Någon måste ta ansvar

Michel Flavent är 16 år gammal när hans äldre bror Joseph omkommer i samband med en gruvolycka i norra Frankrike. Olyckan den 27 december 1974i Liévin anses vara en av Frankrikes värsta gruvkatastrofer, där 42 personer dör nere i gruvan då gruvgas och dålig säkerhet orsakat en brand som stjäl syret från gångarna och kväver offren långsamt. Joseph avlider dock inte förrän någon månad senare på sjukhuset, och har aldrig räknats upp bland de offer som står omnämnda i tidnigarna och på minnesplaketten i gruvorten. 40 år senare har Michel fortfarande inte kommit över sin brors död.

Till en början är Sorj Chalandons roman Le jour d’avant en klassiskt dyster arbetarskildring. Baserad på verkliga händelser i nordfranska kolgruveindustrin, men med en fiktiv protagonist. Michel och Joseph bor själva inte i de grå arbetarkvarteren utan på faderns bondgård, men deras farbror har redan omkommit i gruvan, varför den lantbrukande fadern också förgäves försökt att hindra äldste sonen från att stiga ned i gruvgångarna. Samhället som skildras genom Michels ögon är totalt beroende av gruvan, där ingen verkligen hålls ansvarig efter olyckan, och ett fåtal aktivisters försök att komma åt storbolaget juridiskt rentav möts av motstånd från arbetarna själva, som är rädda att förlora sitt levebröd. Änkorna som fått en liten ersättning då makars lön uteblivit baktalas snart av grannarna för att de ”får lön för att gråta”. Och då kom ändå den sista riktiga lönen från bolaget med ett avdrag för de tre dagar i december då den avlidne inte kunde arbeta. Ogiltig frånvaro står det i lönebeskedet. Josephs polska fru står inte ut, hon flyttar tillbaka till Polen, med barnet hon bär på och som vi aldrig återser. Modern uppmanar Michel att aldrig skaffa barn, smärtan det leder till är för stor. Michels far hänger sig i garaget. Med en sista önskan i sitt avskedsbrev, Venge-nous de la mine. Hämnas på gruvan.

Michel Flavent är nu långt över femtio år men har ännu sparat brevet, tillsammans med en rad artifakter från broderns arbete och gamla tidningsurklipp om olyckan, i sin källare i Paris. Hans fru har precis gått bort i cancer, han har inte längre någon familj. Det börjar bli dags att utkräva hämnden han filat på i alla år. Michel säger upp sig från jobbet som lastbilschaffis och lämnar Paris, i packningen tar han med de viktigaste sakerna från sin samling i källaren. Under falskt namn återvänder han till hemorten för att söka upp mannen som nu måste vara över 80 år men ännu förblir en av de ansvariga, trots att hans namn alltid undgått pressen och juridiken. Den person som direkt ansvarade för säkerheten i Josephs avdelning, och som brodern litat på och sett som en av arbetarna, men som svikit dem alla. För mycket säkerhet, för lite vinst. Därmed skruvas romanen ett första varv, från arbetarskildring till hämndhistoria.

Gruvan är nedlagd men kvarterspuben där Joseph en gång rekryterades finns kvar. Det är där som Michel finner sin antagonist Lucien Dravelle, men inför den skröpplige mannens uppenbarelse drabbas han snart av tvivel. Under sin falska identitet ser Michel till att umgås en del med den syrgasberoende och rörelsehindrade gubben under några veckor, för att komma nära, vilket samtidigt skapar sympatier och komplicerar hans hämnd. Gruvan har gett även skurken skador för livet, han tycks även själv lida av ånger inför sin roll den stora katastrofen. Till slut måste Michel ändå bestämma sig och utkräver faktiskt sin hämnd i ett otäckt kvävningsdåd. Där tar romanen återigen, med hälften kvar, en ny riktning.

Vi befinner oss snart i den verkliga utredningen av ansvar. Michel anger sig själv till polisen, men vägrar först att tala, ens med sin advokat. I väntan på vad? Något slags slutanförande? Romanens andra hälft blir ett rättegångsdrama som bär likheter med Camus Främlingen, i det att vad för brott som faktiskt ska hanteras skiftar under det att ett lätt surrealistiskt sken lyser över de förhandlingar och anföranden som förs fram. Snarare än blodshämnd är det åtminstone säkert att det egentligen är själva rättegången Michel sökt, och han tycks verkligen tro att den ska handla om gruvolyckan och broderns död, snarare än hans eget brott? Det har varit uppenbart från början att Michel Flavent inte direkt mår bra, men vad är det för vanföreställningar vi som läsare också lurats in i?

Perspektivet i första person sätter läsaren i Michels huvud utan förvarning om att det är en opålitlig berättare vi följer. Det rationella och empatiska tvivel han brottas med under spaningen på Justin Dravelle fortsätter att stärka ens tillit till denna berättare. Inte så man hejar på för hämnden mot en gammal gubbe, men inga skäl finns att bestrida att gubben verkligen begått dödliga fel 40 år tidigare. Kan man ändå säga att Michel har rätten med sig i sitt uppdrag att hämnas på gruvan? Kan det kallas för ett mord istället för olycka, och inte bara på de 42 just den morgonen, utan på alla som drabbats av den långsamma förstörelsen i gruvarbetarens kropp? Men vems liv ska då avkrävas som hämnd, om det är gruvan som dödar oss alla, som Joseph själv hävdade under sina sista ord till Michel, dagen innan olyckan inträffade?

Tyvärr verkar Grate ha upphört med översättningen av Chalandons romaner efter Faderns yrke (2017) som enda titel på svenska. Den var också intressant (och gav en kraftig dos vanföreställningar den med, om än explicit), men Le jour d’avant är en betydligt starkare roman, trots att jag absolut inte förväntat mig en så annorlunda bok gentemot den raka arbetarlitteraturen jag sökte och uppfattade mig ha lovats. Jag frustrerades sedan tillräckligt av att inte kunna diskutera den med någon att jag behövde skriva en spoilerskygg text istället… Vad ska man göra. Någon måste ta ansvar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *