Det är på något sätt sympatiskt att Peter Fröberg Idling, som tidigare skrivit en kritikerrosad reportagebok om folkmordet i Kambodja, väljer att skruva tillbaka klockan något i sin romandebut Sång till den storm som ska komma, och låta den skildra Pol Pot som ung idealistisk man, och dessutom som fiktiv gestalt. Välresearchad får man anta att romanen är, men någon inblick i döda mäns tankar från femtiotalet kan Fröberg Idling förstås inte ha.
Det är således inte sanningen, utan en möjlig sanning som skildras. Jag är barnsligt förtjust i den sortens berättande, men när diskussionen gått varm under hösten om filmen Call Girl, och vad den kan sägas beskylla Olof Palme för, är det lite märkligt att samma diskussion inte sugit upp denna roman. Visst, det är förstås lättare att strunta i om diktatorer skildras taskigt, men här är det väl tvärtom frågan om ett mänskliggörande som säkert kunde irritera någon.
Helt sympatisk är nu inte Sar, som Pol Pot hette då, sekreterare till oppositionsledaren året för Kambodjas första fria val, 1955, och i hemlighet medlem i en revolutionär grupp. Men i den första av bokens tre delar tvingas man samman med honom via Fröberg Idlings grepp att tilltala Sar, och indirekt även läsaren, i andra person med ett du. Du är en person i underläge, tvingad till hemlighetsmakeri och dubbelspel, och dessutom konstant orolig för att din kärlek övergivit dig. Det är oerhört effektivt, vackert.
Den språkliga närheten till trots är det inte förrän den andra delen, som bryter perspektivet och berättar om rivalen Sary i tredje person, och framför allt den tredje som skildrar Sars trolovade, skönhetsdrottningen och blåblodiga Somaly, som personen Saloth Sar verkligen framträder. I Somalys ögon förstår man hans glidning från idealism till en begynnande extremism, precis som det framgår att hans upplevda underläge i deras relation inte är hela sanningen.
Även om det är oerhört snyggt hur språket tydligt förändras för varje del, så är det tyvärr ett frustrerande upplägg med de tre avskilda delarna. I någon mån måste man börja om som med en ny bok för varje skifte, och man saknar direkt du-tilltalet när första delen är slut. Andra delens fokus på vice premiärminister Sam Sary, som där inleder en affär med Somaly, blir först som en transportsträcka innan man slutligen får även Somalys version och kan sätta in honom i sammanhanget och börja reda ut vilka dessa män egentligen är.
Det är dock essentiellt att hon får en egen röst. Dels för att den annars oundvikliga objektivieringen avstyrs men framför allt för att jag finner kärnan där, istället för i politiken. Jag ser kopplingar till Karolina Ramqvists Alltings början i Somalys del: samma diffusa ofrihet som Saga upplever, upplever också Somaly; de har samma halvhemliga lösa relation till en äldre och dryg man, i vilken de uppvisar både avståndstagande och fixering. När man ser det hittar man en annan historia där Pol Pot faktiskt är lika långt ur fokus för läsaren, som avståndet Somaly håller mot Sar. Veta att han är där, irriteras av det, men inte vilja tänka på det.