Navet som berättelsen vrider sig kring i den mexikanska författaren Fernanda Melchors genombrottsroman Orkansäsong är personen som bara kallas Häxan, och som redan i upptakten hittas mördad och dumpad i floden vid byn La Matosa. Född av den äldre kvinnan som också kallats för Häxan, ett logiskt första öknamn därmed Lillhäxan, eventuellt aldrig haft ett verkligt namn. Tidigt en hjälpreda och hejduk i verksamheten som gett upphov till öknamnen, så småningom ensam kvar om titeln och arbetsuppgifterna – behandla, besvärja, bota, abortera – när den äldre plötsligt aldrig syns till mer. Häxan, en tanig uppenbarelse i svart, alltid en slöja för ansiktet, sedd bara genom bilden utifrån, byns gemensamma och ofta föraktfulla röst, ihopsydd av rykten och fördomar, legender om makt och inflytande, gömda skatter.

För varje avsnitt ett nytt perspektiv, en handfull av byns invånare som alla bidrar med viktiga iakttagelser omkring händelserna som leder till Häxans död, men också med sina egna personliga historier, alla komponenter i bilden av La Matosa, om samhället omkring, om fattigdom, våld och utsatthet. Som Norma, den unga rymlingen som bär ett barn skapat av övergrepp i familjen, hon som planerat ta sitt liv men övertalas att nyttja Häxans tjänster för att lösa situationen. Luismi, oduglingen som lever i ett skjul och tycks självmedicinera mot sin egen livslust, för att den vore alldeles för farlig för honom i detta samhälle, han som ändå mitt i allt ger Norma skydd, eller är det kanske han som skyddas av henne. Chabela och Munra som hittat en slags fungerande kärlek och allians tillsammans trots att de tyngs av sina respektive bördor. Brando, vars perversioner och aggression ändå tycks mindre kontroversiella än kärlek mellan män, här där alla machosnubbarna hatar bögar samtidigt som de skryter om att bli avsugna av desamma, mot betalning eller inte. För det är ju något helt annat. Precis som att faktisk prostitution och att kallas hora är olika saker såväl i detta samhälle som i andra.

Sexualiteten och våldet och hur de här kopplas samman är bärande del i berättelsen. Melchors blick för detta är ren och klar, den belyser med skärpa machokulturens självmotsägelser, sexualitetens komplexitet, och övergreppets lömska metodik. Hatet och fruktan för, och inte minst lockelsen till, Häxan har sina rötter i denna mylla, liksom den är ett skäl till varför Häxan mördas. Botgörare, frustrationsventil, syndabock. Att aldrig få släppa ut andra delar av sin personlighet på något annat sätt än under källarfester med svärtan som tät dimma över strålkastarljuset snarare än flärd. Då talar vi inte bara om Häxan. Visst är det många som suktar efter skatten som sägs finnas i huset, men även om det kommer att plåga några av byns invånare även efter Häxans död, så är det ryktet en bisak.

Och så är det ju språket. Hur är det ens möjligt? Oavsett perspektiv håller Melchor igång samma rappa medvetandeströmmar, vindlande stigar och snår, associationer och bakåtblickar som vävs till meningar ibland flera sidor långa, men som på något magiskt vis – häxeri?! – inte alls är särskilt svåra att följa. Kongenialt att språket rör sig som orkanens vindar. Stormen är redan här. Man måste bara låta sig följa med, ta sig tid, för det kan vara svårt att hitta ett stopp för andningspaus, samtidigt vill man inte ha någon. Mordgåtan är inte ens huvudärendet, ej heller de enskilda personerna som skildras. Vad jag ser framför mig är en enorm tavla av hela byn, med ett myller av detaljer och oändligt djup. Något av det bästa jag läst.