolitiken utan den systematiska genomgången. I en första titt på Stockholms skolbudgetar 2016-2018 visar Plesner och Larsson hur de i jämförelse med SKL:s beräkningar av kostnadsökning ständigt sackar efter. Efter fyra år ligger besparingen på 3-4 procent från förskolan upp till gymnasieskolan, och över 9 procent för komvux och SFI. Det är långt ifrån unikt för Stockholm. Författarna har granskat budget i samtliga kommuner 2018, i jakt på dessa odefinierade sparkrav, och hittar det i 9 av 10 kommuner. I hälften kommer sparkraven under olika vaga benämningar såsom ”omvandlingstryck”, ”rationalisering” eller ”produktivitetsavdrag”, på andra håll genom annan otillräcklig uppräkning för kostnadsökningar, eller med krav på att hämta hem underskott från tidigare år. Detta samtidigt som bilderna i media återkommande är att det snarare satsas på ett område som längre bak i budget tydligt skärs ned på. Det återkommer även på flera håll inom landstingen och på statliga myndigheter. Effektiviseringskrav är alltså en allmänt utbredd styrningsmetod och inte ett undantag.

Hur sparas det då? Det kan handla om att avstå från att ta in vikarier, eller att skolan får fler elever per lärare, vårdpersonal mindre tid per patient, och så vidare. Kraven på arbetet blir för den sakens skulle inte lägre. Snarare ökas kraven av nationella direktiv och politiska löften och samma så kallade satsningar som byggts av nedskärningspengarna.

Är detta att arbeta mer effektivt? Nej, snarare att öka arbetsbelastningen på anställda. En besparing är förvisso alltid en besparing, men en effektivisering uppstår bara när lägre kostnad ger likvärdigt resultat (eller bättre resultat med samma kostnad). Ett likvärdigt resultat får knappast någon ut om arbetsbelastningen ökar. Om det tillfälligt sker så har kostnaden i stället förlagts till arbetsmiljön och arbetare betalar därmed mellanskillnaden med sin försämrade hälsa. År efter år av de små hyvlingarna skapar till slut fler och fler utbrända lärare, undersköterskor, tjänstemän, chefer. Yrken där vi arbetar med ett kall, med diffusa ramar och stora inslag av sociala situationer och krävande klienter blir extra svåra att inte förstöra oss själva i under sådana omständigheter.

Självklart kan verklig effektivisering uppstå i offentlig sektor, av tekniska innovationer eller smartare arbetsmetoder. På mitt jobb fick vi till slut en sorteringsrobot som kunde fördela återlämnade böcker till olika fack för olika hyllplaceringar eller vidare sändning, det har underlättat arbetet enormt, men hade vi fått en sådan reell effektivisering genom att skära i budget? Har man därtill förstått att det ändå påverkar andra delar av bibliotekets ”resultat” i form av minskad yta för bokhyllor och verksamhet? Självklart inte. Ändå verkar politikerna tro det, som fortsätter kräva att vi ständigt ska göra mer och bättre jobb med mindre resurser.

Nedskärningarna i kulturförvaltningen påverkar just nu min arbetsplats mer än någonsin. Envetet står ansvarigt borgarråd och högsta tjänstemän och hävdar att färre lokaler och mindre personalstyrka inte alls kommer att påverka kvaliteten på biblioteken i Stockholm. Även här med stora ord om satsningar vars finansiering hämtats ur besparingarna och knappast kompenserar förlusterna. Speciellt för Stockholm just nu är att det inte bara handlar om utebliven uppräkning för kostnader utan om att dessutom sänka skatten och spara ytterligare på exempelvis kulturen. Det har gjort kulturförvaltningens budget även i absoluta tal lägre än förra året, till skillnad från normala smygnedskärningar som ändå kan framstå som en större budget så länge kostnadsökningarna städas bort retoriskt. Då hävdar Jonas Naddebo, som om det var något att skryta om, att årets budget är ”den näst högsta någonsin”*, och skruvar därmed upp nivån på ohederligheten ett snäpp till. Ett retoriskt knep, knappast annat än en lögn, för att dölja att det man egentligen gjort är det motsatta – man har som det första styret på många år satt en lägre budget än året innan.

De effektiva behandlar också hur offentliga organisationer mitt i nedskärningarna lägger tid och resurser på ”employer branding” för att inte alls framstå som sjunkande skepp utan fantastiska och attraktiva arbetsplatser. Som exempelvis genom att låta kommunikatörer sprida direkta lögner på Twitter om att nedskärningar, som trots att de tydligt kan hittas i en budget, inte alls förekommer. Det kanske blir svårt att locka nya anställda att bränna ut annars.

Många offentliga organisationer väljer också att ta in konsulter för att utföra en omorganisation i besparingssyfte. Kanske inte lika bakvänt som att börja i nedskärningen och hoppas på en magisk effektivisering, men det framstår ofta som om de riktiga effektiviseringsvinsterna är konsultbolagens egna. Exemplet PwC visar att så fort ett koncept utvecklats till saltad nota i en kommun, kan samma procedur genomföras för betydligt mindre arbetstid i nästa. Succé direkt!

Eftersom ingen annan verkar ha gjort en så lättillgänglig genomgång av hur hela landet sparar i smyg, så fyller De effektiva ett ekande tomrum. En oerhört angelägen läsning för alla inom offentlig sektor och ännu hellre inom kommunpolitiken. Att det är mer som att läsa en pedagogiskt upplagd blogg än en redaktörsbearbetad förlagsprodukt må vara hänt, kanske är det snarare en bra sak för att nå ut.

—

* Populär borgerlig sport, tydligen, att balansera på den linjen. Elisabeth Svantesson körde häromdagen exakt samma bluff angående Arbetsförmedlingens nedskärningar.