Störst av allt är väl ändå kärleken

allt-kommer-nog-att-bli-bra

Tillbaks till Österlen igen, i lilla Borrby där mamma just har avlidit, samtidigt som Annikas  liv i England med den välbärgade engelske maken går mot ett säkert slut, då hon upptäckt att han håller på att byta ut henne mot en yngre, sötare, och dummare kvinna som varit hans assistent. Nu med sorg i en sketen landsort där gamla klasskamrater och bekanta blivit vulgära Sverigedemokrater. Men kanske finns hopp, trots allt, eftersom det finns adel och väluppfostrade borgare även i Borrby. Mannen som stänkt ned henne med vatten när han kört för nära med sin bil kliver till hennes förvåning ur, bara för att be om ursäkt! Snart kommer han definitivt att dyka upp och skvätta på andra ställen också.

Jo, Ann Heberleins romandebut kan beskrivas som solklar kioskromantik. Den väluppfostrade, borgerlige och ridkunnige, men ack så spjuveraktige och redan gifte Axel, hur ska hon kunna skapa en relation med honom! Och sen trillar han av hästen och kanske brutit nacken också! Men det gick visst bra och gav lärdomar i stället.

Det ska sägas att den litterärt når en bit över snurrställ med böcker prydda av Fabio, även om det märks att Heberlein är en skönlitterär nybörjare, på ett alldeles för slappt förlag (dvs mer krut på det snygga omslaget än på redigering). Kompositionen med dödsfallet som inledning och begravningen som vemodig men ljusnande avslutning är också välgjord. Svårt bara att få ut något bestående av läsningen om man inte imponeras av protagonistens personliga lärdom: att det modigaste man kan göra är att älska, eftersom den ensamma inte har något att förlora. Sant, kan tyckas, men det är inte en så pass svårfångad livsvisdom att det behöver upprepas nästan ordagrant med ett par sidors mellanrum. Det framgår på första tillfälle att det är bokens huvudtes.

Vid sidan av den klassiska romantiken pågår förstås ett samhälle som Heberlein vill säga något om i förbifarten. Trump vinner valet i USA mitt i allt, och det är ju ett skön känga till etablissemanget, tycker mer-blå-än-moderater-Axel, även om politiken inte skulle vara hans egen. Annikas gamla bekanta är så mycket landsortsklass att de knappt vet vad vin är, men har köpt lite ändå till festen eftersom de antog att fina överklass-Annika skaffat sig vanor där börti England. Hon är skeptisk till deras flyktingfientliga stil, men samtidigt – tänka sig! – är de ändå reko människor, som tar hand om varandra och kan ha lite hjärta under SD-tischan. De här försöken Heberlein gör att väva in diskussioner om ideal, och lite konst, gör mig övertygad om att hon sneglat på Therese Bohmans författarskap. Hon gör sig dock på sin höjd till en fattigmansversion av förebilden, rikemansmiljöerna till trots.

Heberlein har aldrig hört talas om bag in box?

Heberlein har aldrig hört talas om bag in box?

Man har gjort något

hastigheten

Marie-Louise är en av dem som benämns tutsi när folkmordet i Rwanda 1994 äger rum. Ändå står hon ett decennium senare på de anklagades sida under rättegångarna. Det är inte bara för att hon är gift med en hutuman, cykelreparatören Félicien, som också deltagit i en av dödspatrullerna. Nej, anledningen är att Marie-Louise själv har mördat en granne. Varför?

Trots temat i Jörgen Gassilewskis roman Hastigheten är folkmordet aldrig skildrat med handlingens nutid. Ändå känns det som en pågående händelse, eller en fast punkt, som vi närmar oss på olika avstånd medan avsnitten blandar kronologin. Det berättas från rättegångarna långt senare, från veckorna strax före, och de strax efteråt. Från Marie-Louises barndom och tonår, samt inte minst ett avgörande kapitel där några män mördar hennes föräldrar (och försöker mörda henne) på grund av samma hutumaktideologi som sedan anförs i förföljelsen och folkmordet 1994. Även det är en del av den fasta punkten, avgörande för hur det kommer sig att hon själv höjer en machete där i trädgården några år senare.

Gassilewski har verkligen ansträngt sig för att vrida och vända på skeendet. Inte bara genom tidsperspektiven, för gestaltningen av Marie-Louise växlar också perspektiv mellan fyra vinklar, då samma protagonist framträder genom fyra personliga pronomen. Främst i första och andra person, men också fjärde* och tredje person. En växling kan till och med ske i samma stycke**. Ändå är det varken konstlat eller svårt att följa***, och framför allt är det välgjort nog att hela språket följer perspektivbytet. Ingenting man fixat maskinellt i en dator. Effekten är en känslig hand som ständigt ligger på reglaget för närhet eller avstånd, läsaren får inte bara Marie-Louises redogörelser utan också känslan av flykt och rädsla, av brott och ånger. Bruket av fjärde person har sedan kraft att tala för hela mänskligheten, men också att skapa ett avstånd åt Marie-Louise själv.

Man har gjort något och sedan står man för det. Man ser sin handling. Sin familj. Imana. Gud. Sedan står man inför dem och begår handlingen. De ser varje detalj och kan fråga om den.

Det handlar förstås om skuld och ansvar, om det finns omständigheter som kan förklara eller urskulda enskilda handlingar, och om var brottet tar sin början i historien. Finns bakom berättelsen god research, en grund som gör tydligt att förföljelsen inte börjat plötsligt. Några skrämmande citat upplyfta ur äkta propagandatidningar (ett tvingas Marie-Louise läsa upp innan föräldrarna ska mördas). Den större kontexten får tillräckligt utrymme att visa sig utan att kräva långa redogörelser som hade stått i vägen för stil och ton.

Hastigheten nominerades till Augustpriset 2017, men har ändå inte fått så stor uppmärksamhet som den förtjänar (hans förra roman Göteborgshändelserna tycks dessutom ha drabbats av exakt samma sak 2006). Kanske är det inte så konstigt, då berättelser om folkmord ofta behövt ett Hollywoodfilter för att nå ut bredare. Ändå är det en både spännande och förhållandevis lättläst roman för att vara så utmanande, allt annat än bara ett formexperiment.

Titeln Hastigheten bör inte läsas bokstavligt, snarare läser jag ordet som ett slags vibrerande stillastående. Romanen är ändå en jävla resa.

– – –

* ”I traditionell svensk språklära föredrar man dock att kalla sådana ord för indefinita pronomen, men det var ju mycket fulare i text.

