Ljugomannen

barakram

Den litterära ambitionen höjs ett snäpp i den tredje av Henrik Bromanders romansvit på temat manlighet. Där de första två var relativt rakt berättade i första person, har Bara en kram en inramning med metaperspektiv där du, läsaren, har hittat protagonistens dator på gatan. Från denna redovisas innehållet parallellt, det är en dagbok och ett manus till en roman. Allt skrivet av Jens Svanström, en killfeministisk och creddtörstig nöjeskrönikör som plötsligt blir chefredaktör när gratistidningen han skriver för ska stöpas om i hippare format.

I början av de fem år som dagboken skildrar försöker Jens göra sig ett namn i Göteborgs indiekretsar, med sin halvdana klubb på båtkrogen Rio Rio och de provokativa krönikorna gratistidningen. Det går knackigt ekonomisk på båda fronter, klubben går back och frilansarvodet är magert, men Jens fortsätter försöka. Halvt svältande, fullt festande. Han har i alla fall en lägenhet i Majorna, det hade han aldrig vågat tro när han växte upp i Borås! Antagligen är det en fördel när han ska få ragg.

Hon gick i tvåan på Schillerska och var intresserad av ”foto och Foucault”. Älskar intellektuella tjejer. Viskade i hennes öra att jag hade en Sophia Calle-bok hemma som borde titta i. Taxi hem till mig. Belle & Sebastian på stereon, folköl och Luckies till det. Romantiskt fastän hon klagade på att det var kvavt. Ja, ja, jag vet. Bra anledning till att klä av sig. Smekte henne medan hon bläddrade i Sophie Calle-boken. Rätt dirty.

Subkulturkoderna och dagboksformatet tillåter ett stort mått av klichéer, trovärdiga i skildringen av en posör som Jens. Trots att han uppger att han kan vara helt ärlig och skriva vad han vill i dagboken visas inga ofiltrerade tankar. Han håller tillbaka ibland, och kan heller inte låta bli att positionera sig ideologiskt och kulturellt, även i en text som ingen förväntats läsa. Genom hans redigerade perspektiv anar vi naturligtvis ändå att hans fasad inte riktigt speglar hans person. En som verkar älska hans fasad är dock gamle tidningskungen Kent, som har återvänt till Sverige till synes endast för att frälsa vår posör med en chefredaktörstjänst då tidningen köps upp och kläs om. Nu lossnar det!

I romanen som Jens skriver på skildras en man som bestämmer sig för att börja våldta kvinnor. En finanskille som en dag märker att han får en kick av skräcken från en okänd kvinna som går framför honom på natten, och som sedan målmedvetet börjar studera övergrepp på film och även träna jiu-jitsu för att lära sig bryta armarna på sina offer. Från början saknas något egentligt sexuellt intresse från honom, men till slut följer det liksom med på vägen. Pressen kallar honom ”Judomannen”, ett felaktigt epitet han ändå omhuldar i sin lust att bli ökänd.

Det är en bedrift av Bromander att genom Jens författa ett manus som inte är illa skrivet (hur outhärdligt vore inte det att läsa!), men på andra sätt uselt. Texten är både fånig och genuint otäck av våldsamheter. Vad Jens vill säga är förstås problemet. Samtidigt som han i romanen skriver om våldtäkter som noggrant överlagda handlingar av en depraverad kicksökare (naturligtvis från den onda finansbranschen!), blottar han mestadels omedvetet en konkurrerande bild i dagboken, där han själv är förövaren. Verklighetens våldtäkter sker efter krogragg, på jobbfester med däckade kollegor, och övergrepp på olika nivåer hänger ihop med varandra så att de lägre pekar mot de värre. Jens skryter rentav i dagboken om hur han lurar en praktikant att testa sexleksaker och ge utförliga recensioner till honom, till ett reportage som aldrig funnits, eftersom allt i förövarens värld kan reduceras till ett skämt.

Krocken mellan Jens övergrepp och hans fantasi om Judomannen balanserar på gränsen mot övertydlighet, men eftersom de parallella texterna är skickligt sammanvävda, är inte de två förövarperspektiven helt varandras motsatser. Känslan från den ena förövaren stannar ofta till nästa. Ingen pedagogisk slutsats om den verkliga våldtäktsmannen ges egentligen, eller någon förklaringsmodell till Jens handlingar. Dagboken kommer visserligen med flera möjliga ledtrådar, såsom hans starka upplevelse av en tveksam sexskildring ur faderns romaner, eller hans vägran att släppa ett banalt svek från ett tidigare förhållande, men även där kan det lika gärna handla om Jens egen konstruktion av självbilden. Att han upplever sig som motarbetad av hela världen, och därmed berättigad allt möjligt, är inte nödvändigtvis en bakomliggande orsak till något, utan en egenskap han aktivt odlar för att aldrig kunna göra fel.

Jens kommer aldrig acceptera någon försoning eller skuld, men när rykten och anmälningar mot honom dyker upp, och oegentligheter uppenbaras i tidningens ekonomi, får han ändå svettas rejält. Mot slutet börjar den kursiverade manustexten spilla över i dagboken, som en bieffekt av Jens stigande paranoia. Förövaren finns kanske där utanför. Eller om det är hämnden som närmar sig.

Skriva politiska thrillers har blivit ett sätt att leva

imaktensoga-inb

I maktens öga inleds strax efter att näringsminister David Ehrling fått ett telefonsamtal med beskedet att statsminister Elvira Kropp vill ha honom med sig på en viktig presskonferens. Något som mellan raderna skulle kommunicera att han kommer rekommenderas som efterträdare när hon snart väntas avgå, snarare än att hennes stadiga vapendragare, miljöminister Ann-Louise Hegel, får välsignelsen. David är misstänksam, visst är väl något lurt? Redan samma kväll får han dock värre saker att tänka på, då redaren Erik Hansen under en middag på tu man hand påminner David om att deras gemensamma historia innebar en del bjudresor som kan ge näringsministern problem framöver – om inte den här förbaskade fartygsskatten stoppas, förstås, för då kan Hansen tänka sig hålla tyst. Snart har insatserna höjts ytterligare, inte minst då en snokande journalist mördas, mitt under festandet kring politikerveckans traditionsenliga dj-battle. Ja, Per Schlingmann har naturligtvis valt att låta sin första roman utspela sig under Almedalsveckan.

