Vems minne är det jag vandrar genom när Han Kang avtäcker massakern på ön Jeju 1948? Det är den egentliga protagonisten Gyeongha som plågas av en återkommande mardröm som varit föremål för ett oavslutat konstprojekt tillsammans med vännen Inseon, som själv kommer från ön, men Inseons trådar till händelserna består av en lång process av utvinning från sin mor då modern själv berättat för långsamt och för sent om sitt eget sökande efter en av dem som försvann och aldrig kunde bekräftas funnen i bergen av skelettdelar. Vad som hänt, eller vad som går att minnas, filtreras genom flera lager men ibland: öppen sikt rakt in i kärnan. Och för Gyeongha är snöstormen på ön både ytterligare ett filter och ett omslutande täcke.
Inseon har drabbats av en otäck snickeriolycka. De två vännerna har inte setts på länge och verket de skulle arbeta på tillsammans har aldrig blivit av. Då hon behövt ta hand om sin gamla mor flyttade Inseon tillbaka till Jeju och avståndet till Seoul är stort. Men nu är det Gyeongha hon vänt sig till, från en sjuksängen i Seoul dit hon skickats akut, för att få hjälp att rädda fågeln där hemma som inte skulle klara sig mer än någon dag till. Det är bråttom. Med det sista planet som får flyga för stormen, och helt utan förberedelser och packning, landar Gyeongha på Jeju och tar sig med stor möda till det isolerade huset. Insnöad utan vatten och el i Inseons hus öppnas romanens underton av spökhistoria på allvar, och det är oklart vem som lever och vem som är död. Men Gyeongha och Inseon befinner sig snart i huset tillsammans och går igenom allt som minnet kan återge, allt material som samlats av såväl Inseon själv som av hennes mor.
När jag läser romaner om historiska händelser jag inte redan kände till blir jag ofta lite besatt av att läsa på så mycket som möjligt. För att förstå bättre, eller för skam inför min okunskap. Han Kang lyckas med konststycket att få mig att avstå. Till och med när jag halvvägs in förstår att det var en hetsjakt på ”kommunister” eller ”vänstersympatisörer” – förmodligen med USA:s goda minne – som pågick både på ön och i (det västkontrollerade) Korea som helhet, att det var upp emot trettio tusen döda på Jeju och mångdubbelt fler på fastlandet, ännu en av alla brott som aldrig berättas om. Förvisso en roman kring en specifik händelse, men den gör ändå inte annat än att visa grymheter som tyvärr kunde se likadana ut även med andra (uttalade) motiv*. Jag hade inte behövt veta vem som håller i vapnen, och vad de säger om varför, för att känna stanken av det fruktansvärda i en massgrav som till slut bryts upp under ett flygfält, där ställningen på ett av skeletten tyder på att hen inte var död när de täcktes över. Jag behöver inte ha namn och politisk hållning hos förövaren för att rygga tillbaka av de flerfaldiga vittnesmålet att kropparna i havet såg ut som tvätt i ett stort kar. Jag behöver ingenting av bakgrund och upptakt för att beröras av sorgen och desperationen i att inte veta vad som hände. Stressen över ett flera decennier långt embargo mot att prata öppet om massakern. Vetskapen att snart finns inte längre någon levande att prata om detta. Finns fler levande kvar? Vem är levande och vem är död? Hur kan Inseon vara på sjukhuset och i sitt hus samtidigt, och hur kunde fågeln fortfarande leva. Han Kang öppnar för tanken, eller skrämmer hon mig med den? Att det kan vara båda samtidigt**.
Det är en lång startsträcka av snöbeskrivningar och allmän jävel i att tokfrysa vilse i obygden, och det kan vara knepigt att hänga med ibland vad gäller vem som säger vad, relaterat till de olika lagren. Inseons mors berättelse genom Inseons röst, och rent typografiskt få markörer. Vändingar in och ut, släktband utan personnamn lätta att röra ihop. Men det är inte mer än vad en koncentrerad läsare tar sig igenom och får anses vara ett val av stil, åt det poetiska hållet, och det fragmentariska – som minnet. Osäker på vad jag tycker om att den som sagt ”egentliga” protagonisten Gyeongha verkar ha en backstory som man aldrig får reda på mer om. Varför lever hon ensam trots uppenbart haft familj? Varför har karriären gått åt helvete? Varför vill hon ta livet av sig, och om jag inte vet det, varför vore det en stor grej att göra det utan att lämna ett farväl? Lutar åt att: Gyeongha knappt finns, eller hon är bara min farkost genom den satans snöstormen. Är det därför den känns så brutal och nära och måste tröskas länge innan jag får veta mer om kärnan? Ja, det är jag som vandrar genom minnet.
– –
* Jag kommer givetvis ge efter för suget och ta hand om kunskapsluckan ”Koreas historia” efteråt, men det ska inte ha med läsningen av romanen att göra.
Det krävs bara ett fåtal indicier för att spärras in och klassas som terrorist i det Indien som skildras av Megha Majumdar i En eld. Det borde kanske inte komma som en chock för den muslimska tonårsflickan Jivan, som lever fattigdom i den västbengaliska megastadens slum, och dessutom hamnat där på grund av att hela uppväxtbyn jämnats med marken och byborna fördrivits i kolindustrins namn. Men hon har kommit så långt, slitit med skolan och skaffat sig ett bra arbete. Därmed blir det en långsamt framväxande insikt i fängelset att ingen kommer lyssna på henne. Det brinnande tåget som tagit livet av över hundra människor i Kolabaganslummen, framställs i media och domstol som hennes verk. Jivan har skrivit på Facebook att polisen bara såg på medan människor dog i branden, och att regeringen därför också kan kallas terrorister. Givetvis måste hon arresteras och fänglsas, hon var på plats och hon är emot staten, vad mer behövs?
Trots att hennes öde är centrum för romanen växlar berättelsen gradvis över i två andra huvudsakliga perspektiv. Det potentiella vittnet, skådespelerskan och hijran* Lovely, till vilken Jivan haft med sig paket med läroböcker på tågstationen, som i domstolen snabbt förvandlats till materiel för mordbrand. Och så Magister Sir, Jivans gamla idrottslärare på medelklasskolan som hon lyckats komma in på trots sin fattiga bakgrund, han som av en slump snart fångas upp av delstatens oppositionsparti och gör politisk karriär. För Lovely är den stora drömmen att bli upptäckt som skådespelare och lyftas till stjärna. Magister Sir som haft lägst status av alla lärare på skolan vill mest av allt bli erkänd som en betydelsefull person. I båda fall visar det sig att det finns en chans att drömmen slår in, men priset kommer bli att de fjärmar sig från Jivan, eller rent ut sagt kastar henne under, ja, inte bussen i det här fallet, utan snarare under det brinnande tåget.