** ”Jag ska dricka ett glas vatten. Du har inte druckit något på tre dagar. Tror jag i alla fall. Du är riktigt törstig.” <- Samma person allting! Vad fan hände ens här! Hur orkar man vara så bra?

*** Enda saken som verkligen fick mig förvirrad var en referens till artisten Eminem i ett avsnitt som utspelade sig 1994, en uppenbar omöjlighet. Läste avsnittet länge som om det var 1999 eller senare. Redaktörer, hallå?

Ljugomannen

barakram

Den litterära ambitionen höjs ett snäpp i den tredje av Henrik Bromanders romansvit på temat manlighet. Där de första två var relativt rakt berättade i första person, har Bara en kram en inramning med metaperspektiv där du, läsaren, har hittat protagonistens dator på gatan. Från denna redovisas innehållet parallellt, det är en dagbok och ett manus till en roman. Allt skrivet av Jens Svanström, en killfeministisk och creddtörstig nöjeskrönikör som plötsligt blir chefredaktör när gratistidningen han skriver för ska stöpas om i hippare format.

I början av de fem år som dagboken skildrar försöker Jens göra sig ett namn i Göteborgs indiekretsar, med sin halvdana klubb på båtkrogen Rio Rio och de provokativa krönikorna gratistidningen. Det går knackigt ekonomisk på båda fronter, klubben går back och frilansarvodet är magert, men Jens fortsätter försöka. Halvt svältande, fullt festande. Han har i alla fall en lägenhet i Majorna, det hade han aldrig vågat tro när han växte upp i Borås! Antagligen är det en fördel när han ska få ragg.

Hon gick i tvåan på Schillerska och var intresserad av ”foto och Foucault”. Älskar intellektuella tjejer. Viskade i hennes öra att jag hade en Sophia Calle-bok hemma som borde titta i. Taxi hem till mig. Belle & Sebastian på stereon, folköl och Luckies till det. Romantiskt fastän hon klagade på att det var kvavt. Ja, ja, jag vet. Bra anledning till att klä av sig. Smekte henne medan hon bläddrade i Sophie Calle-boken. Rätt dirty.

Subkulturkoderna och dagboksformatet tillåter ett stort mått av klichéer, trovärdiga i skildringen av en posör som Jens. Trots att han uppger att han kan vara helt ärlig och skriva vad han vill i dagboken visas inga ofiltrerade tankar. Han håller tillbaka ibland, och kan heller inte låta bli att positionera sig ideologiskt och kulturellt, även i en text som ingen förväntats läsa. Genom hans redigerade perspektiv anar vi naturligtvis ändå att hans fasad inte riktigt speglar hans person. En som verkar älska hans fasad är dock gamle tidningskungen Kent, som har återvänt till Sverige till synes endast för att frälsa vår posör med en chefredaktörstjänst då tidningen köps upp och kläs om. Nu lossnar det!

I romanen som Jens skriver på skildras en man som bestämmer sig för att börja våldta kvinnor. En finanskille som en dag märker att han får en kick av skräcken från en okänd kvinna som går framför honom på natten, och som sedan målmedvetet börjar studera övergrepp på film och även träna jiu-jitsu för att lära sig bryta armarna på sina offer. Från början saknas något egentligt sexuellt intresse från honom, men till slut följer det liksom med på vägen. Pressen kallar honom ”Judomannen”, ett felaktigt epitet han ändå omhuldar i sin lust att bli ökänd.

Det är en bedrift av Bromander att genom Jens författa ett manus som inte är illa skrivet (hur outhärdligt vore inte det att läsa!), men på andra sätt uselt. Texten är både fånig och genuint otäck av våldsamheter. Vad Jens vill säga är förstås problemet. Samtidigt som han i romanen skriver om våldtäkter som noggrant överlagda handlingar av en depraverad kicksökare (naturligtvis från den onda finansbranschen!), blottar han mestadels omedvetet en konkurrerande bild i dagboken, där han själv är förövaren. Verklighetens våldtäkter sker efter krogragg, på jobbfester med däckade kollegor, och övergrepp på olika nivåer hänger ihop med varandra så att de lägre pekar mot de värre. Jens skryter rentav i dagboken om hur han lurar en praktikant att testa sexleksaker och ge utförliga recensioner till honom, till ett reportage som aldrig funnits, eftersom allt i förövarens värld kan reduceras till ett skämt.

Krocken mellan Jens övergrepp och hans fantasi om Judomannen balanserar på gränsen mot övertydlighet, men eftersom de parallella texterna är skickligt sammanvävda, är inte de två förövarperspektiven helt varandras motsatser. Känslan från den ena förövaren stannar ofta till nästa. Ingen pedagogisk slutsats om den verkliga våldtäktsmannen ges egentligen, eller någon förklaringsmodell till Jens handlingar. Dagboken kommer visserligen med flera möjliga ledtrådar, såsom hans starka upplevelse av en tveksam sexskildring ur faderns romaner, eller hans vägran att släppa ett banalt svek från ett tidigare förhållande, men även där kan det lika gärna handla om Jens egen konstruktion av självbilden. Att han upplever sig som motarbetad av hela världen, och därmed berättigad allt möjligt, är inte nödvändigtvis en bakomliggande orsak till något, utan en egenskap han aktivt odlar för att aldrig kunna göra fel.

Jens kommer aldrig acceptera någon försoning eller skuld, men när rykten och anmälningar mot honom dyker upp, och oegentligheter uppenbaras i tidningens ekonomi, får han ändå svettas rejält. Mot slutet börjar den kursiverade manustexten spilla över i dagboken, som en bieffekt av Jens stigande paranoia. Förövaren finns kanske där utanför. Eller om det är hämnden som närmar sig.

Ceci n’est pas une pipe

Huvudtesens tunnhet till trots - omslaget av Beatrice Bohman är fan genialiskt!

Den som arbetar inom kultursektorn, och särskilt inom offentlig sådan (för undertecknad: folkbiblioteken), gör alltid klokt i att bevaka kulturpolitiken. Debattintresset för just kulturfrågor tycks ha ökat idag, med bråk om verksamheten på folkbibliotek och offentliga museer, om stadsbilden, eller om hur statliga bidrag fördelas. Till och med debatteras ibland huruvida specifika artister borde vara politiska. Kanske har kulturen gett starka symbolfrågor att positionera sig med, men det är långt ifrån självklart att skiljelinjen går mellan höger och vänster. Det är med den ingången jag läser Att dansa efter maktens pipa av Lars Anders Johansson, Timbros egen kulturman. För trots anspråk på att vara en bok för den som ”vill förstå det politiska ramverk inom vilket [..] det svenska kulturlivet har att verka” är detta snarare en yvig debattbok än någon idéhistorisk lärobok. Det ger dock en god inblick i en specifik kultursyn, som möjligen kan kallas borgerlig men ändå delas av många som skulle sky den anklagelsen.

