månadsarkiv: oktober 2013

Mellanrum

Publicerat av

Mycket faller på plats när jag upptäcker att Frälsningsarmén, Abdellah Taïas andra självbiografiska roman att ges ut på svenska, faktiskt publicerades på franska två år före den som kom ut först på svenska, Ett arabiskt vemod. Den senare läste jag i somras, och fick inte helt grepp om den. Den kändes fragmentarisk, jag upplevde att något saknades mellan inledningen under barndomen i Marocko och delarna om vuxenlivet i Paris. Frälsningsarmén är just biten som saknas. Den skildrar mellanrummet, både kronologiskt och metaforiskt.

Jag ligger på mage och ser på Abdelkébir, som också ligger på mage. Hans skinkor, nu höljda i svarta badbyxor, fortsätter att oemotståndligt kalla på mig, jag är besatt av dem, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte så att de är vackra, det är bara det att de tillhör Abdelkébir.

Det börjar i Abdellahs tidiga tonår i Salé, där skildringen kretsar kring familjen, snart med fokus på den sexton år äldre brodern Abdelkébir som Abdellah på ett vackert sätt både idoliserar och erotiserar. Sexualiteten som naturligtvis är problematisk i landet är ändå från Abdellahs perspektiv väldigt självklar, även om han som fjortonåring inte är riktigt klar över praktiken. När Abdelkébir försvunnit från brödernas gemensamma resa för att uppvakta en kvinna kan en äldre man sätta sig intill Abdellah, och be honom följa med på bio också, visst, men hela praktiken uppdagas inte av att följa med honom en enda gång.

En 25-årig Abdellah står sedan nyanländ i Genève. Det är två dagar före universitetsutbildningens start, där en nyligen havererad relation med Jean som är lärare på universitetet gör att han inte har någonstans att vända sig. Vännen som skulle möta honom på flygplatsen har inte dykt upp. De två dagarna blir en karantän, där hopp och förväntan på det nya europeiska livet hamnat i en absurd blandning med ensamhet och oro. Frälsningsarmén är hans härbärge i den väntan.

Parallellt med Abdellahs ensamhet i Genève vecklas historien med Jean upp sig. Det var tillsammans med en schweizisk äldre man som det uppdagades hur praktiken ser ut för sexualiteten i rummet mellan Europa och Maghreb. Inte så att Jean har köpt Abdellah, nej nej, men inte hindrar detta polisen i Marrakech att utgå ifrån detta när de är där ihop. Inte hindrar det andra äldre män i Genève att komma med anbud till Abdellah när Jean vänder ryggen till. Inte hindrar det en svartsjuk Jean att påminna om maktrelationen som faktiskt finns.

Genom att röra mig i den här ”nya” världen med Jean framstod jag i andras ögon som hans sexleksak. Jag kunde inte vara något annat. Det var ju trots allt han som betalade.

Inte bara det. Kärnan i problemet är att deras relation aldrig ägt rum om det inte vore för maktskillnaden dem emellan.

Men i mellanrummet finner också Abdellah att den nedtystade sexualiteten kan finnas på jämlika platser, där attraktionen kommer före makten. På en offentlig toalett i Genève mellan en grupp anonyma män utspelas den mest romantiska scen jag läst på länge. Det är få som klarar att skildra ambivalensen i sexualitet lika förutsättningslöst och rakt som Abdellah Taïa.

Treva försiktigt i ett mörkt rum

Publicerat av

Ibland när jag går tillbaka i boken jag just läst blir det tydligt att jag markerat partier i de första delarna som inte följer tråden som jag skulle ansett mest viktig efter att jag läst ut hela. Markeringarna består av mina försök att greppa riktningen. Det är vanligen lustiga detaljer eller sidohistorier, eller så är det vackra formuleringar, beroende på om det är en intrig- eller språkdriven text jag börjat avverka. I Öppen stad av Teju Cole har jag markerat båda sorter i bokens början, i de första kapitlen om New York. Först en anekdot om en trångsynt religiös familj, och senare en träffande beskrivning av att vilja slippa kallprat med en taxichaufför som liksom protagonisten Julius är afrikan: ”Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk”.

Mängden sidohistorier och associationer kommer med strukturen i en flanörroman, samtidigt som perspektivet som betraktare i första person av lite allt möjligt också bäddar för beskrivningar om sakernas tillstånd som i bästa fall är välformulerade. Teju Cole har förstås inga problem med formulerandet. Texten har ett flöde som kan byta fil väldigt ofta och plötsligt, utan att egentligen bli svårt att följa, och den bildade psykiatern Julius röst är noga mejslad. Hans sätt att ta sig an diskussioner är med den kulturbevandrades självklarhet. Låt oss i det här fallet kalla det för egocentrismen som ligger i tonen och inte i världsbilden, hos den typiske vänsterintellektuelle mannen.

Som sådan är Julius ändå historiskt sett uppfriskande. Inte för att han lyfter upp rasifiering, vithet och kolonialism – en nyhet bara för vitheten som där kritiseras – utan för att han är en amerikansk afrikan som en tredjedel in i boken reser till Bryssel och med det perspektivet betraktar dagens europeiska islamofobi och främlingsfientlighet. I samtalen mellan Julius och Farouq där de vrider och vänder på Malcolm X, orientalism och Marockansk litteratur, såväl som på terror och extremism, pågår en laboration som varken urartar i debatt eller ryggkliande. När jag slukar dessa samtal tror jag att riktningen hittats. Romanen som lyfter stora frågor ur vardagen och använder protagonisten som redskap för idéerna.

Men så återkommer de små sammanhangen med allt större tyngd. Är det inte tvärtom? Diskussioner om hudfärg och migration finns där för att de är närvarande i detta liv, i mångas liv, det gör det inte till romanens tema. Världens avtryck på Julius handlar om just honom, och flanörens stora tankar om allt är en flyktmekanism lika mycket som ett värdefullt självändamål. Varför är egentligen Julius psykiater? Hur charmad jag än blir av pulserande diskussioner är det snart sidorna med introverta beskrivningar som fortsätter att få hundöron genom hela romanen. Julius pratar gärna om världen, men tänker egentligen inåt. Även mitt under en plötslig rånmisshandel vänder tankarna inåt, mot tankar på vad smärtan kommer att betyda under morgondagen. Alla idéer mynnar ut i en självreflektion. ”Också att bli medveten om detta, mitt i ett lyckligt ögonblick, var att flytta en av de där pjäserna och bli en smula mindre lycklig.”

Julius tänker på psykiatrin som ett mörkt rum att treva sig fram i, med medvetandet hos patienten som enda guide. Och detta är samma medvetande som bär på sjukdomen och därför inte kan litas på. Jag upptäcker då hur diskussioner och resonemang är metaforer snarare än egna idéer. ”I de dramatiska epidemiernas tidevarv var det den gamla vägglusen, en pytteliten soldat i röd rock, som var på frammarsch.” Likt vägglusen har små händelser smugit förbi medan jag lyssnat till Julius samtal och resonemang. Skymtats ett par gånger i texten för att till slut vara över hela sidorna. Bakgrund tar steget från att vara en principiell diskussion om perspektiv och blir istället väldigt konkret för den öppna staden Julius, som inte kan stå fri från bombning längre.

När jag kommer till slutet så faller ett till synes helt orimligt förekommande spontanragg utanför ett café i Bryssel på plats. Självförhärligandet och det skenädla draget jag störde mig på var inte ett misstag, det skulle vara så.

The way out is through

Publicerat av

Tre människor i olika slags flykt bär berättelsen i Elisabeth Hjorths nya roman Vid himlens början. Marina som kämpar för överlevnad, för sig och för sonen Kristijan, hon flyr i rent bokstavlig mening. Trots att kriget egentligen är över har hon tvingats ge sig av från Balkan, då hon blev gravid med fel man. Marko, fadern till hennes barn, har redan slagits ihjäl av sina forna kamrater för att ha beblandat sig med hennes sort. Det var hon själv som angav honom. Kanske för att rädda sig själv, kanske för att hämnas. Genom Europa har hon tagit sig fram med tiggeri och prostitution, och nyligen lämnat hallicken Alexandar på andra sidan bron för att ta sig till Sverige utan honom. Chansen att få asyl är mikroskopisk, de lever papperslöst.