Debutromanen ska göra thriller av ”det politiska spelet”, inom vilket Schlingmann har välkänd status som expert och fantom. Tillskriven Moderaternas make-over till ”Nya Moderaterna” för han automatiskt med sig en del förväntningar på realistiska skildringar av hur politiken går till bakom kulisserna. Under de få dagar som är kvar av veckan hinner mycket riktigt de strategiska samtalen och förvecklingarna bli väldigt många. Det är dock inte allt för komplicerade saker att förklara för Schlingmann, eftersom politiken han beskriver är just bara ett spel. Ideologin är död. Allt handlar om makt, PR och strategi. Vem ligger egentligen bäst till för rollen som efterträdare till statsministern, hur balanserar man mellan maktkamp inom partiet och risken att skada förtroendet för hela regeringen, går det att fly undan gamla skelett? Och hur länge kan mediehuset sitta på rykten utan att publicera, på det att någon annan hinner före? Någon måste ju göra det.

Det är symptomatiskt att varken oppositionen eller partiet vars regering David sitter i aldrig nämns vid namn. Ingen riktig idé om samhället driver honom heller, att bli statsminister är bara ett självklart karriärmål som alla andra. Partiet kunde vara lite vilket som, verkar budskapet vara. Det får läsaren således tolka själv, och även om de flesta nog föreställer sig Schlingmanns gamla moderatkompisar ser jag snarare sossar framför mig. Fram träder en syn på politiken som vill vara både krass och lite njutbar. Spinnet är en kick, teknokratin regerar och även om personligheten är allt för väljarstödet är det också ett spel att ”vara sig själv”. Genomgående ytliga människor som för en ytlig politik. Den enda som inte verkar hundra procent skapt för spel är skurkfiguren Erik Hansen, i stället en helt orimlig person som pendlar mellan bara fullblodsalkis eller blivande Bond-skurk.

Ytligheten manifesteras också i prosan. Allas inredning och klädsel ska redovisas, inte i förbigående utan presenteras tydligt med avsikt och märke. Skorna är Prada, kostymen är Boss och pappkassen kommer från Sudrets livs. Dyra krämer och serum har alla ett namn. Allt som äts och dricks ska helst hela vägen från gård till matbutik komma med en berättelse, och hur ljuvligt har det inte smakat. Öl? Det heter Landsort Lager eller Wisby Pils. Vin- och spritintagets komplicerade ursprung ska vi inte ens gå in på. Njutningen behöver alltid en mening med både ett adjektiv och ett adverb, helst två.

Det hela är som om SvD:s Min Helg muterat till politisk thriller. Kanske är det ett försök att Lapiduskt skildra en märkes- och livsstilsfixerad politisk klass, men det kräver mer av gestaltningen för att inte stanna vid torr innehållsdeklaration från författaren. Produktplacering misstänkes. Störig vindsvåningsprosa till trots blir det riktigt bottenuselt först i bokens enda sexscen, när statsministerns ”lesbiska romans” ska manifesteras. Hånskrattet kan inte stoppas, man vrålar rakt ut som en prästfru i orgasm på svenska sexnoveller punkt se.

I maktens öga är ändå en lättuggad och till en början hyfsat spännande roman, inte alls något oläsligt dravel som Urban Express (2014) som var Schlingmanns utopiska stadshyllning ihop med Kjell A. Nordström. Hellre lite litterär snabbmat än två entreprenörer som lajvar pre-cogs i ett badkar av föreläsarfloskler. Låt vara att Almedalsdeckarens spänning saboteras av att det enda mordet helt obegripligt snart fasats ut ur storyn, och det som först gav ständigt höjda insatser slutar med ett ganska mesigt politiskt rävspel. Inga frågor besvaras med slutets antiklimax, men självfallet kommer starka vibbar av fortsättning följer. Politiken har man inte lärt sig något om.

Allting kunde ha varit annorlunda

154519_13073132_o_5.png

Bortanför lekplatsen rullar en film i busskurens reklamplats. Det är en skakigt filmad scen där en man just ska mördas, huvudet draget bakåt och en kniv mot strupen. Ett terrordåd som strax innan sitt fullbordande avbryts, bilden blir svart och budskapet uppges i vitt: Allting kunde ha varit annorlunda.

Det var en riktigt obehaglig upplevelse att läsa Johannes Anyurus senaste roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar bara ett par veckor efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Inte för att särskilda likheter fanns mellan verklighetens dåd och det fiktiva, men däremot i det hysteriska efterspelet där nästan alla partier anslöt sig till den implicita skuldbeläggningen av gruppen papperslösa (och flyktingar i allmänhet) vilket fick den dystopiska framtidsvisionen som återberättas i romanen att sugas rakt in i samtiden. Var det inte redan tydligt för läsaren så insåg man det då: detta är en metafor för nutiden, inte en förvarning om framtiden.

Ramberättelsen följer en författare, själv muslim, och hans möten på en rättspsykiatrisk klinik med den namnlösa kvinnan som deltagit som filmare i ett attentat mot en seriebutik i Göteborg där en satirtecknare, med drag från såväl Lars Vilks som tecknarna på Charlie Hebdo, varit måltavlan. Enligt passet är hon belgisk medborgare, som även ska ha suttit i fångläger i Jordanien och efter frisläppandet plötsligt blivit svensktalande, utan minnen av sig själv. Till slut hamnat i Göteborg, där hon känt igen Amin på något sätt och därför litat på honom.

Amin, som redan börjat planera ett terrordåd ihop med Hamad. Kvinnan får rollen att filma allt, men väl på plats har hon börjat minnas det som pågår framför kameran, från någon annanstans. När författaren besöker henne på den rättspsykiatriska anstalten menar hon att filmen som hon själv spelat in är samma film som rullat i offentligheten under hela hennes uppväxt – i framtiden. En parallell framtid, dock, där satirtecknaren aldrig överlevde och mordet alltså använts som en morbid påminnelse i den ständiga propagandan för det repressiva samhällets jakt på muslimer och andra så kallade sverigefiender. Allting kunde ha varit annorlunda.