Den inledande historiska översikten av svensk kulturpolitik sedan Gustav Vasa börjar sakligt, och lite träigt, men i takt med att historien närmar sig vår tid förändras tonen tydligt och ett uppenbart agg mot modernism och funktionalism framträder. Det som inte förstörts av modernism tog 1970-talets sossar hand om, när bildningsidealet helt övergavs till förmån för att låta kulturen agera motvikt till liberal hegemoni, och alltså bli rekryteringsbas för vänstern. Det är denna tes som boktiteln anspelar på, att svensk kulturpolitik sedan dess har sökt göra kulturen till ”ett instrument för den politiska makten”. Detta via exempelvis skrivelser om negativa effekter av kommersialism, genom sossarnas koppling till ABF, eller med bidrag till allsköns projekt och institutioner som motiverats med över tid växlande modeord.

Tonen skruvas upp, och kulturhistorikern stryps slutgiltigt av debattören, när nutiden kommer och beskrivs som att mångfaldsideologin från 1990-talet smugit sig in via redan vänsterpolitiserad kultur och under nuvarande regering blommat ut i ”identitetspolitikens triumf”. Johansson försöker belägga detta med hjälp av det mycket moderna verktyget att lista spridda citat som han tycker är dumma, och namn på enskilda konstverk som fått verksamhetsstöd från skattepengar trots att de heter löjliga saker. Därutöver att Rättviseförmedlingen existerar, samt förstås att Miljöpartiet sökte hjälp externt för att formulera kulturpolitiken. Som vanligt åberopas populära borgerliga vandringssägner såsom att ”historiska museet ägnar sig åt att gissa hur brandskattningen av Visby tedde sig ur ett hbtq-perspektiv” på bekostnad av att visa ”de autentiska lämningarna, det fysiska kulturarvet”. Johansson syftar då utan närmare redogörelse (har han ens koll själv?) på ett tillfälligt projekt där några personer fått spela in sina kommentarer till ett ljudspår som helt frivilligt gick att lyssna till under besök på museets fasta utställning. Alltså utan förändring av vad som fanns på väggarna.

Bilden av identitetspolitikens tunga bojor undergräver till slut bokens huvudtes om kulturen som en maktens lakej. Identitetspolitiken kommer ju inte uppifrån, enligt Johansson själv, utan har odlats på universitet och inom kultursektorn, för att sedan genom påtryckningar mer eller mindre tvingats in på institutionerna, samtidigt som Socialdemokratin gett upp kulturområdet och låtit Miljöpartiet ta över, vilka i sin tur anlitat en arbetsgrupp med mångfaldsmånglare. Där sitter visst Rättviseförmedlingen i toppen av smygseparatistiska idpol-pyramiden, så vems pipa var det vi dansade till? Om till och med en liten skara twittrare som ropar kulturell appropriering när en vit person skaffar dreads* beskrivs som en maktfaktor så måste det vara illa. En mer försiktig författare hade kanske nöjt sig med att beskriva en ömsesidig relation av inavel och korruption mellan utövare och pengapåsar, och rott iland en del poänger.

Är då inte kulturen politiserad? Jodå. Och det kommer Lars Anders Johansson aldrig kunna göra något åt. Det som utmärker kultursynen som han företräder ligger nämligen i att tro, eller låtsas tro, att saker som kulturarvsskydd, ”organisk stenstad”, privata mecenater med skattelättnader, eller figurativ konst i icke-kurerade utställningar skulle vara mindre politiserat än att göra urval, stadsplanera eller sätta konstverk i kontext. Inriktningen på kulturpolitiken är alltid ideologisk, också om den strävar mot färre inslag av uppenbara politiska markörer, och till och med om kulturpolitikens sista beslut var att avskaffa sig själv. Det är ju också politiskt när kulturarvet slängs i metallåtervinning på grund av kapitalism eller när Apple får ta över stadsplaneringen i Kungsträdgården.

Oförmågan att se detta är också varför exempelvis biblioteksdebatterna blivit så märkliga. Många har inbillat sig att bara bibliotekens urval är ett ideologiskt projekt, samtidigt som det skulle vara rent från ideologi att i stället lämna det åt marknaden eller köpa in allt, alltid, överallt. Det är då lustigt att just uttalat ideologiska förslag till olika högerfalanger avslutar boken. Men säkert har borgerliga läsare nytta av dessa, och Johansson har helt rätt i sin analys av varför borgerliga politiker och företagsägare tappat kulturfrågorna och länge stått för instrumentell kultursyn.

En läsare från vänster kan i stället genom högerns avsky för ”identitetspolitiken” dra lärdomen att denna trubbiga ihopklumpning av frågor inte alls handlar om liberala avvikelser, utan rakt tvärtom. Det är ju en stor del av den fria konstens tillskyndare från vänster som har fallit in i den liberala kultursynens dårskap: att allt de själva står för är universalism, att allt utan plakat är rent från ideologi, men att exempelvis svart hud eller queerhet i sitt själva varande blir läst som vore det ett plakat. Rädda för politisering först när de inte känner igen sig i analysen, för att kritik upplevs som förtryck och nya läsningar som övergrepp, trots att också läsningen är en ofrånkomlig del i konstens existens och inte minst i dess frihet även från konstnären.

Konstens inneboende politiska kraft ligger förstås i att den uttrycker våra erfarenheter, tankar och känslor – utövarens och uttolkarens – men inte ens då kan den hållas under kontroll. För visst är konstens egen frihet ett ideal värt att sträva efter, men det är inte detsamma som att konstnärer någonsin skulle vara aktörer fria från position och perspektiv. Oavsett om de skapar oberoende eller med hjälp av mecenater från stat och kapital.

–  –  –

* Begreppet Kulturell appropriering är förstås inget som högern förstår sig på överhuvudtaget eftersom de inte är kapabla till kollektiv analys, men det är alltså inte främst en fråga om individuell moral. Det är inte ett brott om tex en vit trubadur vill skaffa ”rastaflätor” på Kiviks marknad efter ett gig, oavsett om någon skulle önska det, men ändå är det ett historiskt faktum att överordnade grupper tagit sig friheter och gjort ekonomiska vinster med kulturuttryck från samma folk som de ibland bokstavligen förslavat. ”Det är i sanning en ironi” att Johanssons egen försvarstext omedvetet illustrerar exakt detta:

hundraprocentCA

Ah, ja, musiken som det förslavade folket använde för att sjunga ut sin ångest blev sedan till en mångmiljardindustri för slavägarnas ättlingar, samt soundtrack till naziskins gatumisshandel av ättlingar till slavarna. Känner du den behagliga doften av kulturens gåtfulla förädling? Herregud.