Elsiie kämpar inte alls, hon klarar inte längre att leva, kan aldrig mer glädjas. Dottern som var hennes första barn dog strax efter förlossningen, något var redan fel, läkarna begick eventuellt misstag. Tanken på deras fel är enda hon bryr sig om utöver sorgen – hatet mot läkarna som hon anser dödat barnet. Att det nu gått flera år och hon därefter fått sonen Erik som redan börjat skolan förändrar ingenting, skriva kan hon inte längre, bara dricka. Maken Henrik har sin akademiska karriär och är borta mycket. Flyr, han också. Det finns gott om tid för Elsiie att dricka.

Soldaten, Sandlund, han söker likt Elsiie skulden hos andra. Han är frånskild och har varit borta från sin dotter under flera vändor till olika konfliktzoner. Även hemma undviker han henne, rättfärdigat av att hon ändå hatar honom. Det hindrar honom inte från att bli vansinnig av bara tanken på att den nya mannen till dotterns mor har något alls med henne att göra. Han verkar förakta alla och vägrar eget ansvar. Vill bara tillbaka till tryggheten i att ha en plats och följa order, men inkallelsen ser inte ut att komma. Något måste ha hänt som inte heller är hans ansvar, de vägrar honom hans roll i hierarkin.

Kronologin är uppluckrad, tiden som ligger bakom dem varvas med presens. Berättandet sker inifrån, känslolivet är överordnat händelseförloppen. Hjorth skriver med fantastiskt täta stycken, tunga innehållsrika meningar som ändå flyter lätt. Språket är detsamma men perspektiven är klara och åtskilda, att alla skrivs i första person är aldrig förvirrande. Nära står vi tre människor som försöker begripliggöra världen och sig själva. Svaren de formulerar behöver inte vara sanna för att kännas som deras sanna övertygelse. Hjorth är en rättvis tolk, trogen både text och person.

Lojaliteten med perspektivet gör också att dialogen inte konstrueras som autentisk utan istället komprimerad. Andemeningen, såsom den uppfattas av berättelsens ägare.

”Jag skulle inte uthärda skild från dig.”
”Du skulle återfå ditt liv, så som det varit hela tiden.”
”Den möjligheten har du gjort om intet, som du vet.”
”Men om du slutar att älska mig.”
”Det gör ingen skillnad. Det går inte att gå över någon tillbaka i tiden. Man måste passera genom henne igen, och då är det lika plågsamt som när man först möttes.”
”Vad är kärlek i så fall?”
”Att bli mera vanställd, förvriden i grunden.”

Trots att vi här befinner oss i tiden före barnet och Henrik talar om relationen med Elsiie, sätter han samtidigt ord på det som sedan kommer. Jag tror åtminstone att Elsiie i denna återblick griper efter en förklaring. Att det hon sysslar med är att passera igenom barnet på väg tillbaka. Ändå mäktar hon aldrig med annat än att fastna i tragedin och med åren har hon vanställt händelsen så den kan legitimera vad än hon känner. Vilket oftast är ett sug efter alkohol.

Deras tillstånd benämns indirekt som krig, trots att det är frånvaron av öppen konflikt som utgör kampen. De slåss mot sysslolösheten. Elsiie med sitt drickande, och både hon och Sandlund skapar sig nya yttre fiender. Att dottern hatar Sandlund är bara hans egen konstruktion. Marina, som är ensam om att ha riktiga mål och en verklig fiende i migrationens hinder, tvingas ändå i sin vardag som papperslös till samma inre kamp mot sysslolöshet. Det mest konkreta hon kan göra är att försöka hindra sonen från att bli cynisk som Alexandar, men för sin egen del har hon gett upp. Hon lever på dagarna som ett spöke och får rollen som betraktare. Där ser hon också flykten utifrån, när den återkommer som förklaring i Marinas upplevelse av torskarna som köpt hennes kropp.