Hennes berättelse presenteras till stor del i första person, via en bunt papper som hon skrivit och ger författaren. I hennes minnen är terrordådet något som hänt redan när hon var liten. Februarilagarna som sedan stiftats som följd har bland annat tvingat människor att skriva på ett medborgarkontrakt varje år och ett slags anstalt har byggts upp av det gamla förortsområdet Kaningården – vilket också råkar vara området där författaren själv vuxit upp, i den egna verkligheten. Såväl kvinnans egen muslimska familj som bästa vännen Liats judiska dito har drabbats av lagarna, och förstås även av stadiga trakasserier i vardagen. Liats pappa är redan internerad i Kaningården när berättelsen börjar i deras tonårstid. Där sitter de vid gungorna, som tonåringar ofta hänger kvar vid bekanta områden, och frågar varandra om föräldrarna ska skriva på det där kontraktet i år, eller riskera en placering i Kaningården.

Rent språkligt märks Johannes Anyurus bakgrund som poet bara då och då. En rak prosa, nedtonad men känslig, som gör berättelsen effektiv också som ren spänningsläsning. Den väl tyglade kompositionen gör dessutom att det aldrig blir svårt att hänga med i turerna mellan romanens olika lager och perspektiv. Att själva dystopin återberättas av en intagen på rättspsyk är också ett tacksamt försvar mot risken för eventuella trovärdighetsproblem i framtidsdystopin. Det kan ju vara rent påhitt. Ovissheten huruvida romanen vill presentera kvinnans berättelse som sanning eller inte släpper dock aldrig. Även när tortyren i det jordanska fånglägret presenteras som eventuell förklaring av hennes tillstånd är denna förklaring i sig dubbeltydig.

Förklaringen är dock inte viktig. Läst med en mindre bokstavlig ingång kan lägret som kallas Kaningården kan också vara en teckning av isoleringen i förorten som den byggts upp av, även i författarens verklighet en plats där oönskade stuvats undan, genom hård segregation, fattigdom och förfall i stället för internering. Idén om medborgarkontrakt är heller särskilt främmande för ett Sverige besatt av sina svenska värderingar, där vi absolut tar i hand när vi hälsar om vi inte vill hamna i utanförskap. Och när terror just slagit till är det precis som på platsen där filmen från det pågående dådet ständigt rullar i busskurerna. Luften som är tjock av det allmänna suget efter hårdare tag mot lättast utpekade grupp. Fotbojor eller förvar för den som bedöms tillhöra samhällsfaran. Är inte detta terroristens mål?

Jo, den fiktive författaren försöker alltjämt förstå hur en människa kan välja att begå en terrorhandling. Han söker upp gärningsmännens familjer, och både Amins och Hamads väg till terrorn framstår som lika svårbegriplig som den hos många av verklighetens gärningsmän. En av dem knappt religiös tidigare, en med trygg medelklassuppväxt. Och kvinnan? Förvisso är hon förvirrad och förklarad sjuk. Författaren slits mellan sympati för en person som utsatts för så mycket, i båda världar, och vetskapen om dådet som orsakat både de direkta offren och honom själv så stor skada. Hatet som späs på mot muslimer som han. Kvinnans upplevda minnen från framtiden under dådet kan nog också läsas som en metafor för insikten av konsekvenserna – vilket samhälle kommer bli följden om denna handling fortgår?

Allting kunde ha varit annorlunda. Hur vi väljer att tolka den frasen är allt. Det ger oss på vilket sätt det annorlunda kan bli.

– – –

Även publicerad @ Politism X, april 2017

Sockersjuka

epidemin

Sjuksköterskan Helena får nog när en pojke i dotterns klass avlider under en magoperation, och ingen verkar reagera med mer än att det är tragiskt. Den urvattnade skolundervisningen som tömts på allt innehåll bortom näringslära och idrott har förgiftat dottern länge, men hon inser att det blivit direkt livsfarligt när utvecklingen går mot närmast påbjudna operationer på barn. Hon lämnar Gimo och flyttar ut på landet för att isolera sig, kanske blåser hetsen över. Nästgårds befinner sig historieforskaren Landon, ditrest från Uppsala med förevändning att få arbeta ostört, men även han flyr på ett sätt undan det hårda klimatet då hans exflickvän Rita har börjat träna och svälta sig till oigenkännlighet.

Åsa Ericsdotters satiriska thriller Epidemin följer några personer, med tyngdpunkt på Helena och Landon, i ett hypotetiskt nu- eller snartida Sverige. Det nya ”Hälsopartiet” har redan i sitt andra val vunnit folkets förtroende nog att få full majoritet, med partiledaren Johan Svärd som statsminister, och snart är det dags för nästa val. Epidemin som åsyftas är fetma, svenskarna är ett sjukt folk i partiets ögon, och för att säkra en valseger till måste hårda restriktioner införas så även de mest inbitet överviktiga kommer i form. Sockerskatter, fettskatter, gymsubventioner och massiv propaganda (SVT har nu blivit HTV) var de milda varianterna. Ingreppen i läroplan och arbetslagstiftning är snäppet värre, för att inte tala om de bokstavligen kirurgiska ingreppen i enskildas magsäckar och tarmflora. Ska vi förresten verkligen låta feta vara medlemmar i bostadsrättsföreningen? Landon och Helenas kärleksaffär hinner knappt börja innan deras lugna exil är hotad. Det blir svårare att behålla jobb och bostad. Landon funderar på att ensam flytta utomlands, men hinner inte ens bekänna det för Helena innan hon plötsligt försvinner.

Naturligtvis är Epidemin också en titel som utöver statsminister Svärds bedömning av folkhälsan bör ses som en anspelning på motsatsen, alltså den galopperande hälsohetsen. Inte bara den i fiktionen, eftersom den satiriska udden förstås är riktad mot verklighetens sundhetsfixering, skönhetsideal, och föraktfulla syn på tjocka. I takt med att Svärds metoder blir än mer extrema framträder också en allegori över fascismen i allmänhet.

Till formen är det på många sätt en renodlad spänningsroman, helt olikt Ericsdotters tidigare lyriska prosa. Imponerande nog lyckas hon också väl med genrebytet, vad gäller berättelsens driv och engagemanget man känner som läsare, och språkligt några snäpp över en bättre deckare. Ericsdotter skildrar också ätstörning väldigt väl, dels som en logisk konsekvens av samhället det uppstår i, men även i gestaltningen av Ritas egen besatthet. Även idealens dubbelhet skymtas, i Johan Svärds obehag inför de allt fler skelettkroppar han själv är ansvarig för att ha hetsat fram.

Trots spänningen är det dock svårt att bortse från en betydande brist i själva premissen. För även om man går med på att sundhetsideologi allena kunde driva fram en halvtotalitär fasciststat på bara åtta år så skulle det kräva, eller åtminstone generera, ett mer kompromisslöst samhälle än det Ericsdotter målar upp. Jag reagerar på det direkt när det nämns att det fortfarande ens säljs godis, kakor och läsk – för att inte tala om alkohol. Föraktet mot de tjocka verkar heller vara någon riktig hatstämning i samhället, det beskrivs inte värre än vår nutids nivåer. Ingen daglig förföljelse, ingen misshandel eller lynchning som kunde tyda på en verklig folklig lojalitet till Hälsopartiet. Det blir svårt att tro en sekund på att de allt mer extrema metoderna som avslöjar sig under handlingens gång inte skulle fört med sig tusentals visselblåsare redan innan Landon själv behöver ge sig ut med bössa och pistol för att leta svar. Även i en kontrafaktisk verklighet behövs ju känslan av realism, annars får man lägga i den stora sci-fi-växeln och redan från början syssla med en annan bok.

Men visst lyckas dystopin ändå plantera något i mig. Jag ryser lite extra efter läsningen inför vardagens manifestationer av våra nutida ideal. Samma dag som jag lagt ifrån mig boken ser jag ett citat i DN angående Skönhetsmässan. ”Att se fixad ut är ute. Det handlar mer om att ha en fräsch glow och framför allt att ha en hälsosam look.” Det speglar så väl det mest omöjliga med skönhetsprojektet. Kosmetikan som inte ska synas, utan framstå som ens naturliga jag. Det egna ansvaret att ta hand om dig själv, trots att det för de flesta är genuppsättning som i slutändan avgör ens värde. Tankarna går till bokens mest sanna ögonblick, när författaren Gloria Öster plötsligt inser att Hälsopartiets väg till makten inte bara beror på smala som vill göra sig av med alla överviktiga. Nej, omkring henne finns också alla föraktade tjocka, som röstat på Johan Svärd i hopp om räddning från sitt självhat, räddning från ansvaret de alltid ålagts. Att samhällets stålbad ska frälsa dem smala.

Saker som låter bra

9789100156626

Ellinor söker en älskare. Tidigare har det mest varit pojkvänner från byn, och livet har hon levt lite som det kommer. Sedan första pojkvännen Johnny, som lärde henne slåss i sextonårsåldern, har inte särskilt mycket hänt. Men nu reser hon från Skåne till Stockholm för att träffa Calisto, som hon fått kontakt med via en annons på en dejtingsajt. I annonsen har hon lämnat knapphändig information. Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. En gammal bild, inga angivna intressen. Svaren har förstås ändå rasat in, men de flesta är ointressanta. Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna måste naturligtvis börja med en mer vältalig förförelse, med tanke på titeln.

Trots att Calisto visar sig ha ett ofördelaktigt yttre, och inte minst framstår som mer nervös än självsäker när skriftlig kommunikation byts mot kött (han är litteraturkritiker), så följer hon med honom ut till den stora villan i Saltsjöbaden. Det är där hon blir presenterad för manuskriptet med samma namn som romanen vi just läser. Pappersbunten är det enda exemplaret, författat av en stor idol till Calisto vid namn Max Lamas, och den ligger i Calistos villa därför att han anförtrotts det av författaren. För nyktra ögons läsning. Lamas manus är ett försök att förstå kvinnor, uppenbarligen ett högtravande sådant av det korta utdraget att döma.

Den manliga galenskapen kan nästan alltid härledas till antingen demens, eller geni. […] Den kvinnliga galenskapen däremot, är helt annorlunda. […] Det finns en elasticitet i den, en elasticitet som påminner om kvinnokroppen i sig. Den typ av mörker som kan ta kvinnor i besittning är oändligt mycket mer krävande än det mörker som gör anspråk på männen. […] Hysteri och intuition, dessa kvinnornas utmarker!

Och så vidare. Du fattar vad för slags trams. För Ellinors historia är innehållet i Lamas manus oviktigt, men som oersättligt föremål är pappersbunten högst väsentlig, då det sexuella mötet med Calisto ofrånkomligen går åt helvete och Ellinor söker hämnd. Det är också detta manus, och Lamas fåfänga ambitioner, som binder ihop de tre delarna och perspektiven i Wolffs roman. Dagarna går, Ellinor lämnas ensam i huset medan Calisto går till arbetet. Hon sysselsätter sig med att läsa, kolla på teveserier och snoka lite, och hittar en märkligt undangömd sektion med Michel Houellebecqs samlade verk, bakom en annan bokrad i hyllan. Avsnittet slutar när Calistos fru Mildred dyker upp, blind och oerhört vacker, i jakt på just Lamas manus.

Sedan tar Max Lamas eget perspektiv vid. Vi får veta att Lamas redan före kontakten med Calisto drabbats av åtrå till Mildred, och för att kunna närma sig henne anlitat henne som medium, samt ställt sig in hos Calisto. Lamas är ett klassiskt stort ego på dekis, förvisso fullt medveten om sin nedåtgående kurva. Han försörjs av sin fru, men är inte främmande för att ragga upp en receptionist på ett konferenscenter utan att ens vara särskilt attraherad av henne. Men efter att Lamas gjort sitt bästa för att förnedra henne lägger receptionisten en förbannelse över honom.