Skriva politiska thrillers har blivit ett sätt att leva

imaktensoga-inb

I maktens öga inleds strax efter att näringsminister David Ehrling fått ett telefonsamtal med beskedet att statsminister Elvira Kropp vill ha honom med sig på en viktig presskonferens. Något som mellan raderna skulle kommunicera att han kommer rekommenderas som efterträdare när hon snart väntas avgå, snarare än att hennes stadiga vapendragare, miljöminister Ann-Louise Hegel, får välsignelsen. David är misstänksam, visst är väl något lurt? Redan samma kväll får han dock värre saker att tänka på, då redaren Erik Hansen under en middag på tu man hand påminner David om att deras gemensamma historia innebar en del bjudresor som kan ge näringsministern problem framöver – om inte den här förbaskade fartygsskatten stoppas, förstås, för då kan Hansen tänka sig hålla tyst. Snart har insatserna höjts ytterligare, inte minst då en snokande journalist mördas, mitt under festandet kring politikerveckans traditionsenliga dj-battle. Ja, Per Schlingmann har naturligtvis valt att låta sin första roman utspela sig under Almedalsveckan.

Debutromanen ska göra thriller av ”det politiska spelet”, inom vilket Schlingmann har välkänd status som expert och fantom. Tillskriven Moderaternas make-over till ”Nya Moderaterna” för han automatiskt med sig en del förväntningar på realistiska skildringar av hur politiken går till bakom kulisserna. Under de få dagar som är kvar av veckan hinner mycket riktigt de strategiska samtalen och förvecklingarna bli väldigt många. Det är dock inte allt för komplicerade saker att förklara för Schlingmann, eftersom politiken han beskriver är just bara ett spel. Ideologin är död. Allt handlar om makt, PR och strategi. Vem ligger egentligen bäst till för rollen som efterträdare till statsministern, hur balanserar man mellan maktkamp inom partiet och risken att skada förtroendet för hela regeringen, går det att fly undan gamla skelett? Och hur länge kan mediehuset sitta på rykten utan att publicera, på det att någon annan hinner före? Någon måste ju göra det.

Det är symptomatiskt att varken oppositionen eller partiet vars regering David sitter i aldrig nämns vid namn. Ingen riktig idé om samhället driver honom heller, att bli statsminister är bara ett självklart karriärmål som alla andra. Partiet kunde vara lite vilket som, verkar budskapet vara. Det får läsaren således tolka själv, och även om de flesta nog föreställer sig Schlingmanns gamla moderatkompisar ser jag snarare sossar framför mig. Fram träder en syn på politiken som vill vara både krass och lite njutbar. Spinnet är en kick, teknokratin regerar och även om personligheten är allt för väljarstödet är det också ett spel att ”vara sig själv”. Genomgående ytliga människor som för en ytlig politik. Den enda som inte verkar hundra procent skapt för spel är skurkfiguren Erik Hansen, i stället en helt orimlig person som pendlar mellan bara fullblodsalkis eller blivande Bond-skurk.

Ytligheten manifesteras också i prosan. Allas inredning och klädsel ska redovisas, inte i förbigående utan presenteras tydligt med avsikt och märke. Skorna är Prada, kostymen är Boss och pappkassen kommer från Sudrets livs. Dyra krämer och serum har alla ett namn. Allt som äts och dricks ska helst hela vägen från gård till matbutik komma med en berättelse, och hur ljuvligt har det inte smakat. Öl? Det heter Landsort Lager eller Wisby Pils. Vin- och spritintagets komplicerade ursprung ska vi inte ens gå in på. Njutningen behöver alltid en mening med både ett adjektiv och ett adverb, helst två.

Det hela är som om SvD:s Min Helg muterat till politisk thriller. Kanske är det ett försök att Lapiduskt skildra en märkes- och livsstilsfixerad politisk klass, men det kräver mer av gestaltningen för att inte stanna vid torr innehållsdeklaration från författaren. Produktplacering misstänkes. Störig vindsvåningsprosa till trots blir det riktigt bottenuselt först i bokens enda sexscen, när statsministerns ”lesbiska romans” ska manifesteras. Hånskrattet kan inte stoppas, man vrålar rakt ut som en prästfru i orgasm på svenska sexnoveller punkt se.

I maktens öga är ändå en lättuggad och till en början hyfsat spännande roman, inte alls något oläsligt dravel som Urban Express (2014) som var Schlingmanns utopiska stadshyllning ihop med Kjell A. Nordström. Hellre lite litterär snabbmat än två entreprenörer som lajvar pre-cogs i ett badkar av föreläsarfloskler. Låt vara att Almedalsdeckarens spänning saboteras av att det enda mordet helt obegripligt snart fasats ut ur storyn, och det som först gav ständigt höjda insatser slutar med ett ganska mesigt politiskt rävspel. Inga frågor besvaras med slutets antiklimax, men självfallet kommer starka vibbar av fortsättning följer. Politiken har man inte lärt sig något om.

Allting kunde ha varit annorlunda

154519_13073132_o_5.png

Bortanför lekplatsen rullar en film i busskurens reklamplats. Det är en skakigt filmad scen där en man just ska mördas, huvudet draget bakåt och en kniv mot strupen. Ett terrordåd som strax innan sitt fullbordande avbryts, bilden blir svart och budskapet uppges i vitt: Allting kunde ha varit annorlunda.

Det var en riktigt obehaglig upplevelse att läsa Johannes Anyurus senaste roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar bara ett par veckor efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Inte för att särskilda likheter fanns mellan verklighetens dåd och det fiktiva, men däremot i det hysteriska efterspelet där nästan alla partier anslöt sig till den implicita skuldbeläggningen av gruppen papperslösa (och flyktingar i allmänhet) vilket fick den dystopiska framtidsvisionen som återberättas i romanen att sugas rakt in i samtiden. Var det inte redan tydligt för läsaren så insåg man det då: detta är en metafor för nutiden, inte en förvarning om framtiden.

Ramberättelsen följer en författare, själv muslim, och hans möten på en rättspsykiatrisk klinik med den namnlösa kvinnan som deltagit som filmare i ett attentat mot en seriebutik i Göteborg där en satirtecknare, med drag från såväl Lars Vilks som tecknarna på Charlie Hebdo, varit måltavlan. Enligt passet är hon belgisk medborgare, som även ska ha suttit i fångläger i Jordanien och efter frisläppandet plötsligt blivit svensktalande, utan minnen av sig själv. Till slut hamnat i Göteborg, där hon känt igen Amin på något sätt och därför litat på honom.