De talade alltid engelska, de lät mig aldrig höra deras verkliga språk, det var som om de hade förlagt all instinkt och vrede utom sig, i det andra.

Att läsa Vid himlens början är dock på ett vis det motsatta – att genom språket placeras där all instinkt och vrede från ”det andra” lyfts in i en själv. Där finns inte någon självklar upplösning, snarare hopplöshet, men också en generös möjlighet till identifikation och förståelse. Trots de tre perspektivens grund i djupa sår är detta känsloliv inte särskilt långt ifrån dig.

Lite väl easy going

Publicerat av

Det är roligt att jag håller på att se Breaking Bad samtidigt som jag får tag i Jenny Jägerfelds nya roman Jag är ju så jävla easy going. När romanens protagonist Joanna bestämmer sig för att sno gräset som en bekant i skolan ska sälja, för att sedan posera som kurir och själv ta emot pengarna, ser jag direkt paralleller till Walter White och hela genren av ”skötsam typ på glid efter pengatrubbel”.

I övrigt finns förstås inga specifika likheter. Berättelsen utspelas i samtida Stockholm, där Joanna går i gymnasiet. Hon har diagnosen adhd, och eftersom pappan lider av depression och mamman mest sliter med att få ihop en comeback efter en enda, men hyllad och prisbelönt, roman nio år tidigare, så är Joanna dessutom väldigt fattig. Någon hundring i månaden som extrainkomst av att sälja utgångna kondomer räcker inte längre när hotet om att snart inte ha råd med ritalin uppstår, och grässtölden går snabbt från knäpp idé till verklighet.

Parallellt är Joanna förälskad i Audrey, den alltid välklädda coola tjejen av oklar ”alternativ” subulturstyp som även har rykte om sig att starta bränder. Till vardags också klasskamrat till Joanna på tyskalektionerna. Det ser ut att vara en besvarad förälskelse, men Joanna har uppenbara problem med att släppa in andra människor. Adhd är egentligen inte huvudskälet, även om det blir en frekvent syndabock, däremot har fattigdomen skadat hennes sociala liv sedan länge.

Jenny Jägerfelds romaner har alla protagonister med starkt behov att mota ledan. Här ligger jag och blöder tog till extremer redan i inledningen, när Maja skär av toppen på sin tumme av till synes ingen anledning alls. Debuten Hål i huvudet handlade primärt om att hantera ett krossat hjärta, men när är annars ledan så illa som när det innebär att den ångesten ostört har fri lejd? Joanna har också konkreta skäl bakom ledan, av sin diagnos och av fattigdom.

Folk hade slutat fråga om jag ville göra saker. För jag kunde ändå aldrig hänga med.

De hade till och med slutat säga: Kan du inte fråga din mamma? För de hade lärt sig att inte heller hon hade några pengar. Och de hade slutat säga: Men du kan få låna av mig. För de hade lärt sig att jag aldrig kunde betala tillbaka.

Omständigheterna försätter ofta Joanna i ensamhet med mullrande tankar, vilka också börjar skena när ritalinet tar slut.

Det är en välskriven och underhållande historia. Skildringen av adhd framstår som så trovärdig som jag kan bedöma utan förstahandsupplevelse, och med lite mer insyn kan jag säga detsamma om livet utan pengar. Som vanligt är Jägerfeld också utomordentligt bra på sexskildringar och har gott gehör för gymnasialt tänkande. Tyvärr blir jag ändå inte lika tagen av Jag är ju så jävla easy going som av hennes tidigare romaner. Konflikterna i fattigdom, diagnos och vanlig kärlek hade faktiskt räckt, utan att dopa storyn med droger.