En eld är en roman med ett ärende. Målet är att visa upp det auktoritärt nationalistiska och islamofoba samhället. Via Jivans öde ska vi se hur utbredd korruption och fattigdom förgiftar tillvaron och mänskliga relationer, hur stegrande hets mot muslimer leder till mobbens hänsynslösa dåd. Sittande regering och opposition, ja de går knappt att hålla isär. Här kommer alla korrumperas. Journalisten som lyckas intervjua en naiv Jivan och vet att en saftig story inte nödvändigtvis måste berätta att hon är oskyldig. Magister Sir, som knappt verkar förstå sin drivkraft, aldrig planerat att klättra så högt, han är aningslöst happy-go-lucky i sin väg mot djupaste korruption. I hans sinne börjar plikt och rättvisa suddats ut så mycket i kanterna att det inte tar mer än en liten knuff innan hans egenintresse långsamt har sipprat in och tagit över. Lovely måste också släppa taget om sin välvilja och sympati, och övertyga sig om att det är fruktlöst att stå fast vid Jivans oskuld, en för stor risk att ta när genombrottet hägrar.
Det är effektivt berättat, och spännande, ett rakt språk som ibland kommer med en extra brännande detalj eller vändning. De korta kapitlen växlar mellan personerna, och Majumdar har gjort det så bra att rubriken som anger vem det rör sig om knappt hade behövts, trots att Jivan och Lovely båda skrivs i första person (och Magister Sir i tredje). Alla är formade till egna individer och känns igen direkt. Och även om ärendet kan bli väl tydligt och moralen klar – det här är ändå en amerikansk bestseller – så är det inte en uppbygglig roman där vi får landa i att det goda ska leda dem rätt. I den här världen kan vi tro på att ärlighet, begåvning och hårt arbete lönar sig, men det är sådant den som lyckats eller alltid varit lyckligt lottad intalar sig själv, för att slippa kännas vid att priset kanske betalats någon annanstans.
–
* Låt oss förenklat kalla det en sydasiatisk term för transperson. Det finns uppenbart en kulturell kontext som gör det besvärligt att översätta så direkt. I romanens bild är gruppen i den västbengaliska kontexten samtidigt en viktig del av ritualer och traditioner men också på många sätt föraktad. Det är bland annat hijra-aktivister som kämpat för att Indien sedan 2014 har ett juridiskt tredje kön.
Det är lite lustigt att hela tre olika förlag i Sverige på kort tid plockat upp den amerikanska science fiction-författaren Octavia E. Butler, som aldrig tidigare översatts till svenska. 2019 kom Liknelsen om sådden (i original 1993), utgiven av Ovipress, och samma år gav serieförlaget Epix ut Blodsband, den tecknade serieversionen av klassikern Kindred från 1979. Samma roman översattes sedan som av en händelse till året därpå, utgiven på Trut publishing, men nu med svenska titeln Tidens länkar. (Snart är också uppföljaren till Liknelsen om sådden på väg på Ovipress.)
Möjligen på grund av förordet av Judith Kiros (eller för att den fanns på mitt bibliotek) var det sistnämnda Tidens länkar jag först lade märke till, och lånade hem. Det är en tidsresefiktion och samtidigt en slags historisk roman, där protagonisten Dana kastas tillbaka från 1970-talets Los Angeles till Maryland under 1800-talets början, och som svart kvinna från ”vår” tid hamnar mitt i slaveriväldet och sin egen släkthistoria.
Första gången det händer packar hon upp efter en flytt ihop med maken Kevin. Hon känner yrsel och synfältet grumlas, och plötsligt är hon vid en sjö, där hon hör att en pojke håller på att drunkna. Hon kastar sig instinktivt i vattnet och räddar honom, samtidigt som pojkens förvirrade mor mest försöker hindra henne, och så fort pojken är okej stirrar Dana in i en gevärspipa som pojkens far siktar på henne. Synfältet blir suddigt, illamående och panik infinner sig – och så är hon tillbaka i Los Angeles igen, där Kevin försöker förstå hur hon kunde försvinna framför ögonen på honom och sedan dyka upp igen efter några sekunder, men ett par meter bort. När hon försvinner igen redan samma dag har samme pojke som förut blivit äldre, och står framför brinnande gardiner. Dana hjälper honom kvickt att släcka elden, och den här gången stannar hon kvar länge nog för att få reda på var och när hon befinner sig, och att pojken heter Rufus Weylin. Med det namnet måste han vara hennes förfader, och det är först då Dana får veta att hon inte bara har en vit förfader, utan också en som var slavägare.
Nästa resa får hon av misstag med sig Kevin, och genast tvingas de båda in i en flera månader lång charad som slavägare och slav, under familjen Weylins tak, eftersom Kevin är vit och det är den enda rimliga förklaringen till deras samvaro där. Los Angeles finns knappt ännu, alltså måste de hitta på en ny bakgrund till sig själva. Så inträder nya problem, för även om Kevin är en rimlig vit person från en modern tid, som också kan ge beskydd där hon varit värre utsatt ensam, så kan han inte uppleva denna tid på samma sätt som Dana gör i rollen som en slav bland andra. Kevin utbrister tidigt fascinerat att det är en spännande tid, att han drömmer om att ta sig västerut för att se landet expandera – tills Dana påtalar att där ute finns det nog vissa andra grupper av människor som utsätts för förtryck just då. Deras relation i sig kan heller inte gå opåverkad av att posera som ägare och slav (eller värre, -älskarinna), och så finns frågan ifall Kevin ska lyckas ta sig tillbaka med henne nästa gång Dana rycks iväg till 1970-talet igen. Romanens stora dilemma är dock hur Dana ska förhålla sig till att pojken hon kommer att följa i omgångar ända till vuxen ålder inte alls ser ut att växa upp till en solklar abolitionist, trots att Dana anförtrott honom sanningen. Äktenskapet som Dana räknat ut borde ingås med en svart fri kvinna ser inte ut att bli särskilt fritt alls, samtidigt som det är helt nödvändigt för Danas egen existens att hon faktiskt ser sin förfader avla nästa led.