Amin, som redan börjat planera ett terrordåd ihop med Hamad. Kvinnan får rollen att filma allt, men väl på plats har hon börjat minnas det som pågår framför kameran, från någon annanstans. När författaren besöker henne på den rättspsykiatriska anstalten menar hon att filmen som hon själv spelat in är samma film som rullat i offentligheten under hela hennes uppväxt – i framtiden. En parallell framtid, dock, där satirtecknaren aldrig överlevde och mordet alltså använts som en morbid påminnelse i den ständiga propagandan för det repressiva samhällets jakt på muslimer och andra så kallade sverigefiender. Allting kunde ha varit annorlunda.

Hennes berättelse presenteras till stor del i första person, via en bunt papper som hon skrivit och ger författaren. I hennes minnen är terrordådet något som hänt redan när hon var liten. Februarilagarna som sedan stiftats som följd har bland annat tvingat människor att skriva på ett medborgarkontrakt varje år och ett slags anstalt har byggts upp av det gamla förortsområdet Kaningården – vilket också råkar vara området där författaren själv vuxit upp, i den egna verkligheten. Såväl kvinnans egen muslimska familj som bästa vännen Liats judiska dito har drabbats av lagarna, och förstås även av stadiga trakasserier i vardagen. Liats pappa är redan internerad i Kaningården när berättelsen börjar i deras tonårstid. Där sitter de vid gungorna, som tonåringar ofta hänger kvar vid bekanta områden, och frågar varandra om föräldrarna ska skriva på det där kontraktet i år, eller riskera en placering i Kaningården.

Rent språkligt märks Johannes Anyurus bakgrund som poet bara då och då. En rak prosa, nedtonad men känslig, som gör berättelsen effektiv också som ren spänningsläsning. Den väl tyglade kompositionen gör dessutom att det aldrig blir svårt att hänga med i turerna mellan romanens olika lager och perspektiv. Att själva dystopin återberättas av en intagen på rättspsyk är också ett tacksamt försvar mot risken för eventuella trovärdighetsproblem i framtidsdystopin. Det kan ju vara rent påhitt. Ovissheten huruvida romanen vill presentera kvinnans berättelse som sanning eller inte släpper dock aldrig. Även när tortyren i det jordanska fånglägret presenteras som eventuell förklaring av hennes tillstånd är denna förklaring i sig dubbeltydig.

Förklaringen är dock inte viktig. Läst med en mindre bokstavlig ingång kan lägret som kallas Kaningården kan också vara en teckning av isoleringen i förorten som den byggts upp av, även i författarens verklighet en plats där oönskade stuvats undan, genom hård segregation, fattigdom och förfall i stället för internering. Idén om medborgarkontrakt är heller särskilt främmande för ett Sverige besatt av sina svenska värderingar, där vi absolut tar i hand när vi hälsar om vi inte vill hamna i utanförskap. Och när terror just slagit till är det precis som på platsen där filmen från det pågående dådet ständigt rullar i busskurerna. Luften som är tjock av det allmänna suget efter hårdare tag mot lättast utpekade grupp. Fotbojor eller förvar för den som bedöms tillhöra samhällsfaran. Är inte detta terroristens mål?

Jo, den fiktive författaren försöker alltjämt förstå hur en människa kan välja att begå en terrorhandling. Han söker upp gärningsmännens familjer, och både Amins och Hamads väg till terrorn framstår som lika svårbegriplig som den hos många av verklighetens gärningsmän. En av dem knappt religiös tidigare, en med trygg medelklassuppväxt. Och kvinnan? Förvisso är hon förvirrad och förklarad sjuk. Författaren slits mellan sympati för en person som utsatts för så mycket, i båda världar, och vetskapen om dådet som orsakat både de direkta offren och honom själv så stor skada. Hatet som späs på mot muslimer som han. Kvinnans upplevda minnen från framtiden under dådet kan nog också läsas som en metafor för insikten av konsekvenserna – vilket samhälle kommer bli följden om denna handling fortgår?

Allting kunde ha varit annorlunda. Hur vi väljer att tolka den frasen är allt. Det ger oss på vilket sätt det annorlunda kan bli.

– – –

Även publicerad @ Politism X, april 2017

Come on take me away

ta-mig-harifran-omslag-web

Debutboken Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist är en samling tecknade serier uppbyggd som en tematiskt sammanhållen novellsamling. Tre kortare avsnitt i början som följer ett antal personer i en mindre landsort, och den längre titelberättelsen som upptar största delen av boken. Orten som beskrivs som ”en liten håla i Sverige” i det inledande avsnittet om lastbilschaufförens amerikadrömmar nämns inte vid namn, men kan nog antas vara den gemensamma hemorten för alla personer som skildras. Det ser ut som en sådan ort med landsvägen rakt igenom, på vilken utomstående bränner förbi under resan mellan andra mycket större och viktigare platser.

Förutom chaffisen finns där också ett gäng fotbollstjejer som tränar inför en viktig match. De är unga än men jobbar hårt och målmedvetet, oavsett vad killarna i skolan inbillar sig, som tror de är bättre. I snygg kontrast till Ahlqvists rena teckningsstil, med enkla färger, få skuggor och tjocka linjer, är miljön ändå full av en stinkande dimma. Svett och snor flödar på plan och omklädningsrum, alla blåmärken ska visas upp med stolthet (även när det är nämnda pojkar som orsakat dem). Och så finns den mystiska tanten där, hon som alltid tittar på när de tränar och själv går klädd i fotbollskläder. Är hon en supporter, eller kan hon bli en förebild? Lika märklig är mannen med vildvuxet hår som bor ensam mitt ute i skogen, som skildras i Projektet, en titel som verkligen väcker nyfikenheten. Vad är det för projekt som kräver att man lever som eremit? Vem är kvinnan på fotot? Hur livnär han sig ens? Just som en ung tjej vågat sig närmare och en kontakt etableras dem emellan tar dock berättelsen slut. Det är synd, och överlag lite tråkigt att ingen av dessa människor från inledningen får lika stort utrymme som titelberättelsens Jessika.

Den gravt uttråkade Jessika är väl strax efter gymnasieålder. Hon försöker ge sken av ett betydligt mer spännande liv genom sin livsstilsblogg än det hon faktiskt lever som kassörska på hålans mataffär. I ambitionerna att ta vackra fotografier på mat och kläder och underbara dagar finns knappast plats att avslöja att hon ännu bor med sin pappa och lillasyster. Frågan är om ens pojkvännen får plats, trots att han åtminstone bor själv och framstår som rätt snygg även om han är tråkig och Jessika redan tröttnat på honom.