I den sista delen kommer Max Lamas till Italien för att ställa sig in hos en åldrande markisinna i jakt på stoff till ett nytt manus (eventuellt också i tron att hon har pengar). Berättaren är nu markisinnans barnbarn Lucrezia, som redan från början ser igenom Lamas. Här sys delarna ihop, och Ellinor som fortfarande drar runt i frivillig fångenskap återbesöks till sist, med andra ögon.

Ja, till och med denna enkla sammanfattning blir för långdragen. Det som börjat i Ellinors skruvade men realistiska sökande förvandlas snabbt till en avancerad skröna. Men vilken intelligent skröna, på samma gång seriös och satirisk. Orimlighetsfaktorn är skyhög men ändå känns allting så sant. En hemlig bokhylla med bara Houellebecq! Det säger så mycket om vissa mäns dyrkan av honom, sådana som älskar att använda uttrycket enfant terrible. Ellinor uttrycker sig enklare när hon kallar honom ett äckel, men ett intressant äckel. Båda har dock ett visst mått av pretention, en lust att att formulera den eleganta sanningen om något. Jag läser De polyglotta älskarna som en drift med just sådana formuleringar, samtidigt som romanen själv bjuder på så många lockande yttranden. Lamas projekt att säga något sant om kvinnor kontras exempelvis med Mildreds fråga om han skriver om sex, och den påföljande krassa kommentaren att män bara tror att de skriver om kärlek men egentligen skriver om män och sex. Hans fru påtalar också senare, efter att Lamas exalterat spionerat på Ellinors helt vardagliga varande, att reaktionen beror på att han tidigare aldrig sett en kvinna göra något överhuvudtaget. Kvinnorna han haft har varit speglar att se sig själv igenom.

Ja jävlar, man vill ju bara brodera det på en bård att sätta upp över kökssoffan! Det behöver inte ens vara äkta sant, det är bara den ofrånkomliga frestelsen med saker som låter bra.

 

– –

P.S.

Det är lustigt att två av årets Augustprisnominerade i klassen skönlitteratur för vuxna har så tydliga kopplingar till Houellebecq. Förutom De polyglotta älskarnas explicita användning av honom är också protagonisten i Therese Bohmans roman Aftonland, enligt uppgift i podden Konversation, inspirerad hans romanfigurer (vilket märktes även innan man kände till detta, tycker jag!).

This ain’t the summer of love

flickrna

Fjorton år gammal och allt är skittråkigt för en själv men för andra tydligen våldsamt spännande hela tiden? Det är inte konstigt att Evie Boyd i småstadsmiljön i norra Kalifornien blir hänförd när hon får syn på några hippietjejer som tycks göra vad de vill. Om alternativet är att klänga fast i en gammal bästis eller hålla på och treva med någon halvintressant grannpojke för att få spänning och bekräftelse, varför skulle man inte sätta sig i bilen med de äldre flickorna till en ranch som hägrar med ett friare liv. Emma Clines debutroman Flickorna må utspela sig på sextiotalet, men jag tror inte mycket hänt sedan dess vad gäller tonåringars längtan och sökande, i synnerhet inte för flickors utrymme. Det som den vuxna Evie Boyd från sitt berättarperspektiv kallar ”en ålder då jag hela tiden granskade och bedömde andra tjejer, jämförde mot mina egna brister” känns förmodligen lika bekant idag som igår.

Sekten och sextiotalet är alltså en tacksam grund för berättelsen, men inte huvudsaken, och om du läser Flickorna för att lära dig något om den verkliga Mansonfamiljen har du kommit fel. Romanen är varken dokumentärt upplagd eller särskilt intresserad av att gräva i sektledaren själv. I handlingen har Cline skurit bort de flesta ideologiska spår bortom hippieidealen, och flera mordtillfällen har blivit till ett. Ett klokt val för att lägga fokus på flickorna istället. För Evie är det heller inte ranchens egentliga överhuvud Russell, utan flickornas ledargestalt Suzanne, som främst attraherar och drar in henne i gemenskapen. Genom hennes och följarnas ögon är det självklart uttryckt att Russell har en stark dragningskraft, men trots att Evie kallar den mystisk så framställs den egentligen inte så alls. Hans förmåga till manipulation ter sig ibland omedveten och fungerar inte heller på alla. På många sätt känns hans hela stil som den hos killar som hänger kvar på gamla skolan trots att de gått ut för länge sedan. Det är inte en karismatisk halvgud utan en simpel människa som visar sig när Russell blir så rasande för att den banala drömmen om ett skivkontrakt glider ur händerna på honom.

I Clines fiktion är det alltså då som popstjärnan Mitch, som tidigare skänkt glans åt sekten, istället måste straffas för att inte ha levererat nog. När den äldre Evie ser tillbaka på hur nära hon varit att följa med till Mitchs hus, och kanske själv kunnat delta i morden, fastnar hon ändå inte i ältande av sina egna tvivel utan lyfter fram hatet som både hon och Suzanne måste bära på. Inte minst för att Mitch själv har utnyttjat dem båda, men hatet är större än så. Det våldsamma utloppet är så komplext uppbyggt, samtidigt ett verktyg för patriarkatet på ranchen och ett svar på en förmodat livslång utsatthet och återhållen aggression mot samma sorts patriarkat.

Att den unga Evie berättas fram från den äldres perspektiv är inte bara ett grepp för att få tillträde till vuxna resonemang åt tonårspsyket. Hennes isolerade tillvaro, som störs av ett plötsligt besök av husägarens son Julian och hans flickvän Sasha, kunde i början tagits för en tillbakalutad ramberättelse men blir snart betydelsefull för att polera fram romanens verkliga kärna. Julian som stuckit för att hämta gräsleverans och kommer tillbaka med kompisen Zav, stämningen som redan rubbats under matlagningen och blir riktigt pressande när Zav börjar med små närmanden mot Sasha. Men Julian reagerar inte med svartsjuka utan med att hetsa henne att visa brösten för kompisen.

Visa Zav nu.
Kom igen nu, gumman.