Det som kunde stannat vid ett spännande tidsreseäventyr man kanske sett förr, blir med Octavia E. Butlers allvarliga blick på historien en inifrånskildring av slaveriets mekanismer. Dana får själv uppleva med vilken lätthet någon kan göras till de vitas slav, hur förtrycket till slut tvingar fram en acceptans hos den som inte kan fly, eller hur avund och konkurrens uppstår av hierarkier bland förtryckta. Porträttet av slavägarna Weylin är också extra obehagligt just för att de inte lever på ren grymhet, utan av fostran, vana och övertygelse att slaveriet helt enkelt är rätt och riktigt. Det förvånar mig att denna roman inte översatts tidigare, och med dess djup och allvar kombinerat med riktigt bra spänning och okomplicerat språk skulle jag gärna sätta den i handen på skolelever i högstadiet eller gymnasiet. Genuint uppbygglig litteratur utan avkall på kvalitet? Skoja icke, fram med den bara.
Alltså gick det inte att motstå vidare läsning, och Liknelsen om sådden (Parable of the sower) var åtminstone för mig en ännu starkare upplevelse. Denna gång en våldsam framtidsdystopi istället för jävel i förr i tiden, och eftersom Butler gav ut den i original 1993 är denna framtid nu obehagligt nära. Romanen inleds år 2024, Lauren är 15 år och bor i ett slags gated community utanför en kalifornisk småstad med sin familj. Pappan är präst och lärare, men själv har Lauren tappat tron på kristendomen och i hemlighet fått en ingivelse att hon har funnit den egentliga sanningen och en ny slags tro på Gud. Anledningen till detta hänger förstås ihop med varför det inte är något vanligt villasamhälle de lever i, utan snarare bakom en skyddsmur i ett land drabbat av klimatförändringar och framför allt brist på vatten. Murarna håller oftast ute alla hemlösa och rövare som av världens skick hamnat utanför samhället. Svält och törst plågar alla och vatten är dyrare än bensin. Regn kommer bara någon gång vart femte eller sjätte år, kanske med en rejäl storm som då tar mer än den ger.
Det som gör dystopin så stark är hur det samtidigt råder full Mad Max över landet, men ändå ett halvnormalt 2000-talsliv för många. Inte riktigt för Lauren förstås, för området som hennes familj lever i är befolkat av lägre medelklass som snabbt blivit allt fattigare men ändå har jobb och murar kvar. De måste ibland ta sig till stan för att arbeta men gör det helst hemifrån när det går, eller sover över på jobbet, eftersom tillvaron utanför murarna är för farlig och särskilt i mörker. Bilar existerar förstås knappt här, det är cykel som används om man har ett fordon. Helst har man ett vapen också, eller flera. De som är mer välbeställda klarar sig förstås bättre med fler säkerhetsteknik och vakter, medan Laurens område ständigt angrips utifrån. Våldet är ständigt närvarande, lik dräller överallt på utsidan, rån och bränder är vanligt – och vatten för dyrt för att släcka med. Både brandkår och polis tar betalt för att hjälpa till, höga avgifter som oftast känns som ren utpressning. Ja, ett halvt fungerande pengasystem finns ännu, trots ständiga prisökningar på det mesta.
Till slut måste förstås dessa murar falla, dramatiskt och brutalt, och Lauren – som ändå planerat en dag ta sig norrut och förhoppningsvis grunda en nytt samfund – tvingas i sena tonåren ut i vildmarken, alltså längs motorvägen, med bara ett par personer till med sig som stöd. Gränserna är förstås stängda och flera delstater i USA ryktas ha brutit sig ur de också. Samtidigt som Lauren vill förändra samhället och få fler med sig till samfundet, så är tillit en större bristvara än vatten där de sakta tar sig fram. Precis som i Tidens länkar är rasismen ofta närvarande, då Lauren och flertalet medresenärer är svarta eller latinos, något som ytterligare försvårar för just tilliten. Slaverifrågan faktiskt dyker också upp i bakgrunden, eftersom det samhälle som råder tvingat fram en i praktiken livegen grupp människor som tagit tunga jobb för paternalistiska storföretag, något som Lauren resonerar kring en hel del. Ändå är det en dystopi som håller hoppet högt, och det har ju undertecknad redan tidigare i denna bokbloggs historia lyft fram som önskvärt i dystopier, hellre än grabbvarianter som bara försöker måla människan som oförbätterligt blodtörstig i kris. Likheterna jag ofta upplever med både zombieapokalypser eller McCarthys Vägen till trots, så är detta något annat.
Något som störde mig en hel del är dock dels att Lauren på grund av mammans läkemedel fått en defekt vid födseln som ger henne ”hyperempati”, vilket får henne att känna allt som andra känner i hennes närhet, och blir problematiskt när hon ska använda våld för att försvara sig. En egenskap som skapar dramatik vid flera tillfällen men som egentligen är helt onödig för berättelsen utom möjligen som extra förklaring till varför hennes välvilliga religiositet fötts. Dels förekommer en annan farmaceutisk fråga med drogen ”pyro”, vars effekt går ut på att den höge vill bränna saker och får närmast sexuell extas av det. Grupper av missbrukare tar detta och bränner ned saker och folk. Extra livsfarligt förstås i ett samhälle med vattenbrist, men inte mer än en cool krydda, samt förstås helt onödigt. Men vem vet om det kanske framgår mer angående dessa saker i uppföljaren, som jag absolut tänker läsa så snart den kommer ut. För som helhet är Liknelsen om sådden otäck och drabbande – inte minst för att dystopin på så många sätt känns riktigt nära det som skulle kunna ske om bara några år i den jävla rövkula som denna värld håller på att bli på grund av kapitalismens fria förbränning.
Som vanligt med sådana dystopier är det väl egentligen läge att fråga sig om det inte redan ser ut just som det beskrivs, i många delar av världen, även om det ännu inte gör det här. Och vad vår del av världen har för skuld i det.
Navet som berättelsen vrider sig kring i den mexikanska författaren Fernanda Melchors genombrottsroman Orkansäsong är personen som bara kallas Häxan, och som redan i upptakten hittas mördad och dumpad i floden vid byn La Matosa. Född av den äldre kvinnan som också kallats för Häxan, ett logiskt första öknamn därmed Lillhäxan, eventuellt aldrig haft ett verkligt namn. Tidigt en hjälpreda och hejduk i verksamheten som gett upphov till öknamnen, så småningom ensam kvar om titeln och arbetsuppgifterna – behandla, besvärja, bota, abortera – när den äldre plötsligt aldrig syns till mer. Häxan, en tanig uppenbarelse i svart, alltid en slöja för ansiktet, sedd bara genom bilden utifrån, byns gemensamma och ofta föraktfulla röst, ihopsydd av rykten och fördomar, legender om makt och inflytande, gömda skatter.
För varje avsnitt ett nytt perspektiv, en handfull av byns invånare som alla bidrar med viktiga iakttagelser omkring händelserna som leder till Häxans död, men också med sina egna personliga historier, alla komponenter i bilden av La Matosa, om samhället omkring, om fattigdom, våld och utsatthet. Som Norma, den unga rymlingen som bär ett barn skapat av övergrepp i familjen, hon som planerat ta sitt liv men övertalas att nyttja Häxans tjänster för att lösa situationen. Luismi, oduglingen som lever i ett skjul och tycks självmedicinera mot sin egen livslust, för att den vore alldeles för farlig för honom i detta samhälle, han som ändå mitt i allt ger Norma skydd, eller är det kanske han som skyddas av henne. Chabela och Munra som hittat en slags fungerande kärlek och allians tillsammans trots att de tyngs av sina respektive bördor. Brando, vars perversioner och aggression ändå tycks mindre kontroversiella än kärlek mellan män, här där alla machosnubbarna hatar bögar samtidigt som de skryter om att bli avsugna av desamma, mot betalning eller inte. För det är ju något helt annat. Precis som att faktisk prostitution och att kallas hora är olika saker såväl i detta samhälle som i andra.
Sexualiteten och våldet och hur de här kopplas samman är bärande del i berättelsen. Melchors blick för detta är ren och klar, den belyser med skärpa machokulturens självmotsägelser, sexualitetens komplexitet, och övergreppets lömska metodik. Hatet och fruktan för, och inte minst lockelsen till, Häxan har sina rötter i denna mylla, liksom den är ett skäl till varför Häxan mördas. Botgörare, frustrationsventil, syndabock. Att aldrig få släppa ut andra delar av sin personlighet på något annat sätt än under källarfester med svärtan som tät dimma över strålkastarljuset snarare än flärd. Då talar vi inte bara om Häxan. Visst är det många som suktar efter skatten som sägs finnas i huset, men även om det kommer att plåga några av byns invånare även efter Häxans död, så är det ryktet en bisak.
Och så är det ju språket. Hur är det ens möjligt? Oavsett perspektiv håller Melchor igång samma rappa medvetandeströmmar, vindlande stigar och snår, associationer och bakåtblickar som vävs till meningar ibland flera sidor långa, men som på något magiskt vis – häxeri?! – inte alls är särskilt svåra att följa. Kongenialt att språket rör sig som orkanens vindar. Stormen är redan här. Man måste bara låta sig följa med, ta sig tid, för det kan vara svårt att hitta ett stopp för andningspaus, samtidigt vill man inte ha någon. Mordgåtan är inte ens huvudärendet, ej heller de enskilda personerna som skildras. Vad jag ser framför mig är en enorm tavla av hela byn, med ett myller av detaljer och oändligt djup. Något av det bästa jag läst.
Utan några namn på platser, personer eller politiska läger och religioner, nästan utan några namn överhuvudtaget, tar det en bra mängd sidor innan det går upp för mig att Mjölkbudet av Anna Burns utspelar sig på Nordirland under The Troubles. Några enkla bakgrundsfakta innan jag började läsa hade förstås avhjälpt det, såsom att författaren är född 1962 i Belfast, men jag uppskattar verkligen att istället ha kastats in ovetandes och till en början fick känslan av nära-framtid-dystopi.
Pseudonymen Mjölkbudet syftar på en framstående ”förkastare av statsmakten”, eller förkortat bara förkastare, alltså en som slåss mot soldaterna och regimen från ”andra sidan vattnet”, eller ibland mot alla som betraktas som angivare eller tillhör ”fel religion”. Denne högt uppsatte motståndsman har nu fått för sig att den artonåriga protagonisten ska bli en av hans kvinnor, varför han med rena skåpbilspervometoder börjat ta kontakt. Ganska snart övergår det i subtila hotelser. Han vet allt om hennes liv och dyker upp överallt. Hon berättar inte för någon om detta, men i det här samhället övervakas allt och alla. Trots en listig vana att alltid hålla tyst och undvika konflikter och blottor, drabbas hon nu ändå av ett radikal skifte i status när området, familjen, samhället skapar och sprider ryktet att hon tillhör honom. Det är inte bara till förfäran de pratar om henne, det är värre än så.
Van att stänga in sig in i artonhundratalslitteratur som flykt från hennes eget förhatliga århundrade, att vara personen som gående läser gamla klassiker på gatorna, att hålla sig med en hemlig kanske-relation med en kanske-kille på bekvämt avstånd i annat område (men naturligtvis inte ”fel område” med ”fel religion”! #noromeoochjulia), har hon fått alla sina egnas blickar på sig, och dessutom statsmaktens kameror som alltid söker fånga Mjölkbudets förhavanden. Hon finner sig nu instängd inte bara i den tryckta stämningen av konflikten benämnd ”de politiska problemen”, och de två brutala sidornas våld, utan också i ett patriarkalt system av äganderätt som förstärkts av denna. Att hota folk och förbereda attentat är här det normala, medan hon som läser romaner på gatan ses som missanpassad.
Den nästan helt egennamnsbefriade prosan – undantaget är kända personer, platser och boktitlar bortom de politiska problemen, samt exempelnamn i en diskussion om ”otillåtna namn” i allmänhet – är betydligt lättare att läsa än man kunnat tro. Alla deskriptiva alias som förstesvågern, äldstavännen, och till och med en nyckelfigur som faktiskt är mjölkbud och följaktligen benämns ”det riktiga mjölkbudet”, blir sällan rörigt. Man faller bara in i flödet, en växlande rörelse mellan extremt ingående ögonblick och redogörelser av bakgrundshändelser, ut och in mellan detalj och kontext under stadig framåtrörelse, som en pendel i en virvel. Otroligt snyggt är det, och ändå inte bara ett grepp för sakens skull utan helt funktionellt för att bygga upp den paranoida känslan av att leva i ett samhälle där ingen undgår inblandning i våldsam konflikt. Allt kan spela roll.