Bloggen må överdriva, men är samtidigt hennes enda genuina intresse och ett eget hantverk, en anledning till att syssla med fotografi. Detta ställt mot att hon helt saknar idéer för vad hon ens skulle plugga eller jobba med om hon väl flyttade till storstaden. Skildringen av att förljuget framhärda med ett ensligt instagramkonto med noll följare och en blogg med noll kommentarer är alltså långt ifrån den vanliga tröttsamma skåpmaten om typ dagens ytliga ungdom och borde det inte kallas asociala medier, höhö. Här passar också de stilrena teckningarna in på ett mer uppenbart sätt, det märks att Emma Ahlqvist är verksam som illustratör, med bildspråk som lika gärna kunnat varit Jessikas eget om hennes verktyg varit pennor snarare än kamera.

Jessika gör inte någon ansats för bättre samhörighet med kollegorna på affären. Inte ens när en ny tjej börjar jobba där, som bott utomlands och alltså måste vara spännande, kan Jessika förmå sig att prata med henne. Osäkerheten tar över, vad ska hon ens säga till någon som redan levt drömmen? Hennes sociala handlingsförlamning får henne åtminstone att slippa ur den poänglösa relationen med pojkvännen, som snart tröttnar och dumpar henne (istället för tvärtom, som hon ändå tänkt!). Det är dock inget som driver henne att ta sig någonstans, snarare hamnar hon i svacka igen, gråter i skogen, vem kommer älska henne nu?

Jo, visst finns de som älskar henne. Kanske är det just det, att hennes relativa trygghet, med en stöttande pappa och inga direkta ekonomiska bekymmer, håller kvar henne ytterligare. Till landsorten för en ung människa hör också den prekära situationen att man måste ha skjuts fan överallt. Om den som skjutsar då är farsan eller en ortsbunden pojkvän kommer man heller inte någonstans. Det krävs att någon drar henne därifrån.

Det slår mig först efter läsningen att omslagsbilden med den öde bensinstationen som kastar ett starkt och väl avgränsat ljus rakt nedåt från taket påminner om en bekant symbolik; rymdskeppet som plötsligt far in över den öppna gläntan i skogen och som hotar, eller lovar, att med sin dragningskraft snabbt stråla upp dig som hamnat där under, att kanske föra bort dig till någon helt annanstans.

(Detta e den andra Blue Oyster Cult-låten jag lagt in som associationsklipp i bokbloggen. Det är ändå lite konstigt, med tanke på hur liten del av min musikvardag de utgör idag, men under ett par månader i gymnasiet var det fan bara blåmusslekult’n hela dagen så det har väl satt sig.)

Sockersjuka

epidemin

Sjuksköterskan Helena får nog när en pojke i dotterns klass avlider under en magoperation, och ingen verkar reagera med mer än att det är tragiskt. Den urvattnade skolundervisningen som tömts på allt innehåll bortom näringslära och idrott har förgiftat dottern länge, men hon inser att det blivit direkt livsfarligt när utvecklingen går mot närmast påbjudna operationer på barn. Hon lämnar Gimo och flyttar ut på landet för att isolera sig, kanske blåser hetsen över. Nästgårds befinner sig historieforskaren Landon, ditrest från Uppsala med förevändning att få arbeta ostört, men även han flyr på ett sätt undan det hårda klimatet då hans exflickvän Rita har börjat träna och svälta sig till oigenkännlighet.

Åsa Ericsdotters satiriska thriller Epidemin följer några personer, med tyngdpunkt på Helena och Landon, i ett hypotetiskt nu- eller snartida Sverige. Det nya ”Hälsopartiet” har redan i sitt andra val vunnit folkets förtroende nog att få full majoritet, med partiledaren Johan Svärd som statsminister, och snart är det dags för nästa val. Epidemin som åsyftas är fetma, svenskarna är ett sjukt folk i partiets ögon, och för att säkra en valseger till måste hårda restriktioner införas så även de mest inbitet överviktiga kommer i form. Sockerskatter, fettskatter, gymsubventioner och massiv propaganda (SVT har nu blivit HTV) var de milda varianterna. Ingreppen i läroplan och arbetslagstiftning är snäppet värre, för att inte tala om de bokstavligen kirurgiska ingreppen i enskildas magsäckar och tarmflora. Ska vi förresten verkligen låta feta vara medlemmar i bostadsrättsföreningen? Landon och Helenas kärleksaffär hinner knappt börja innan deras lugna exil är hotad. Det blir svårare att behålla jobb och bostad. Landon funderar på att ensam flytta utomlands, men hinner inte ens bekänna det för Helena innan hon plötsligt försvinner.

Naturligtvis är Epidemin också en titel som utöver statsminister Svärds bedömning av folkhälsan bör ses som en anspelning på motsatsen, alltså den galopperande hälsohetsen. Inte bara den i fiktionen, eftersom den satiriska udden förstås är riktad mot verklighetens sundhetsfixering, skönhetsideal, och föraktfulla syn på tjocka. I takt med att Svärds metoder blir än mer extrema framträder också en allegori över fascismen i allmänhet.

Till formen är det på många sätt en renodlad spänningsroman, helt olikt Ericsdotters tidigare lyriska prosa. Imponerande nog lyckas hon också väl med genrebytet, vad gäller berättelsens driv och engagemanget man känner som läsare, och språkligt några snäpp över en bättre deckare. Ericsdotter skildrar också ätstörning väldigt väl, dels som en logisk konsekvens av samhället det uppstår i, men även i gestaltningen av Ritas egen besatthet. Även idealens dubbelhet skymtas, i Johan Svärds obehag inför de allt fler skelettkroppar han själv är ansvarig för att ha hetsat fram.

Trots spänningen är det dock svårt att bortse från en betydande brist i själva premissen. För även om man går med på att sundhetsideologi allena kunde driva fram en halvtotalitär fasciststat på bara åtta år så skulle det kräva, eller åtminstone generera, ett mer kompromisslöst samhälle än det Ericsdotter målar upp. Jag reagerar på det direkt när det nämns att det fortfarande ens säljs godis, kakor och läsk – för att inte tala om alkohol. Föraktet mot de tjocka verkar heller vara någon riktig hatstämning i samhället, det beskrivs inte värre än vår nutids nivåer. Ingen daglig förföljelse, ingen misshandel eller lynchning som kunde tyda på en verklig folklig lojalitet till Hälsopartiet. Det blir svårt att tro en sekund på att de allt mer extrema metoderna som avslöjar sig under handlingens gång inte skulle fört med sig tusentals visselblåsare redan innan Landon själv behöver ge sig ut med bössa och pistol för att leta svar. Även i en kontrafaktisk verklighet behövs ju känslan av realism, annars får man lägga i den stora sci-fi-växeln och redan från början syssla med en annan bok.