Sasha förvandlas så med ett enkelt yttrande från flickvän till egendom, och Evies protest stör inte männen alls utan intensifierar bara maktspelet. Långsamt förflyttande av gränser, precis samma sak som Russell använt. De är knappast väsenskilda, men kanske med olika ambitioner och möjligheter att testa gränser. Vissa styr över en ensam tjej i taget, andra lägger ett litet samhälle under sig. Varken Evie eller Sasha har så mycket att sätta emot, det blir som männen vill. I den miljön är det inte svårt att önska sig ett Suzanneskt raseri.

Jag kan på ett sätt betrakta Flickorna som ett syskon till Sara Stridsbergs Drömfakulteten som genom Valerie Solanas också vred runt på bilden av en hårt mytologiserad figur och dök ned i utsatthet som leder till våld. Men där en svensk författare i samma tradition nog skulle göra jobbet mer språkligt svårtillgängligt, så ger Clines ganska okomplicerade amerikanska prosa istället en roman fullt möjlig att läsa som vanligt kittlande drama om man så vill. Hennes språk flyter lätt, utan att bli ytligt, och ibland dyker det ned på djupet och får en lite poetisk ton utan att det känns det minsta konstlat. Inte konstigt att det blivit en sådan succé. Det är en bedrift att på den vägen för bred publik exponera det helt ospektakulära maktutövandet som likartat rör sig under såväl helt vardagliga som spektakulära fall.

Blåögd debutant

I tidskriften Grantas temanummer om sex, som kom ut i oktober förra året, stack framför allt två bidrag ut bland de mer väntat erotiskt lagda texterna. Dels var det den japanska författaren Sayaka Muratas intressanta skildring av en strikt uppdelning mellan sex och äktenskap, dels den svenska debutanten Erika Bernalt med sitt egensinniga utdrag ur debutromanen Bluebird, vilken jag sett fram emot att läsa i sin helhet sedan dess och som äntligen dök upp i januari.

bluebird

Bluebird lever på en tropisk ö som verkar vara en utopi för alla invånare utom just henne. Över hela ön lever de frigjorda och nakna, i avsaknad av såväl pengar som hierarkier, men som en konsekvens av detta också med total oförståelse för Bluebirds hämningar. Inte ens hennes föräldrar accepterar att hon hela tiden drar sig tillbaka och inte vill låta sig fulländas, som man kallar det på ön. Våren är den värsta tiden, då alla parar sig som värst och sperma kletar på ormbunkarna överallt. Eftersom Bernalt skriver fram Bluebird i andra person är det som att själv tvingas in i protagonistrollen, att vandra med och i henne, i den tropiska fukten som fläckats med doften och ljudet av andras sex.

Det innebär inte att Bluebird är asexuell, Grannen som kommer med både vänliga gester och mer explicita närmanden är ändå närvarande i hennes korta egna fantasier, men dessa slår hon alltid ifrån sig snabbt. Som vore hon styrd mer av en fix idé om att vilja något annat än av ett hundraprocentigt obehag. Hon drömmer om Staden, går omkring med portfölj och använder internet – som ingen annan på ön ens verkar känna till – och som väldigt begåvad med siffror är hon betrodd att sköta hela öns ekonomi gentemot andra platser. Hon ser lite ned på de kåtfnittrande öborna som inte förstår sig på världen utanför.

Genom handelsboden har hon fått tag i glansiga tidskrifter om det trendiga livet i Staden, och givetvis bestämmer hon sig för att faktiskt ta sig från ön och söka sig till detta liv. Det är också vid mötet med Staden som romanens placering framträder som mer tydlig framtidsvärld. Ingen avlägsen tid, men det är en stad med rullband på trottoaren och slushdricka som i princip ersättare av vanligt vatten. Till skillnad från på ön är också köttätandet uppenbar norm. Känslan jag får är liknande den av The Capitol i Hungerspelen, eller i viss mån den underskattade satiractionfilmen Demolition Man; Staden är en urban oas av övermedelklassig flärd och chockerande ytlighet. Lite vid sidan av handlingen ställer sig Bluebird också frågan var alla de här djuren de äter egentligen kommer ifrån, ihop med några liknande antydningar om att det förmodligen finns en hård verklighet utanför som stadsborna är lika ignorant inför som öborna om omvärlden i stort.

Möjligen kan man anse att Bluebird i den miljön har lite väl lätt att få jobb, hon kommer ju från ingenting i en stad som uppenbart ser ner på lantisar i allmänhet och ännu mer på hennes sort från öarna. Men det här är inte realism, så Bluebird snackar sig till ett jobb med siffror på något företag som verkar hålla på med något slags aktiehandel. Chefen har dock större planer för henne, och hon börjar att systematiskt utnyttja Bluebird sexuellt. Naturligtvis knullas det i Staden också, och det är något helt annat än på ön. Istället för öhippies fria kärlek är citysexet en handelsvara. Snart har Bluebird en svindyr lägenhet och kollegor som viskar bakom hennes rygg.

Fågeln: Jag såg nog din min, du gillare? Du har blivit helt sexgalen sen du kom hit, vad vare för fel på Grannen och hans lovers? Varför just CHEFEN??

Du: Jag sexar inte det här är ren professionalitet! Av en anledning. Jag klättrar fattaru det är inte SEX. DET ÄR INTE KNULL DET ÄR BUSINESS.

Vill hon vara trendig och gå på klubbar och hålla frisyren snygg och kort så är det bara att öppna när Chefen ringer på. Lika unik som skildringen av den aversion Bluebird känner gentemot borde-vara-idyllen på ön är naturligtvis inte den av en ojämlik relation med en överordnad, men den är fortfarande välgjord och just den här dialektiken mellan två ytterligheter av problematisk sexualitet som de två platserna tillsammans skapar är desto mer intressant.

Mycket riktigt kommer Chefen tröttna. Bluebird börjar så småningom tappa greppet och sugs in mer och mer i fantasier. De lite småsurrealistiska dialogerna med djur från ön och senare den karismatiske sektledaren Sara, vilka jag först läst som en metaforisk inre dialog, börjar efter ett tag framträda som äkta inbillning och senare närmast en psykos. Avslutningen är en spiral rakt nedåt, men med ett sista stycke som ändå är lite öppet för tolkning.

