Vems minne är det jag vandrar genom när Han Kang avtäcker massakern på ön Jeju 1948? Det är den egentliga protagonisten Gyeongha som plågas av en återkommande mardröm som varit föremål för ett oavslutat konstprojekt tillsammans med vännen Inseon, som själv kommer från ön, men Inseons trådar till händelserna består av en lång process av utvinning från sin mor då modern själv berättat för långsamt och för sent om sitt eget sökande efter en av dem som försvann och aldrig kunde bekräftas funnen i bergen av skelettdelar. Vad som hänt, eller vad som går att minnas, filtreras genom flera lager men ibland: öppen sikt rakt in i kärnan. Och för Gyeongha är snöstormen på ön både ytterligare ett filter och ett omslutande täcke.
Inseon har drabbats av en otäck snickeriolycka. De två vännerna har inte setts på länge och verket de skulle arbeta på tillsammans har aldrig blivit av. Då hon behövt ta hand om sin gamla mor flyttade Inseon tillbaka till Jeju och avståndet till Seoul är stort. Men nu är det Gyeongha hon vänt sig till, från en sjuksängen i Seoul dit hon skickats akut, för att få hjälp att rädda fågeln där hemma som inte skulle klara sig mer än någon dag till. Det är bråttom. Med det sista planet som får flyga för stormen, och helt utan förberedelser och packning, landar Gyeongha på Jeju och tar sig med stor möda till det isolerade huset. Insnöad utan vatten och el i Inseons hus öppnas romanens underton av spökhistoria på allvar, och det är oklart vem som lever och vem som är död. Men Gyeongha och Inseon befinner sig snart i huset tillsammans och går igenom allt som minnet kan återge, allt material som samlats av såväl Inseon själv som av hennes mor.
När jag läser romaner om historiska händelser jag inte redan kände till blir jag ofta lite besatt av att läsa på så mycket som möjligt. För att förstå bättre, eller för skam inför min okunskap. Han Kang lyckas med konststycket att få mig att avstå. Till och med när jag halvvägs in förstår att det var en hetsjakt på ”kommunister” eller ”vänstersympatisörer” – förmodligen med USA:s goda minne – som pågick både på ön och i (det västkontrollerade) Korea som helhet, att det var upp emot trettio tusen döda på Jeju och mångdubbelt fler på fastlandet, ännu en av alla brott som aldrig berättas om. Förvisso en roman kring en specifik händelse, men den gör ändå inte annat än att visa grymheter som tyvärr kunde se likadana ut även med andra (uttalade) motiv*. Jag hade inte behövt veta vem som håller i vapnen, och vad de säger om varför, för att känna stanken av det fruktansvärda i en massgrav som till slut bryts upp under ett flygfält, där ställningen på ett av skeletten tyder på att hen inte var död när de täcktes över. Jag behöver inte ha namn och politisk hållning hos förövaren för att rygga tillbaka av de flerfaldiga vittnesmålet att kropparna i havet såg ut som tvätt i ett stort kar. Jag behöver ingenting av bakgrund och upptakt för att beröras av sorgen och desperationen i att inte veta vad som hände. Stressen över ett flera decennier långt embargo mot att prata öppet om massakern. Vetskapen att snart finns inte längre någon levande att prata om detta. Finns fler levande kvar? Vem är levande och vem är död? Hur kan Inseon vara på sjukhuset och i sitt hus samtidigt, och hur kunde fågeln fortfarande leva. Han Kang öppnar för tanken, eller skrämmer hon mig med den? Att det kan vara båda samtidigt**.
Det är en lång startsträcka av snöbeskrivningar och allmän jävel i att tokfrysa vilse i obygden, och det kan vara knepigt att hänga med ibland vad gäller vem som säger vad, relaterat till de olika lagren. Inseons mors berättelse genom Inseons röst, och rent typografiskt få markörer. Vändingar in och ut, släktband utan personnamn lätta att röra ihop. Men det är inte mer än vad en koncentrerad läsare tar sig igenom och får anses vara ett val av stil, åt det poetiska hållet, och det fragmentariska – som minnet. Osäker på vad jag tycker om att den som sagt ”egentliga” protagonisten Gyeongha verkar ha en backstory som man aldrig får reda på mer om. Varför lever hon ensam trots uppenbart haft familj? Varför har karriären gått åt helvete? Varför vill hon ta livet av sig, och om jag inte vet det, varför vore det en stor grej att göra det utan att lämna ett farväl? Lutar åt att: Gyeongha knappt finns, eller hon är bara min farkost genom den satans snöstormen. Är det därför den känns så brutal och nära och måste tröskas länge innan jag får veta mer om kärnan? Ja, det är jag som vandrar genom minnet.
– –
* Jag kommer givetvis ge efter för suget och ta hand om kunskapsluckan ”Koreas historia” efteråt, men det ska inte ha med läsningen av romanen att göra.
** No Schrödinger.