Men visst lyckas dystopin ändå plantera något i mig. Jag ryser lite extra efter läsningen inför vardagens manifestationer av våra nutida ideal. Samma dag som jag lagt ifrån mig boken ser jag ett citat i DN angående Skönhetsmässan. ”Att se fixad ut är ute. Det handlar mer om att ha en fräsch glow och framför allt att ha en hälsosam look.” Det speglar så väl det mest omöjliga med skönhetsprojektet. Kosmetikan som inte ska synas, utan framstå som ens naturliga jag. Det egna ansvaret att ta hand om dig själv, trots att det för de flesta är genuppsättning som i slutändan avgör ens värde. Tankarna går till bokens mest sanna ögonblick, när författaren Gloria Öster plötsligt inser att Hälsopartiets väg till makten inte bara beror på smala som vill göra sig av med alla överviktiga. Nej, omkring henne finns också alla föraktade tjocka, som röstat på Johan Svärd i hopp om räddning från sitt självhat, räddning från ansvaret de alltid ålagts. Att samhällets stålbad ska frälsa dem smala.

Saker som låter bra

9789100156626

Ellinor söker en älskare. Tidigare har det mest varit pojkvänner från byn, och livet har hon levt lite som det kommer. Sedan första pojkvännen Johnny, som lärde henne slåss i sextonårsåldern, har inte särskilt mycket hänt. Men nu reser hon från Skåne till Stockholm för att träffa Calisto, som hon fått kontakt med via en annons på en dejtingsajt. I annonsen har hon lämnat knapphändig information. Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. En gammal bild, inga angivna intressen. Svaren har förstås ändå rasat in, men de flesta är ointressanta. Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna måste naturligtvis börja med en mer vältalig förförelse, med tanke på titeln.

Trots att Calisto visar sig ha ett ofördelaktigt yttre, och inte minst framstår som mer nervös än självsäker när skriftlig kommunikation byts mot kött (han är litteraturkritiker), så följer hon med honom ut till den stora villan i Saltsjöbaden. Det är där hon blir presenterad för manuskriptet med samma namn som romanen vi just läser. Pappersbunten är det enda exemplaret, författat av en stor idol till Calisto vid namn Max Lamas, och den ligger i Calistos villa därför att han anförtrotts det av författaren. För nyktra ögons läsning. Lamas manus är ett försök att förstå kvinnor, uppenbarligen ett högtravande sådant av det korta utdraget att döma.

Den manliga galenskapen kan nästan alltid härledas till antingen demens, eller geni. […] Den kvinnliga galenskapen däremot, är helt annorlunda. […] Det finns en elasticitet i den, en elasticitet som påminner om kvinnokroppen i sig. Den typ av mörker som kan ta kvinnor i besittning är oändligt mycket mer krävande än det mörker som gör anspråk på männen. […] Hysteri och intuition, dessa kvinnornas utmarker!

Och så vidare. Du fattar vad för slags trams. För Ellinors historia är innehållet i Lamas manus oviktigt, men som oersättligt föremål är pappersbunten högst väsentlig, då det sexuella mötet med Calisto ofrånkomligen går åt helvete och Ellinor söker hämnd. Det är också detta manus, och Lamas fåfänga ambitioner, som binder ihop de tre delarna och perspektiven i Wolffs roman. Dagarna går, Ellinor lämnas ensam i huset medan Calisto går till arbetet. Hon sysselsätter sig med att läsa, kolla på teveserier och snoka lite, och hittar en märkligt undangömd sektion med Michel Houellebecqs samlade verk, bakom en annan bokrad i hyllan. Avsnittet slutar när Calistos fru Mildred dyker upp, blind och oerhört vacker, i jakt på just Lamas manus.

Sedan tar Max Lamas eget perspektiv vid. Vi får veta att Lamas redan före kontakten med Calisto drabbats av åtrå till Mildred, och för att kunna närma sig henne anlitat henne som medium, samt ställt sig in hos Calisto. Lamas är ett klassiskt stort ego på dekis, förvisso fullt medveten om sin nedåtgående kurva. Han försörjs av sin fru, men är inte främmande för att ragga upp en receptionist på ett konferenscenter utan att ens vara särskilt attraherad av henne. Men efter att Lamas gjort sitt bästa för att förnedra henne lägger receptionisten en förbannelse över honom.

I den sista delen kommer Max Lamas till Italien för att ställa sig in hos en åldrande markisinna i jakt på stoff till ett nytt manus (eventuellt också i tron att hon har pengar). Berättaren är nu markisinnans barnbarn Lucrezia, som redan från början ser igenom Lamas. Här sys delarna ihop, och Ellinor som fortfarande drar runt i frivillig fångenskap återbesöks till sist, med andra ögon.

Ja, till och med denna enkla sammanfattning blir för långdragen. Det som börjat i Ellinors skruvade men realistiska sökande förvandlas snabbt till en avancerad skröna. Men vilken intelligent skröna, på samma gång seriös och satirisk. Orimlighetsfaktorn är skyhög men ändå känns allting så sant. En hemlig bokhylla med bara Houellebecq! Det säger så mycket om vissa mäns dyrkan av honom, sådana som älskar att använda uttrycket enfant terrible. Ellinor uttrycker sig enklare när hon kallar honom ett äckel, men ett intressant äckel. Båda har dock ett visst mått av pretention, en lust att att formulera den eleganta sanningen om något. Jag läser De polyglotta älskarna som en drift med just sådana formuleringar, samtidigt som romanen själv bjuder på så många lockande yttranden. Lamas projekt att säga något sant om kvinnor kontras exempelvis med Mildreds fråga om han skriver om sex, och den påföljande krassa kommentaren att män bara tror att de skriver om kärlek men egentligen skriver om män och sex. Hans fru påtalar också senare, efter att Lamas exalterat spionerat på Ellinors helt vardagliga varande, att reaktionen beror på att han tidigare aldrig sett en kvinna göra något överhuvudtaget. Kvinnorna han haft har varit speglar att se sig själv igenom.

Ja jävlar, man vill ju bara brodera det på en bård att sätta upp över kökssoffan! Det behöver inte ens vara äkta sant, det är bara den ofrånkomliga frestelsen med saker som låter bra.

 

– –

P.S.

