Upptakten i Hanna Jedviks andra roman Kurt Cobain finns inte mer är välkomponerad. Hur Lovis och Alex möts i början av gymnasiet, finner varandra och bildar en subkulturell mur mot småstadsomvärlden skildras utan att deras namn eller kön yppas förrän en bra bit in i romanen (berättarperspektivet är Lovis som ett jag, riktat till Alex som ett du). Det blir inte ett överraskningsmoment, utan en väg för att bara se vänskapen och inget mer växa fram. Man kan lätt hånskratta ihop med Lovis när hon svarar på frågorna från hennes första kärleksintresse Jesper om inte hon och Alex är ett par.
Alex sexualitet behandlas likaledes långsamt framväxande och på sätt och vis som något helt oproblematiskt, för läsaren och för Lovis, samtidigt som Karlstad 1993 inte är den lättaste platsen att växa upp i som ung indiebög. Alex vägrar berätta för någon annan än Lovis, men även om hans problem förvärras av hotet om utsatthet, är det inte därifrån ångesten kommer. Snart suger han tag i Lovis på ett sätt hon inte kan hantera.
Det är upplagt för att inte leda till ett muntert slut, men Kurt Cobain finns inte mer är framför allt en djupt rättvis roman. Två alternativa popmusikhjon mot världen, så ofta fått man läsa den historien och tvingats svälja förmätenhet om utanförskapet och omvärldens bristande förståelse, svek från kärlekar och offerskap. Ingen vill ha mig. Men Alex och Lovis är knappast oönskade av omgivningen, snarare tvärtom, och Hanna Jedvik låter ingen utom Alex föräldrar vara blott svikare. De flesta är bara som folk. De försöker göra rätt, men sviker ibland. Är osäkra. Har helt äkta ångest samtidigt som lockelsen att posera med densamma blir för stark ibland. För Alex verkar det vara hans enda sätt att hantera den. Att det är de två mot världen och att ingen förstår honom eller ser hans värde, utom Lovis, blir tanken som både tröstar och förgör.
Till slut kan man börja undra frustrerat varför de egentligen är vänner. Den här kärleken de bedyrat, är det inte lite tunt, vad har de gemensamt mer än musik och upplevt utanförskap? Jo, har man inte varit tonåring på ett tag kan det vara lätt att glömma hur dessa band knyts. Varsågod att påminnas.