Kanske är det associationen till mer brutala gestaltningar av knarkaffärer som gör att jag får lite svårt att kalibrera läsningen och bedöma allvaret. Men det gör ändå att det som helhet fastnar i god underhållning snarare än något som verkligen berör mig. Jag plockade upp Hål i huvudet och läste om den på en gång efteråt, och den bränner sig in i huden lika effektivt fortfarande, helt utan galna knarkförvecklingar. Mitt förtroende för Jägerfelds författarskap är åtminstone helt intakt.

Diktsamling i bilder

Publicerat av

En populär del av den svenska serieutgivningen har de senaste åren bestått av satir. Inte minst feministisk satir från företrädesvis unga kvinnor. Det är lätt att raskt placera in Lisa Ewald bland dessa, då hon också sysslat med sådana teckningar. I sin debutbok Allt kommer bli bra blir det dock tydligt att hon också blandar upp med något helt annorlunda och tar satirgenren i nya riktningar.

Förutom vissa avsnitt av mer traditionell satir läser jag istället text och bild som poesi. Helheten som en diktsamling. Här saknas ofta tydliga poänger eller en underförstådd måltavla som ska drivas med. Istället tecknas fascinerande porträtt att stanna upp och fundera över. Porträtt då både bildligt (lol) talat, och bokstavligen genom Ewalds frekventa metod att teckna nya ansiktsuttryck ovanpå gamla porträttbilder, urklipp och tavlor. Även i den mer tydliga satiren används grepp långt från slagord. En tidningsrubrik om drottningens hattproblem ordlöst klistrad mot en bild av stjärnhimlen. Ett välkomnande av ångesten med sarkastiskt jubel.

Som enhet ter sig möjligen Allt kommer bli bra något splittrad, men jag är inte den som saknar respekt för viljan att köra ut sitt fulla register. Och, som Ewald säger själv i en serie: ”På ett sätt känner jag bara Vad fan har jag gjort? Ska folk läsa den här skiten? Men om alla skulle tänka så skulle det inte finnas några kriminalromaner av Leif GW Persson, och inte heller några Pondus- eller Elvis-serier.”

Om en ska tänka så är det alltså inte Lisa Ewald som bör avstå först.

Klämd mellan natt och dag

Publicerat av

Utan att veta något alls om författaren satte jag mig för att lyssna på ett samtal i Aftonbladets monter på bokmässan. Jag hörde franska talas och tänkte att här fanns en chans att öva lite (*är tönt*). Det var den rumänska poeten Svetlana Cârstean som berättade, ihop med översättaren Athena Farrokhzad, om sin på svenska nyss utkomna Skruvstädsblomman. De pratade om översättningsprocessen, och hur de haft ett nära samarbete istället för det vanliga förfarandet att en person översätter verk av någon hen aldrig träffat. Fler skäl än träning av språkörat fanns att stanna och lyssna, och jag var tvungen att läsa boken efteråt trots att jag som tidigare nämnt är lite utan för mina trygga vatten när det kommer till poesi.

Det gjorde jag rätt i. Det första kapitlet vägrar nu lämna mig.

Jag är här.
Mellan dagen som gick och den som ska komma.
Drömmen spottade ut mig
som en hård bitter kärna.
Jag lät den vara.
Det var en hemsk dröm.

I glappet mellan nattens sömn och morgonens början inleds boken, och i den stämningen fortsätter vi också befinna oss. Återblickar hämtar minnen från barndom och blandar dem med nuet, och med drömmen. Skolbarnen blir arbetare i fabriken och tar sina lekar, intriger och hierarkier med sig. Skruvstädsblomman växer på arbetsbänken medan texten slits mellan arbetsdisciplin och den late Oblomov som väljer att somna om. Drömmar om bakelser är svaret för den som inte kan stanna i sömnen.

Bland dikterna utanför det sömndruckna morgondiset fastnar jag framför allt i Cârsteans kamp mot ensamheten i avsnittet som fått titeln Ensamhetens bok eller Do you Yahoo? För att inte behöva möta en tom inkorg skickar Svetlana Cârstean mejl till sig själv, en exercis som visar sig lockande nog i sig självt för att den ska fortgå även när andra meddelanden ändå dyker upp. Jag ser ett försök att skapa sig en situation som är så gynnsam som möjligt för själva skrivandet.