Mjölkbudet skildrar förvisso den specifika konflikten, men det namnbefriade språket gör det full möjligt att läsa den som alla liknande eller möjliga konflikter av förtryck och religiös splittring, så som min inledande upplevelse av framtidsdystopi var. Det är också befriande att en så stark ambivalens för frihetskampen och våldet som sker i dess namn gestaltas utan att hamna i kålsuparteorier. Förkastarna finns för att stasmakten finns, deras våldsamma påverkan på samhället är inte samma sak som statsmaktens förtryck. Vem var det som dödade alla hundarna?
Ändå är det mikroperspektivet jag främst tar med mig; vrider mig gemensamt med protagonisten i hennes personliga frihetskamp. Den om sin egen självbild, en kamp mot krav och etiketter, den som pågår i alla sociala situationer men förstås belastas hårdare av ett kontrollsamhälle och patriarkat där vissa män har makten att lätt göra henne till sin i allas ögon. Nästan i hennes också. Tystnaden i det belägrade samhället har alltid gått parallellt med hennes egen. Hon som alltid använt tystnad som ett personligt verktyg, inte bara för att undvika att bli angivare, utan för att kontrollera hur hon framstår, eller ännu hellre att få slippa framstå, inte synas alls. Och plötsligt är det inte nog, eller kanske aldrig varit det? Vad har man själv för strategi?
Michel Flavent är 16 år gammal när hans äldre bror Joseph omkommer i samband med en gruvolycka i norra Frankrike. Olyckan den 27 december 1974i Liévin anses vara en av Frankrikes värsta gruvkatastrofer, där 42 personer dör nere i gruvan då gruvgas och dålig säkerhet orsakat en brand som stjäl syret från gångarna och kväver offren långsamt. Joseph avlider dock inte förrän någon månad senare på sjukhuset, och har aldrig räknats upp bland de offer som står omnämnda i tidnigarna och på minnesplaketten i gruvorten. 40 år senare har Michel fortfarande inte kommit över sin brors död.
Till en början är Sorj Chalandons roman Le jour d’avant en klassiskt dyster arbetarskildring. Baserad på verkliga händelser i nordfranska kolgruveindustrin, men med en fiktiv protagonist. Michel och Joseph bor själva inte i de grå arbetarkvarteren utan på faderns bondgård, men deras farbror har redan omkommit i gruvan, varför den lantbrukande fadern också förgäves försökt att hindra äldste sonen från att stiga ned i gruvgångarna. Samhället som skildras genom Michels ögon är totalt beroende av gruvan, där ingen verkligen hålls ansvarig efter olyckan, och ett fåtal aktivisters försök att komma åt storbolaget juridiskt rentav möts av motstånd från arbetarna själva, som är rädda att förlora sitt levebröd. Änkorna som fått en liten ersättning då makars lön uteblivit baktalas snart av grannarna för att de ”får lön för att gråta”. Och då kom ändå den sista riktiga lönen från bolaget med ett avdrag för de tre dagar i december då den avlidne inte kunde arbeta. Ogiltig frånvaro står det i lönebeskedet. Josephs polska fru står inte ut, hon flyttar tillbaka till Polen, med barnet hon bär på och som vi aldrig återser. Modern uppmanar Michel att aldrig skaffa barn, smärtan det leder till är för stor. Michels far hänger sig i garaget. Med en sista önskan i sitt avskedsbrev, Venge-nous de la mine. Hämnas på gruvan.
Michel Flavent är nu långt över femtio år men har ännu sparat brevet, tillsammans med en rad artifakter från broderns arbete och gamla tidningsurklipp om olyckan, i sin källare i Paris. Hans fru har precis gått bort i cancer, han har inte längre någon familj. Det börjar bli dags att utkräva hämnden han filat på i alla år. Michel säger upp sig från jobbet som lastbilschaffis och lämnar Paris, i packningen tar han med de viktigaste sakerna från sin samling i källaren. Under falskt namn återvänder han till hemorten för att söka upp mannen som nu måste vara över 80 år men ännu förblir en av de ansvariga, trots att hans namn alltid undgått pressen och juridiken. Den person som direkt ansvarade för säkerheten i Josephs avdelning, och som brodern litat på och sett som en av arbetarna, men som svikit dem alla. För mycket säkerhet, för lite vinst. Därmed skruvas romanen ett första varv, från arbetarskildring till hämndhistoria.
Gruvan är nedlagd men kvarterspuben där Joseph en gång rekryterades finns kvar. Det är där som Michel finner sin antagonist Lucien Dravelle, men inför den skröpplige mannens uppenbarelse drabbas han snart av tvivel. Under sin falska identitet ser Michel till att umgås en del med den syrgasberoende och rörelsehindrade gubben under några veckor, för att komma nära, vilket samtidigt skapar sympatier och komplicerar hans hämnd. Gruvan har gett även skurken skador för livet, han tycks även själv lida av ånger inför sin roll den stora katastrofen. Till slut måste Michel ändå bestämma sig och utkräver faktiskt sin hämnd i ett otäckt kvävningsdåd. Där tar romanen återigen, med hälften kvar, en ny riktning.
Vi befinner oss snart i den verkliga utredningen av ansvar. Michel anger sig själv till polisen, men vägrar först att tala, ens med sin advokat. I väntan på vad? Något slags slutanförande? Romanens andra hälft blir ett rättegångsdrama som bär likheter med Camus Främlingen, i det att vad för brott som faktiskt ska hanteras skiftar under det att ett lätt surrealistiskt sken lyser över de förhandlingar och anföranden som förs fram. Snarare än blodshämnd är det åtminstone säkert att det egentligen är själva rättegången Michel sökt, och han tycks verkligen tro att den ska handla om gruvolyckan och broderns död, snarare än hans eget brott? Det har varit uppenbart från början att Michel Flavent inte direkt mår bra, men vad är det för vanföreställningar vi som läsare också lurats in i?