Det är lustigt att två av årets Augustprisnominerade i klassen skönlitteratur för vuxna har så tydliga kopplingar till Houellebecq. Förutom De polyglotta älskarnas explicita användning av honom är också protagonisten i Therese Bohmans roman Aftonland, enligt uppgift i podden Konversation, inspirerad hans romanfigurer (vilket märktes även innan man kände till detta, tycker jag!).

Frågan ännu utan svar

skammen

Det är svårt att föreställa sig hur dagens debatter om våldtäkt skulle sett ut om inte Katarina Wennstams första bok Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt kommit ut för snart femton år sedan.

Hon var knappast den första som granskade attityder kring övergrepp och formuleringar i domstolen (det finns gott om referenser bakåt i samma bok), men reportageboken gjorde en banbrytande insats för att popularisera den kritiska blicken på föreställningen om våldtäktsoffer. Begreppet våldtäktskultur hade nog varit omöjligt att nå ut med idag om inte ett förarbetet redan gjorts.

Kanske var uppföljaren En riktig våldtäktsman än mer banbrytande, då gärningsmän av naturliga skäl än mer sällan än offer frivilligt kommer fram i ljuset. Myten om busksmygande pervon är knappast död, men dagens snabba reaktioner om någon säger åt kvinnor hur de ska bete sig utomhus, och inte minst alla diskussioner om samtyckeslag och oaktsamhet, har visat att fokus i debatten ligger någon helt annanstans än 2002.

Med den lilla backlash som det senaste årets debatt kring sexuella trakasserier på festivaler inneburit, där man åter grävt fram frågor om beskyddarverksamhet på bekostnad av långsiktigt arbete och seriös våldsförståelse (Slagen dam! Läs den!), är det svårt att inte välkomna Katarina Wennstams uppföljande bok Flickan och skammen som kom ut nyligen. Deckarförfattaren har tagit paus och den grävande journalisten är tillbaka. Kul för alla oss som inte är så förtjusta i deckare.

Flickan och skammen anspelar på sin föregångare även i undertiteln, En bok om samhällets syn på slampor, och den beskrivs som ”ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam”. Wennstam varvar här vittnesmål från ryktesdrabbade kvinnor med referenser till forskares och andra journalisters studier av synen på kvinnors sexualitet, i dag såväl som historiskt, samt förstås egna analyser och kommentarer.

Användbara exempel kommer även från kända moderna skandaler såsom Bill Clintons och Monica Lewinskys radikalt skilda villkor för fortsatt karriär efter offentlig skam. Allt är också snyggt inramat av Wennstams personliga erfarenheter av att utsättas för både rykten och ren misshandel i tonårstiden, baserat på en total mängd hångel som skulle fått en manlig tonåring att skämmas för sin mesighet.

”Varför blir tjejen slampa medan killen blir hingst?”

Trots att varenda högstadieelev någon gång konfronterats med frågan, tycks svaret aldrig riktigt landa. Frasen har blivit en kliché som till och med de värsta ryktesspridarna själva yttrar, så länge det inte finns något att vinna på att tillfälligt glömma bort den. Flera situationer som tas upp handlar just om någons konkreta vinning. Någon behövde ta ner en tjej som tog för mycket plats. Någon ville ha samma kille som en annan och började sprida rykten om rivalen. Någon blev utsatt för övergrepp, så rykten spreds för att gärningsmännen skulle gå skuldfria, antingen av dem själva eller av en omgivning som inte kunde ta in att så fina killar kunde begå övergrepp.

Det är motiverat att just övergreppsbiten kommer in. Ett helt kapitel ägnas också åt de vansinniga men helt typiska drev som uppstått efter fall som Bjästa, Tumba, Rissne, Stureplan, Steubenville och Glen Ridge. Situationer där det uppenbart varit gärningsmännens bästa vän att samhället haft så nära till att identifiera kvinnor som slampor. Som Wennstam deklarerar i inledningen är rädslan för horryktet något som drabbar alla kvinnor, eftersom alla måste förhålla sig till det och begränsa sig själva. Dessa rykten är då den yttersta konsekvensen: det går helt enkelt inte att skydda sig, för till och med när en inte gjort ett skit men blir våldtagen kan det leda till rykten om din sexualitet.

Tyvärr får denna typ av ryktesspridning, som uppstår efter rena övergrepp, betydligt större utrymme i boken än de situationer där kvinnors uppriktiga lust begränsats eller bestraffats. Nästan alla intervjuer med de enskilda kvinnorna som Wennstam gjort i boken handlar om rykten som uppstått just efter övergrepp. Även då det faktiskt gällt någon som i tonåren hånglat med fel eller ”för många” personer stannar det vid det enskilda ödet och leder aldrig riktigt vidare i djupare analyser av den ofria sexualiteten.

Sportmetaforen som Wennstam använder haltar därför något. Hon menar att män och kvinnor spelar samma spel, men med olika storlek på planen och där kvinnor ständigt riskerar att trampa över sin del, men det blir svårt att applicera när det faktiskt inte alls handlar om samma spel i de flesta fall. Visst, poängen är att man är två om att ligga, medan kvinnor är ensamma om skammen. Övergrepp är dock som bekant inte sex. Rykten som sprids för att tysta eller hämnas på någon har egentligen inte heller med sex att göra.

Istället för ett eller två kapitel får hela boken slagsida åt sexuell integritet snarare än sexuell frihet, som ju ändå är en uttalad ambition att lyfta. I händerna på beskyddarpatrullen skulle boken då lika gärna kunna tas som tecken på att mer beskydd behövs, fler ”pappor mot döttrars dejtande”, fler råd till kvinnor om klädsel och självförsvarskurser.

När perspektivet stannar vid slampetikettens roll i våldtäktskulturen så gör det en heller inte klokare på de grundläggande frågorna. Vad är egentligen samhällets syn på slampor? Var kommer skammen ifrån? Hur ser kartan ut för den som faktiskt känner sig begränsad i sin egen lust? Hur hade en på riktigt fri sexualitet faktiskt sett ut? Och ja, varför blir egentligen tjejen slampa och killen hingst? Det är frågor som knappt ställs och som ännu saknar svar.

Kanske är det reportageformen som skapat en fixering vid att visa upp den jävliga verkligheten, och Katarina Wennstam gör där ett gott arbete i att påvisa hur ryktet och sexualiteten används som vapen mot kvinnor. Det är självklart en brännande frågeställning i dag, när internet höjt nivåerna för möjlig skada, men banbrytande i klass med Wennstams tidigare böcker om våldtäkt är ”Flickan och skammen” inte.

– – –

Även publicerad @ Politism X, oktober 2016