Om jag inte uppfinner dessa trädgårdar dör jag.
Det finns
människor
som varken har begär, kraft eller lust att
uppfinna
trädgårdar och de promenerar omkring i andras.

Jag promenerar gärna i andras också.

Självbegrägligt beteende

Publicerat av

Det är inte förvånande att Lena Andersons nya roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek snarare än bara en roman dessutom framstår som en essä om kärlekens, men kanske framför allt om förälskelsens, egenskaper. Andersson är inte främmande för att driva en tes, om en säger. Detta naturligtvis inte en nackdel, utan en fröjd.

Romanens protagonist Ester Nilsson går upp i förälskelse. Konstnären Hugo Rask påträffas genom Esters medverkan i en föreläsning om hans konstnärskap, och efter en tids besatthet av honom och förnekelse av densamma – utan att något särskilt egentligen hänt – lämnar Ester sin bekväma partner för att vara fri att följa upp. Det går sådär. Hugo Rask är svåråtkomlig, men välkomnar som det passar honom hennes sällskap, och visst låter han sig till slut föras till Esters säng några gånger. En knapp veckas samvaro av det slaget och käftarna slår igen definitivt. När den samvaron är över lika plötsligt och oförklarligt som den inletts övergår trånandet i ren plåga, nattlig terror av utebliven kontakt. Säg inte att du inte känner igen dig.

Du kan läsa detta som en tripp ner i dina egna värsta stunder, en igenkänning du kanske helst inte vill ha. Från början till slut analyserar Ester läget in absurdum, ältar detaljer och eventuella felsteg. Ofta blandar hon klarsyn med berusning, som i återfallet:

”De omfamnade inte varandra som andra omkring dem gjorde. Hon tänkte att det var ett bra tecken, deras kroppar hade fortfarande laddning. Att hon fortfarande tänkte i tecken var inte bra, tänkte hon i medvetandets bortre regioner, utan symbolen för hennes ofrihet.”

Som att vara full, och inse från någon punkt i sinnet att en börjat få storhetsvansinnet som en uttryckligen tänkt innan att det skulle undvikas … och sen: skit samma, nu kör vi ändå!

När det blir för plågsamt hittar igenkännaren sin tröst i teserna.

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet.”

”Människor med långt avstånd till andra är ofta snälla. De utövar snällhetens gester, som inget kostar.”

Saker som låter bra. Det är som sagt en fröjd.

Dock att den är bedräglig.

Fröjden att se förklaringar i tryck ligger väldigt nära denna förälskades självbedrägeri som romanen också skildrar. Vad ska du med dessa exakta beskrivningar till? Du törstar efter förklaring lika mycket som Ester Nilsson gör. Och hur exakta är egentligen dessa beskrivningar? De är hämtade från var? Utsagorna är inte en gurus sanning, det är Ester Nilssons tankar, när hon är mitt uppe i det desperata famlandet efter förklaring och en kod som inte kan knäckas.

En tid före det att Hugo Rask ligger med Ester Nilsson för första gången ältar hon hur hon kanske missat en chans:

– Så vad gör vi nu?
Hon blev för nervös för att höra att det inte var en fråga utan en invit.
– Vad menar du? sa hon, och dödade så det han försökt att åstadkomma.
– Vi fortsätter väl prata som vi alltid gör?
[…]
En smula verbal tafatthet hade gynnat henne sexuellt. Då hade kroppen tvingats jobba lite den också.

Det sista är vad den självutnämnde överanalyseraren på allvar tror. Men det är inte sant. Möjligen svarar Ester fel, men nog fanns det ord att svara ”rätt” med. Ändå kan inte hennes handlingar göra skillnad i den relation hon söker, och det är den enda sanning hon behöver.

Att läsa romanen med samma distans som hon behöver är inte heller lätt. Det är ändå styrkan. Lena Andersson har inte förklarat utsattheten och maktobalansen, hon skildrar den.