Perspektivet i första person sätter läsaren i Michels huvud utan förvarning om att det är en opålitlig berättare vi följer. Det rationella och empatiska tvivel han brottas med under spaningen på Justin Dravelle fortsätter att stärka ens tillit till denna berättare. Inte så man hejar på för hämnden mot en gammal gubbe, men inga skäl finns att bestrida att gubben verkligen begått dödliga fel 40 år tidigare. Kan man ändå säga att Michel har rätten med sig i sitt uppdrag att hämnas på gruvan? Kan det kallas för ett mord istället för olycka, och inte bara på de 42 just den morgonen, utan på alla som drabbats av den långsamma förstörelsen i gruvarbetarens kropp? Men vems liv ska då avkrävas som hämnd, om det är gruvan som dödar oss alla, som Joseph själv hävdade under sina sista ord till Michel, dagen innan olyckan inträffade?
Tyvärr verkar Grate ha upphört med översättningen av Chalandons romaner efter Faderns yrke (2017) som enda titel på svenska. Den var också intressant (och gav en kraftig dos vanföreställningar den med, om än explicit), men Le jour d’avant är en betydligt starkare roman, trots att jag absolut inte förväntat mig en så annorlunda bok gentemot den raka arbetarlitteraturen jag sökte och uppfattade mig ha lovats. Jag frustrerades sedan tillräckligt av att inte kunna diskutera den med någon att jag behövde skriva en spoilerskygg text istället… Vad ska man göra. Någon måste ta ansvar!
Det är på en middag med moderns bekanta, en kväll under mitten av 1980-talet, som trettonåringa V. fångas av en blick från den framstående författaren G. Hon, som går omkring med en självbild av att vara ointressant, har en svår relation till en frånvarande far, känner sig plötsligt aldrig så sedd. Blicken från den snart femtioårige mannen hänger med under hela middagen, och efter denna tar den ny form som högtravande kärleksbrev på vilka hon till slut vågar svara, och då är G. inte sen att se till att de träffas. När han inleder en relation med henne har hon bara nyss fyllt fjorton.
Det är inte ofta en debutroman på franska omskrivs i flera svenska medier, men det har Le Consentement av Vanessa Springora gjort. Rent krasst kan det nog tillskrivas ett högt skandalvärde. En självbiografisk roman om en förövare och pedofil mitt i den franska kultureliten, det smäller högt även om Gabriel Matzneff är i princip okänd i Sverige. Visst är det hisnande med en person som halvt öppet utnyttjat barn under årtionden – skrivit böcker och essäer om det! – och under vågen av sexuell frigörelse på 1970-talet dessutom fått med sig massor av intellektuella att signera olika upprop mot regleringen av sexuell myndighetsålder. Likheter kan förstås ses med hur Svenska Akademien huserade en förövare som alla, men ändå ingen, kände till.
I Vanessa Springoras roman skildras relationen med G. genom barnets perspektiv, där manipulationen inte bara hämtar kraft av den äldre mannens världsvana och status i kulturvärlden, utan mer i hans kärleksbetygelser som ständigt flödar, och befästs med isoleringen som snart inträder. Han förklarar för V. att deras kärlek är en som borgerliga puritaner och samhällets moralism ser ner på, alltså måste den hållas hemlig. Mest går hans enorma kärlek till barnet ut på att de ses i hans lilla vindslägenhet vid Jardin du Luxembourg, där den enda platsen som två personer får plats på är sängen. Hon som aldrig upplevt sådan uppmärksamhet och bara gömt sig bakom böcker är förstås tagen, och ser honom som ett under av skönhet. Han trånar bara efter ungdomen som hon besitter. Min kära skolelev, älskade barn. När de ska ligga med varandra första gångerna så går det inte, men det finns ju annat man kan göra, säger gubben G., och mumlar under tiden att hon är precis som en liten pojke.
Helt hemligt går det naturligtvis inte att hålla en sådan affär. Modern blir först rasande när hon hör talas om det, vet du inte att han är pedofil?!, men dröjer inte lång tid innan hon accepterar det ändå. V. skolkar mycket och tillbringar mer tid hemma hos honom än hemma, eller senare i ett hotellrum som G. inkvarterar sig i efter att någon börjat skriva anonyma brev till myndigheterna om vad han har för sig. Brev som dock aldrig leder till några verkligt rättsliga problem. Samhället tycks inte ha mycket att säga. Det är först när V. efter något år utsätts för tydliga tecken på att hon inte längre är den enda som G. uppvaktar som frigörelsen börjar. De av hans böcker som han förbjudit henne att läsa förklarar mer. Hon vet förstås att han tidigare dragits till väldigt unga flickor, han har kallats pedofil av flera personer i hennes närhet, han menar själv att han är en strålande älskare som skänkts att inviga oskulder, men har han alltså verkligen köpt sex av unga fillippinska pojkar, tolvåringar? Och skrivit om det!
Ja, han har ju det. Det är svårt att inte chockeras av denna ofattbara historias verklighetsbakgrund, att en gubbe som Matzneff kunde sitta i teve 1990 och lägga ut texten om sina erövringar/övergrepp, mysa till programledarens inställsamma skämt om ”stall av unga älskarinnor”, och även få priser så sent som 2013. Stig Larsson:s ph-mätningar ringde och undrade hur fan en essä om smaken för ”de yngre än sexton” kunde passera ens 1974. Men i och med att alla dessa verkliga händelser måste upp på bordet uppstår en spricka i formen, där Springoras vuxna röst av idag tar över i flera avsnitt, med resonemang om övergreppen, om Matzneffs verk och med anklagelser mot samhället. Är det nu en roman längre, eller en ovanligt välskriven livsödesbiografi?
Kanske krävs ändå att hela kontexten är med, att läsaren verkligen förstår att övergreppet fortsatte med Matzneffs böcker, att det bokstavliga barnarovet utvecklades till en litterär identitetsstöld. Han använder senare även hennes brev, hennes röst, för sin sak! Gabriel Matzneff utnyttjade också konsten baserad på sina övergrepp som en sköld mot anklagelser. Ett bisarrt outtalat cirkelresonemang, som tvärtemot det att ”skilja på verk och person” gjorde personens gärningar lika osårbara för kritik som verken. Det är så Springoras egen handling att nu göra litteratur av sin förövare som ”G.”, precis som han gjort av henne som petite V. skipar en poetisk rättvisa. Och tar rätten till sin egen historia. Du kunde läsa det som ren hämndkonst. Varför inte?