Det är ändå något mer än storyn om en ung kvinna* som går under i den hemska storstaden. Bluebird (romanen och inte personen) är drömsk men ändå gravallvarlig, och även språkligt imponerande i den smidiga användningen av talspråk och de grövsta anglicismer. Dessutom med den allra första användningen av verbet ”sexa” jag läst som inte får mig att rysa av genans, kanske för att Bernalt i övrigt knappast är rädd att använda mer kraftigt doftande termer kring kropp och knull. Det är dubbelt spännande att få läsa uppriktigt erotiska beskrivningar mitt i Bluebirds aversioner.

Debutroman och allt! Det är så man blir högröd av avundsjuka ändå. Jag har aldrig läst något liknande.

– – –

* Som en kommentar nedan påtalar är det aldrig uttalat att Bluebird ens är kvinna, det är bara min läsning som gjort den tolkningen. Negationen mot tropen om ”ung kvinnas undergång” som jag nämner i denna mening är förstås relevant ändå.

Istället för den distraherande smärtan

”Sex som självskadebeteende” är en välanvänd fras för att uttrycka problematiska livsmönster hos företrädesvis unga kvinnor eller helst flickor*. Det brukar heta ”sexmissbruk” när det kommer till män, som för att betona att det är andra snarare än personen själv som far illa, eftersom utåtagerande är den populära beskrivningen av manlig dålighet. Frasen behöver ingen närmare innehållsbeskrivning, det hörs på namnet att det är skada på självet och därför är det illa. Och visst är det ett problematiskt livsmönster som skildras i Jill Alexander Essbaums debutroman Hausfrau, men det är en skildring som är fullständigt realistisk och som söker problemen i rätt ände.

Essbaum-Hausfrau-omslag

Anna kommer från USA men bor här i en förort till Zürich med den schweiziske maken Bruno och tre barn. Som titeln avslöjar är hon hemmafru, eftersom maken schweiziskt nog är bankman med råd till sån lyx. Efter flera år i landet med begränsade språkkunskaper och medföljande isolering har Anna börjat gå i psykoanalys, hon tar en kurs i tyska och hon knullar en skotte vid namn Archie som går samma kurs.

Mellan handlingen korta stycken från analysen, vilken pågår i en ospecifik tidpunkt nästan utanför det som händer, där doktor Messerli tyder Annas drömmar och Anna ljuger om sitt liv. Dessutom vävs Annas funderingar kring språk och kultur in i både handling och egna stycken. Språket är ett huvudtema, för även om hennes isolering som hemmafru är betydande så är språket vad som verkligen håller henne utanför samhället, och inte minst den speciella dialekten schwyzerdütsch, som till skillnad från den schweiziska standardtyskan betraktas av Anna som ouppnåelig för alla som inte är infödda. (Egentligen är det ett samlingsnamn på flera dialekter och stavningen på ordet är så olika att jag wikipedade en slumpad nu). Essbaums språk är också en styrka i romanen, lika fullt är den smidiga kompositionen som låter olika tidpunkter växla utan problem för läsningen.

Riktigt säker på varför hon låtit sig raggas upp av Archie är Anna inte, inte heller är hon det när en vän till Bruno adderas till utbudet, men börjar bli något på spåren. Hon undviker att ta beslut, hon gör sig passiv och följer med. Strävar efter att slippa välja. Är det därför hon hamnat i Schweiz och funderar på vilken av de två sönerna hon älskar minst? Antagligen. Det framgår efter ett tag att i Annas nära förflutna finns en ytterligare affär, till skillnad från det sexuella med de andra männen en stor kärlek, kanske det enda hon valt själv. Men den mannen flyttade hastigt tillbaka till Amerika utan att ta henne med sig.

Men nog dras hon själv till männen som vill ligga med henne, visst känner hon ofta stark lust, trots detta tänkta ideal om passivitet. Det ligger nära till hands att se relationen med Bruno som dålig eller otillräcklig (och den konstanta aningen att Bruno är en riktigt dålig man bekräftas så snart avslöjandet är ett faktum), och mannen som hon ville välja är en levande sorg i henne, samtidigt som den isolering hon känner förstås är den självklara källan till hennes ångest – inte minst då även hemlandet är tomt på vänner och släkt eftersom hennes föräldrar är döda – men faktiskt är inte anledningen till hennes flykt till otrohetsaffärer så intressant. Anna är en människa som mår dåligt. Hon vill känna något annat. Så hon knullar runt och det hjälper ett tag.

Det har fått heta självskadebeteende för att det sker på samma sätt som, istället för, saker som distraherande smärta med rakblad mot armarna. Det har ibland fått heta missbruk för att det sker istället för mjuk berusning med alkohol eller andra droger. Även då det inte är lusten som driver Anna är det kanske något särskilt med det tillfälliga bandet med andra män mitt bland isoleringen som lockar henne. Sexet är alltså inte ”skadan”, skadan är det tvångsmässiga, det som sker på bekostnad av att känna verkligheten eller ta tag i den.

Krisen kommer när en av sönerna dör i en bilolycka medan hon somnat hos någon hon knullat med. Berget av skuld blir för tungt och konfrontation måste uppstå. Har inte Bruno faktiskt misstänkt något en längre tid? De sista scenerna mellan Bruno och Anna är riktigt råa och realistiska, men slutar tyvärr i ett alldeles för fegt slut som jag hatar. Slut är det svåraste som finns så det må vara hänt.

Två hundar

När hundarna kommer

När jag i bibliotekarierollen får den oupphörligen hopplösa frågan om jag ”kan rekommendera en bra bok” och frågan ställs av en ungdomsbokläsare går jag alltid till Jessica Schiefauers Pojkarna först. Som tidigare nämnt i förbifarten på denna blawg är det en briljant magikryddad roman, och handlar om några tonårsflickor som hittar en blomma som förvandlar dem tillfälligt till pojkar. Nu har Schiefauer äntligen kommit ut med en ny roman, med den hotfulla titeln När hundarna kommer, och den är precis som Pojkarna en bok som förtjänar att nå ut bredare än till bara ungdomsläsarna.

