månadsarkiv: augusti 2012

In Gymnasio

Publicerat av

29683813_O_1

Upptakten i Hanna Jedviks andra roman Kurt Cobain finns inte mer är välkomponerad. Hur Lovis och Alex möts i början av gymnasiet, finner varandra och bildar en subkulturell mur mot småstadsomvärlden skildras utan att deras namn eller kön yppas förrän en bra bit in i romanen (berättarperspektivet är Lovis som ett jag, riktat till Alex som ett du). Det blir inte ett överraskningsmoment, utan en väg för att bara se vänskapen och inget mer växa fram. Man kan lätt hånskratta ihop med Lovis när hon svarar på frågorna från hennes första kärleksintresse Jesper om inte hon och Alex är ett par.

Alex sexualitet behandlas likaledes långsamt framväxande och på sätt och vis som något helt oproblematiskt, för läsaren och för Lovis, samtidigt som Karlstad 1993 inte är den lättaste platsen att växa upp i som ung indiebög. Alex vägrar berätta för någon annan än Lovis, men även om hans problem förvärras av hotet om utsatthet, är det inte därifrån ångesten kommer. Snart suger han tag i Lovis på ett sätt hon inte kan hantera.

Det är upplagt för att inte leda till ett muntert slut, men Kurt Cobain finns inte mer är framför allt en djupt rättvis roman. Två alternativa popmusikhjon mot världen, så ofta fått man läsa den historien och tvingats svälja förmätenhet om utanförskapet och omvärldens bristande förståelse, svek från kärlekar och offerskap. Ingen vill ha mig. Men Alex och Lovis är knappast oönskade av omgivningen, snarare tvärtom, och Hanna Jedvik låter ingen utom Alex föräldrar vara blott svikare. De flesta är bara som folk. De försöker göra rätt, men sviker ibland. Är osäkra. Har helt äkta ångest samtidigt som lockelsen att posera med densamma blir för stark ibland. För Alex verkar det vara hans enda sätt att hantera den. Att det är de två mot världen och att ingen förstår honom eller ser hans värde, utom Lovis, blir tanken som både tröstar och förgör.

Till slut kan man börja undra frustrerat varför de egentligen är vänner. Den här kärleken de bedyrat, är det inte lite tunt, vad har de gemensamt mer än musik och upplevt utanförskap? Jo, har man inte varit tonåring på ett tag kan det vara lätt att glömma hur dessa band knyts. Varsågod att påminnas.

 

Refug

Publicerat av

Det är lätt att se Michel Houellebecq som en simpel provokatör och cyniker, inte minst då hans romaner oftast handlar om just en sådan person. Refug (La Possibilité d’une île) gavs ut på svenska 2006 och är inte något undantag – snarare är Houellebecqs typiska upplägg mer tillspetsat än såväl sexköpsturismen i Plattform som det detaljerade våldet i förra årets Kartan och landskapet.

Romanens huvudberättare Daniel är en beräknande komiker som baserat en hel karriär på att posera som cynisk sanningssägare, på samma gång liberal och reaktionär, mässande om samhällets förfall och människors hyckleri. Ett typiskt fall ur vågen av Bill Hicks-aspiranter med andra ord. Parallellt med Daniels berättelse skildras en framtid ett par tusen år senare, förmedlad via ”Daniel24”, Daniels genetiska kopia och ättling. En framtid där nymänniskorna tagit över och lever ett stilla liv i väntan på frälsning från en än mer framtida ras.

Refug kretsar kring Daniels ensamhet och ångest över att bli gammal. I framtidsskildringen presenteras det sorgligare alternativet, ett postapokalyptiskt tillstånd där nymänniskor lever isolerat utan begär eller rädsla med all kontakt med andra rent virtuellt, medan spillror av den gamla rasen bebor ödemarken som vildar. Denna framtid återkopplas till det liv ”Daniel1” levt och nedtecknat åt ättlingarna. Att romanen ger flera lager av perspektiv spär på en osäkerhet om rösten är Daniels, den framtida Daniels eller författarens. Alla tre gräver i Daniels liv efter vad som är faktisk sanning, och inte bara en komikers arrogans eller ångest.

Mer än den ganska banala tesen att ett liv utan begär verkar sämre än ett liv med risk för otillfredsställt begär får man inte kläm på. Ändå är varje resonemang och försök att alkemiskt framställa sant guld av ylle och plåt en njutning. Lika så Houellebecqs fantastiska – om än konsekvent manligt skildrade – beskrivningar av sex och lust. De två huvudsakliga objekten för Daniels känslor är just bara objekt, kom igen liksom, en intellektuell kvinna som inte gillar sex och en skarp kvinna som inte gillar kärlek men knullar fritt? Men läst som hans egna upplevelse är det inte ett problem, snarare avslöjande för samhället som beskrivs. Daniels våndor är äkta oavsett om grunden är till hälften tom luft. Och de båda kvinnorna bär tydlig likhet med varsin framtida ras: de brutala vildarna å ena sidan och de likgiltigt intellektuella nymänniskorna å den andra.

Fixeringen vid drift, genetik och biologi åsido framträder en antydan till att samhörighet och mänsklig kultur bär enorm vikt för vår möjlighet till lycka. Även om Houellebecq gärna gör den mest pessimistiska framställningen av detta.

– – –

Disclaimer: Pendeln har naturligtvis svängt för länge sen angående Houellebecqs kontroverspotential, att rasa i kultursidor över Houellebecq låter sig knappast göras idag. Bilden jag har av författaren som ”chockerande kanske, men inte bara en provokatör!” är i det närmaste majoritetsuppfattning. Men bara i den lilla klicken kulturtidskriftläsare förstås, utanför ser det nog annorlunda ut, och således skäms jag inte det minsta över att ta spjärn mot en uppfattning som inte längre äger diskursen. Detta om detta.

Bonus (från Twitter):