Samtidigt är jag som starkast drabbad av de tidiga scenerna som skildrar samhällets svek, utan explicita resonemang till stöd. Moderns exälskare som direkt börjar stöta på V. så fort han förstått att hon träffar en äldre man, och därför måste vara down to fuck med vem som helst? Fadern som rasande kallar V. för hora och förvisso hotar med polisanmälningar mot G. men ändå inte lyfter ett finger för att hjälpa henne. Gynekologen som erbjuder ett lätt snitt av ”mödomshinnan” för att hon ska kunna genomföra samlag (spelar det någon roll att han inte vet att pojkvännen är en gubbe?).
Det är sådana iakttagelser, och hur dragningen som den kärlekstörstande fjortonåringen känner för en äldre man i sådant överläge görs så begriplig och självklar, som får Le Consentement att bli relevant på betydligt högre nivå än skvallerintresse, eller avslöjandet av specifika kulturmiljöer. Utnyttjandets mönster kan du hitta även utanför högdjurens värld, och visst är de samma i Sverige som i Frankrike.
Tillbaks till Österlen igen, i lilla Borrby där mamma just har avlidit, samtidigt som Annikas liv i England med den välbärgade engelske maken går mot ett säkert slut, då hon upptäckt att han håller på att byta ut henne mot en yngre, sötare, och dummare kvinna som varit hans assistent. Nu med sorg i en sketen landsort där gamla klasskamrater och bekanta blivit vulgära Sverigedemokrater. Men kanske finns hopp, trots allt, eftersom det finns adel och väluppfostrade borgare även i Borrby. Mannen som stänkt ned henne med vatten när han kört för nära med sin bil kliver till hennes förvåning ur, bara för att be om ursäkt! Snart kommer han definitivt att dyka upp och skvätta på andra ställen också.
Jo, Ann Heberleins romandebut kan beskrivas som solklar kioskromantik. Den väluppfostrade, borgerlige och ridkunnige, men ack så spjuveraktige och redan gifte Axel, hur ska hon kunna skapa en relation med honom! Och sen trillar han av hästen och kanske brutit nacken också! Men det gick visst bra och gav lärdomar i stället.
Det ska sägas att den litterärt når en bit över snurrställ med böcker prydda av Fabio, även om det märks att Heberlein är en skönlitterär nybörjare, på ett alldeles för slappt förlag (dvs mer krut på det snygga omslaget än på redigering). Kompositionen med dödsfallet som inledning och begravningen som vemodig men ljusnande avslutning är också välgjord. Svårt bara att få ut något bestående av läsningen om man inte imponeras av protagonistens personliga lärdom: att det modigaste man kan göra är att älska, eftersom den ensamma inte har något att förlora. Sant, kan tyckas, men det är inte en så pass svårfångad livsvisdom att det behöver upprepas nästan ordagrant med ett par sidors mellanrum. Det framgår på första tillfälle att det är bokens huvudtes.
Vid sidan av den klassiska romantiken pågår förstås ett samhälle som Heberlein vill säga något om i förbifarten. Trump vinner valet i USA mitt i allt, och det är ju ett skön känga till etablissemanget, tycker mer-blå-än-moderater-Axel, även om politiken inte skulle vara hans egen. Annikas gamla bekanta är så mycket landsortsklass att de knappt vet vad vin är, men har köpt lite ändå till festen eftersom de antog att fina överklass-Annika skaffat sig vanor där börti England. Hon är skeptisk till deras flyktingfientliga stil, men samtidigt – tänka sig! – är de ändå reko människor, som tar hand om varandra och kan ha lite hjärta under SD-tischan. De här försöken Heberlein gör att väva in diskussioner om ideal, och lite konst, gör mig övertygad om att hon sneglat på Therese Bohmans författarskap. Hon gör sig dock på sin höjd till en fattigmansversion av förebilden, rikemansmiljöerna till trots.
Marie-Louise är en av dem som benämns tutsi när folkmordet i Rwanda 1994 äger rum. Ändå står hon ett decennium senare på de anklagades sida under rättegångarna. Det är inte bara för att hon är gift med en hutuman, cykelreparatören Félicien, som också deltagit i en av dödspatrullerna. Nej, anledningen är att Marie-Louise själv har mördat en granne. Varför?
Trots temat i Jörgen Gassilewskis roman Hastigheten är folkmordet aldrig skildrat med handlingens nutid. Ändå känns det som en pågående händelse, eller en fast punkt, som vi närmar oss på olika avstånd medan avsnitten blandar kronologin. Det berättas från rättegångarna långt senare, från veckorna strax före, och de strax efteråt. Från Marie-Louises barndom och tonår, samt inte minst ett avgörande kapitel där några män mördar hennes föräldrar (och försöker mörda henne) på grund av samma hutumaktideologi som sedan anförs i förföljelsen och folkmordet 1994. Även det är en del av den fasta punkten, avgörande för hur det kommer sig att hon själv höjer en machete där i trädgården några år senare.
Gassilewski har verkligen ansträngt sig för att vrida och vända på skeendet. Inte bara genom tidsperspektiven, för gestaltningen av Marie-Louise växlar också perspektiv mellan fyra vinklar, då samma protagonist framträder genom fyra personliga pronomen. Främst i första och andra person, men också fjärde* och tredje person. En växling kan till och med ske i samma stycke**. Ändå är det varken konstlat eller svårt att följa***, och framför allt är det välgjort nog att hela språket följer perspektivbytet. Ingenting man fixat maskinellt i en dator. Effekten är en känslig hand som ständigt ligger på reglaget för närhet eller avstånd, läsaren får inte bara Marie-Louises redogörelser utan också känslan av flykt och rädsla, av brott och ånger. Bruket av fjärde person har sedan kraft att tala för hela mänskligheten, men också att skapa ett avstånd åt Marie-Louise själv.
Man har gjort något och sedan står man för det. Man ser sin handling. Sin familj. Imana. Gud. Sedan står man inför dem och begår handlingen. De ser varje detalj och kan fråga om den.
Det handlar förstås om skuld och ansvar, om det finns omständigheter som kan förklara eller urskulda enskilda handlingar, och om var brottet tar sin början i historien. Finns bakom berättelsen god research, en grund som gör tydligt att förföljelsen inte börjat plötsligt. Några skrämmande citat upplyfta ur äkta propagandatidningar (ett tvingas Marie-Louise läsa upp innan föräldrarna ska mördas). Den större kontexten får tillräckligt utrymme att visa sig utan att kräva långa redogörelser som hade stått i vägen för stil och ton.