Magiska inslag förekommer inte denna gång, däremot en bekant mörk underton som också ökat ordentligt i styrka. Tydligt inspirerat av mordet på John Hron handlar det nämligen om ett mord som begås av två unga personer. Dock visar det sig snart att även om mordet som Isaks lillebror Anton begår är berättelsens motor så ligger fokus ändå på familjen omkring Anton och inte minst på relationen mellan Isak och flickvännen Ester. De två har nyligen funnit varandra, men Isak har tröttnat efter ett tag och bestämt sig för att göra slut. Han vågar inte göra det öppet utan drar sig bara undan. Parallellt har Anton funnit en karismatisk person som drar in honom i nynazismen, och när det leder till den homofobiskt motiverade dödsmisshandeln av en annan pojke klarar inte Isak av att vara ensam.

I Esters och Isaks relation känner den som älskade Pojkarna igen sig som mest. Träffsäkerheten är enorm i sättet Schiefauer skildrar nyvaken sexualitet och den unga kärlekens ambivalens. Ett krasst och realistiskt förhållningssätt som lyfter både Esters uppriktiga lust till Isak och hennes växande omsorgsmani, som till en början bara är som ett verktyg att hålla kvar honom, som i ett ömsesidigt utnyttjande. Även läsaren låter sig luras: Esters föräldrars oro när hon hänger sig för mycket åt Isak låter till en början bara som typiskt föräldratjat, innan det sjunker in att Ester verkligen störtat in i något osunt och deras förmaningar varit befogade från början. Till slut blir det hundarna, vakthundarna som Isak och Antons föräldrar skaffat som skydd mot pöbeln när Anton gripits, som får sätta stopp. Titeln blir på så vis dubbeltydig efter den inledande associationen till mördarna.

Trots tidstypiska omständigheter såsom en avsaknad av mobiltelefoner och en väldigt 90-talsmässig nynazism befinner sig berättelsen utanför någon riktigt bestämd tidsperiod. Vi som växte upp under exakt denna tid känner förstås igen stämningen från vit makt-rörelsens närvaro, men tråkigt nog gäller det nog även dagens unga på många sätt.

– – –

* En kanske inte helt motiverad bild jag fick av hur Isak och Ester gemensamt skapar en tillflyktsort via sex är faktiskt avsnittet av Buffy the vampire slayer när Riley och Buffy på magisk väg sugs in i någon typ av sexuell eskapism (vill minnas det som ett ganska dåligt avsnitt men det var väl tio år sen jag såg det).

Herregud

Magisterlekarna

Charles är beundrad av alla de andra killarna på Läroverket, likaså av lärarna. Helt perfekt och onåbar är han ändå själv helt i Magisterns grepp, där leken som pågår består i att Charles spelar upprorisk och Magistern får anledning att ge nödvändiga reprimander i enrum. Något får dock Magisterns begär till Charles ur balans och han börjar istället söka sig till en grupp han kallar Hyenorna, fyra killar som bildar en till synes harmonisk och sammansvetsad grupp lite vid sidan av de andra eleverna. Det visar sig dock att gruppen har en hel del interna problem vilka eskalerar i och med konkurrensen om de bästa platserna i det årliga och prestigefulla Sångtåget.

Läroverket i Kristofer Folkhammars nya roman Magisterlekarna är en plats från en alternativ värld eller kanske snarare en nära framtid. Det är en plats som inte kan finnas ännu, därför att den tycks befinna sig i ett slags posthomofobisk värld där bara Magistern och hans lärarkollegor upplevt vår tids hatbrott medan eleverna vuxit upp i en helt annan verklighet. Från lärare till elever är samtliga på Läroverket också män med lust till andra män. Faktiskt är nästan hela texten befriad på referenser till kvinnor, vilket förstås är ett förstärkande grepp i frammaningen av en till en början lätt utopisk bögseparatistisk skolmiljö full av brottare, floristkillar, dominanslekar och jävligt mycket välsvarvade kroppar. Även själva undervisningen kretsar kring homosexualitet, historiska och teoretiska perspektiv. Folkhammar använder sig av alla möjliga klassiska stereotyper och dubbeltydiga homosociala sammanhang, vässar och vänder på dem, för att skriva fram Läroverket som vore bläckhornet fyllt av uppsamlat queert läckage.

Det är för den sakens skull inte fråga om ren satir eller parodi. Och det är inte bara fullproppat av riktigt bra sexscener för porrens skull; erotiken är ämnet. Begäret står i fokus som ett uppriktigt tema. Även händelserna kring Sångtåget och den speciella form av pennalism som förekommer som ibland kan verka väl tillspetsade måste under berättelsens premisser betraktas som helt trovärdiga. Gruppen som Magistern kallar Hyenorna, som också står för en större del av själva handlingen, faller isär inte minst på grund av deras tydligt skildrade personligheter. Främst då förstås de facto ledaren Tim.

Inbäddad bland skolintrigerna finns också flera explicita resonemang som träder fram via elevernas redovisningar för Magistern, specialarbeten med rubriker som hämtade från nyfascisters mardrömmar om genusvetenskapen på Södertörns högskola (”Reproduktion? Ingen framtid för alltid!”), och väl även så i innehållet. De presenteras via Magisterns perspektiv och relateras där till hans bryderier, men fungerar också som en berättelsens metakommentarer, som inte bara pratar om utan med romanen. Eller kanske medlar mellan läsaren och handlingen, hjälper till att reda ut hur begären vi följer ska tolkas. Folkhammars språk är ofta just som ett direkt tilltal till läsaren, i beskrivningar av skeenden lika väl som i de frekventa utropen av HERREGUD som förekommer när något drastiskt eller drabbande erotiskt händer. Det är oftast bara till att instämma i detta uttryck.

– – –

När jag bläddrade i Natur & Kulturs katalog reagerade jag på hur lika författarporträtt Jesus Carrasco och Kristofer Folkhammar har. Carrasco ser ut som en buskisversion av Folkhammar! En given casting för en hypotetisk The XXX Parody av den senares liv.

jesusfolkhammar