Mycket faller på plats när jag upptäcker att Frälsningsarmén, Abdellah Taïas andra självbiografiska roman att ges ut på svenska, faktiskt publicerades på franska två år före den som kom ut först på svenska, Ett arabiskt vemod. Den senare läste jag i somras, och fick inte helt grepp om den. Den kändes fragmentarisk, jag upplevde att något saknades mellan inledningen under barndomen i Marocko och delarna om vuxenlivet i Paris. Frälsningsarmén är just biten som saknas. Den skildrar mellanrummet, både kronologiskt och metaforiskt.
Jag ligger på mage och ser på Abdelkébir, som också ligger på mage. Hans skinkor, nu höljda i svarta badbyxor, fortsätter att oemotståndligt kalla på mig, jag är besatt av dem, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte så att de är vackra, det är bara det att de tillhör Abdelkébir.
Det börjar i Abdellahs tidiga tonår i Salé, där skildringen kretsar kring familjen, snart med fokus på den sexton år äldre brodern Abdelkébir som Abdellah på ett vackert sätt både idoliserar och erotiserar. Sexualiteten som naturligtvis är problematisk i landet är ändå från Abdellahs perspektiv väldigt självklar, även om han som fjortonåring inte är riktigt klar över praktiken. När Abdelkébir försvunnit från brödernas gemensamma resa för att uppvakta en kvinna kan en äldre man sätta sig intill Abdellah, och be honom följa med på bio också, visst, men hela praktiken uppdagas inte av att följa med honom en enda gång.
En 25-årig Abdellah står sedan nyanländ i Genève. Det är två dagar före universitetsutbildningens start, där en nyligen havererad relation med Jean som är lärare på universitetet gör att han inte har någonstans att vända sig. Vännen som skulle möta honom på flygplatsen har inte dykt upp. De två dagarna blir en karantän, där hopp och förväntan på det nya europeiska livet hamnat i en absurd blandning med ensamhet och oro. Frälsningsarmén är hans härbärge i den väntan.
Parallellt med Abdellahs ensamhet i Genève vecklas historien med Jean upp sig. Det var tillsammans med en schweizisk äldre man som det uppdagades hur praktiken ser ut för sexualiteten i rummet mellan Europa och Maghreb. Inte så att Jean har köpt Abdellah, nej nej, men inte hindrar detta polisen i Marrakech att utgå ifrån detta när de är där ihop. Inte hindrar det andra äldre män i Genève att komma med anbud till Abdellah när Jean vänder ryggen till. Inte hindrar det en svartsjuk Jean att påminna om maktrelationen som faktiskt finns.
Genom att röra mig i den här ”nya” världen med Jean framstod jag i andras ögon som hans sexleksak. Jag kunde inte vara något annat. Det var ju trots allt han som betalade.
Inte bara det. Kärnan i problemet är att deras relation aldrig ägt rum om det inte vore för maktskillnaden dem emellan.
Men i mellanrummet finner också Abdellah att den nedtystade sexualiteten kan finnas på jämlika platser, där attraktionen kommer före makten. På en offentlig toalett i Genève mellan en grupp anonyma män utspelas den mest romantiska scen jag läst på länge. Det är få som klarar att skildra ambivalensen i sexualitet lika förutsättningslöst och rakt som Abdellah Taïa.