Hastigheten nominerades till Augustpriset 2017, men har ändå inte fått så stor uppmärksamhet som den förtjänar (hans förra roman Göteborgshändelserna tycks dessutom ha drabbats av exakt samma sak 2006). Kanske är det inte så konstigt, då berättelser om folkmord ofta behövt ett Hollywoodfilter för att nå ut bredare. Ändå är det en både spännande och förhållandevis lättläst roman för att vara så utmanande, allt annat än bara ett formexperiment.
Titeln Hastigheten bör inte läsas bokstavligt, snarare läser jag ordet som ett slags vibrerande stillastående. Romanen är ändå en jävla resa.
** ”Jag ska dricka ett glas vatten. Du har inte druckit något på tre dagar. Tror jag i alla fall. Du är riktigt törstig.” <- Samma person allting! Vad fan hände ens här! Hur orkar man vara så bra?
*** Enda saken som verkligen fick mig förvirrad var en referens till artisten Eminem i ett avsnitt som utspelade sig 1994, en uppenbar omöjlighet. Läste avsnittet länge som om det var 1999 eller senare. Redaktörer, hallå?
Den litterära ambitionen höjs ett snäpp i den tredje av Henrik Bromanders romansvit på temat manlighet. Där de första två var relativt rakt berättade i första person, har Bara en kram en inramning med metaperspektiv där du, läsaren, har hittat protagonistens dator på gatan. Från denna redovisas innehållet parallellt, det är en dagbok och ett manus till en roman. Allt skrivet av Jens Svanström, en killfeministisk och creddtörstig nöjeskrönikör som plötsligt blir chefredaktör när gratistidningen han skriver för ska stöpas om i hippare format.
I början av de fem år som dagboken skildrar försöker Jens göra sig ett namn i Göteborgs indiekretsar, med sin halvdana klubb på båtkrogen Rio Rio och de provokativa krönikorna gratistidningen. Det går knackigt ekonomisk på båda fronter, klubben går back och frilansarvodet är magert, men Jens fortsätter försöka. Halvt svältande, fullt festande. Han har i alla fall en lägenhet i Majorna, det hade han aldrig vågat tro när han växte upp i Borås! Antagligen är det en fördel när han ska få ragg.
Hon gick i tvåan på Schillerska och var intresserad av ”foto och Foucault”. Älskar intellektuella tjejer. Viskade i hennes öra att jag hade en Sophia Calle-bok hemma som borde titta i. Taxi hem till mig. Belle & Sebastian på stereon, folköl och Luckies till det. Romantiskt fastän hon klagade på att det var kvavt. Ja, ja, jag vet. Bra anledning till att klä av sig. Smekte henne medan hon bläddrade i Sophie Calle-boken. Rätt dirty.
Subkulturkoderna och dagboksformatet tillåter ett stort mått av klichéer, trovärdiga i skildringen av en posör som Jens. Trots att han uppger att han kan vara helt ärlig och skriva vad han vill i dagboken visas inga ofiltrerade tankar. Han håller tillbaka ibland, och kan heller inte låta bli att positionera sig ideologiskt och kulturellt, även i en text som ingen förväntats läsa. Genom hans redigerade perspektiv anar vi naturligtvis ändå att hans fasad inte riktigt speglar hans person. En som verkar älska hans fasad är dock gamle tidningskungen Kent, som har återvänt till Sverige till synes endast för att frälsa vår posör med en chefredaktörstjänst då tidningen köps upp och kläs om. Nu lossnar det!
I romanen som Jens skriver på skildras en man som bestämmer sig för att börja våldta kvinnor. En finanskille som en dag märker att han får en kick av skräcken från en okänd kvinna som går framför honom på natten, och som sedan målmedvetet börjar studera övergrepp på film och även träna jiu-jitsu för att lära sig bryta armarna på sina offer. Från början saknas något egentligt sexuellt intresse från honom, men till slut följer det liksom med på vägen. Pressen kallar honom ”Judomannen”, ett felaktigt epitet han ändå omhuldar i sin lust att bli ökänd.
Det är en bedrift av Bromander att genom Jens författa ett manus som inte är illa skrivet (hur outhärdligt vore inte det att läsa!), men på andra sätt uselt. Texten är både fånig och genuint otäck av våldsamheter. Vad Jens vill säga är förstås problemet. Samtidigt som han i romanen skriver om våldtäkter som noggrant överlagda handlingar av en depraverad kicksökare (naturligtvis från den onda finansbranschen!), blottar han mestadels omedvetet en konkurrerande bild i dagboken, där han själv är förövaren. Verklighetens våldtäkter sker efter krogragg, på jobbfester med däckade kollegor, och övergrepp på olika nivåer hänger ihop med varandra så att de lägre pekar mot de värre. Jens skryter rentav i dagboken om hur han lurar en praktikant att testa sexleksaker och ge utförliga recensioner till honom, till ett reportage som aldrig funnits, eftersom allt i förövarens värld kan reduceras till ett skämt.
Krocken mellan Jens övergrepp och hans fantasi om Judomannen balanserar på gränsen mot övertydlighet, men eftersom de parallella texterna är skickligt sammanvävda, är inte de två förövarperspektiven helt varandras motsatser. Känslan från den ena förövaren stannar ofta till nästa. Ingen pedagogisk slutsats om den verkliga våldtäktsmannen ges egentligen, eller någon förklaringsmodell till Jens handlingar. Dagboken kommer visserligen med flera möjliga ledtrådar, såsom hans starka upplevelse av en tveksam sexskildring ur faderns romaner, eller hans vägran att släppa ett banalt svek från ett tidigare förhållande, men även där kan det lika gärna handla om Jens egen konstruktion av självbilden. Att han upplever sig som motarbetad av hela världen, och därmed berättigad allt möjligt, är inte nödvändigtvis en bakomliggande orsak till något, utan en egenskap han aktivt odlar för att aldrig kunna göra fel.
Jens kommer aldrig acceptera någon försoning eller skuld, men när rykten och anmälningar mot honom dyker upp, och oegentligheter uppenbaras i tidningens ekonomi, får han ändå svettas rejält. Mot slutet börjar den kursiverade manustexten spilla över i dagboken, som en bieffekt av Jens stigande paranoia. Förövaren finns kanske där utanför. Eller om det är hämnden som närmar sig.
