Treva försiktigt i ett mörkt rum

Ibland när jag går tillbaka i boken jag just läst blir det tydligt att jag markerat partier i de första delarna som inte följer tråden som jag skulle ansett mest viktig efter att jag läst ut hela. Markeringarna består av mina försök att greppa riktningen. Det är vanligen lustiga detaljer eller sidohistorier, eller så är det vackra formuleringar, beroende på om det är en intrig- eller språkdriven text jag börjat avverka. I Öppen stad av Teju Cole har jag markerat båda sorter i bokens början, i de första kapitlen om New York. Först en anekdot om en trångsynt religiös familj, och senare en träffande beskrivning av att vilja slippa kallprat med en taxichaufför som liksom protagonisten Julius är afrikan: ”Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk”.

Mängden sidohistorier och associationer kommer med strukturen i en flanörroman, samtidigt som perspektivet som betraktare i första person av lite allt möjligt också bäddar för beskrivningar om sakernas tillstånd som i bästa fall är välformulerade. Teju Cole har förstås inga problem med formulerandet. Texten har ett flöde som kan byta fil väldigt ofta och plötsligt, utan att egentligen bli svårt att följa, och den bildade psykiatern Julius röst är noga mejslad. Hans sätt att ta sig an diskussioner är med den kulturbevandrades självklarhet. Låt oss i det här fallet kalla det för egocentrismen som ligger i tonen och inte i världsbilden, hos den typiske vänsterintellektuelle mannen.

Som sådan är Julius ändå historiskt sett uppfriskande. Inte för att han lyfter upp rasifiering, vithet och kolonialism – en nyhet bara för vitheten som där kritiseras – utan för att han är en amerikansk afrikan som en tredjedel in i boken reser till Bryssel och med det perspektivet betraktar dagens europeiska islamofobi och främlingsfientlighet. I samtalen mellan Julius och Farouq där de vrider och vänder på Malcolm X, orientalism och Marockansk litteratur, såväl som på terror och extremism, pågår en laboration som varken urartar i debatt eller ryggkliande. När jag slukar dessa samtal tror jag att riktningen hittats. Romanen som lyfter stora frågor ur vardagen och använder protagonisten som redskap för idéerna.

Men så återkommer de små sammanhangen med allt större tyngd. Är det inte tvärtom? Diskussioner om hudfärg och migration finns där för att de är närvarande i detta liv, i mångas liv, det gör det inte till romanens tema. Världens avtryck på Julius handlar om just honom, och flanörens stora tankar om allt är en flyktmekanism lika mycket som ett värdefullt självändamål. Varför är egentligen Julius psykiater? Hur charmad jag än blir av pulserande diskussioner är det snart sidorna med introverta beskrivningar som fortsätter att få hundöron genom hela romanen. Julius pratar gärna om världen, men tänker egentligen inåt. Även mitt under en plötslig rånmisshandel vänder tankarna inåt, mot tankar på vad smärtan kommer att betyda under morgondagen. Alla idéer mynnar ut i en självreflektion. ”Också att bli medveten om detta, mitt i ett lyckligt ögonblick, var att flytta en av de där pjäserna och bli en smula mindre lycklig.”

Julius tänker på psykiatrin som ett mörkt rum att treva sig fram i, med medvetandet hos patienten som enda guide. Och detta är samma medvetande som bär på sjukdomen och därför inte kan litas på. Jag upptäcker då hur diskussioner och resonemang är metaforer snarare än egna idéer. ”I de dramatiska epidemiernas tidevarv var det den gamla vägglusen, en pytteliten soldat i röd rock, som var på frammarsch.” Likt vägglusen har små händelser smugit förbi medan jag lyssnat till Julius samtal och resonemang. Skymtats ett par gånger i texten för att till slut vara över hela sidorna. Bakgrund tar steget från att vara en principiell diskussion om perspektiv och blir istället väldigt konkret för den öppna staden Julius, som inte kan stå fri från bombning längre.

När jag kommer till slutet så faller ett till synes helt orimligt förekommande spontanragg utanför ett café i Bryssel på plats. Självförhärligandet och det skenädla draget jag störde mig på var inte ett misstag, det skulle vara så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *