The way out is through

Tre människor i olika slags flykt bär berättelsen i Elisabeth Hjorths nya roman Vid himlens början. Marina som kämpar för överlevnad, för sig och för sonen Kristijan, hon flyr i rent bokstavlig mening. Trots att kriget egentligen är över har hon tvingats ge sig av från Balkan, då hon blev gravid med fel man. Marko, fadern till hennes barn, har redan slagits ihjäl av sina forna kamrater för att ha beblandat sig med hennes sort. Det var hon själv som angav honom. Kanske för att rädda sig själv, kanske för att hämnas. Genom Europa har hon tagit sig fram med tiggeri och prostitution, och nyligen lämnat hallicken Alexandar på andra sidan bron för att ta sig till Sverige utan honom. Chansen att få asyl är mikroskopisk, de lever papperslöst.

Elsiie kämpar inte alls, hon klarar inte längre att leva, kan aldrig mer glädjas. Dottern som var hennes första barn dog strax efter förlossningen, något var redan fel, läkarna begick eventuellt misstag. Tanken på deras fel är enda hon bryr sig om utöver sorgen – hatet mot läkarna som hon anser dödat barnet. Att det nu gått flera år och hon därefter fått sonen Erik som redan börjat skolan förändrar ingenting, skriva kan hon inte längre, bara dricka. Maken Henrik har sin akademiska karriär och är borta mycket. Flyr, han också. Det finns gott om tid för Elsiie att dricka.

Soldaten, Sandlund, han söker likt Elsiie skulden hos andra. Han är frånskild och har varit borta från sin dotter under flera vändor till olika konfliktzoner. Även hemma undviker han henne, rättfärdigat av att hon ändå hatar honom. Det hindrar honom inte från att bli vansinnig av bara tanken på att den nya mannen till dotterns mor har något alls med henne att göra. Han verkar förakta alla och vägrar eget ansvar. Vill bara tillbaka till tryggheten i att ha en plats och följa order, men inkallelsen ser inte ut att komma. Något måste ha hänt som inte heller är hans ansvar, de vägrar honom hans roll i hierarkin.

Kronologin är uppluckrad, tiden som ligger bakom dem varvas med presens. Berättandet sker inifrån, känslolivet är överordnat händelseförloppen. Hjorth skriver med fantastiskt täta stycken, tunga innehållsrika meningar som ändå flyter lätt. Språket är detsamma men perspektiven är klara och åtskilda, att alla skrivs i första person är aldrig förvirrande. Nära står vi tre människor som försöker begripliggöra världen och sig själva. Svaren de formulerar behöver inte vara sanna för att kännas som deras sanna övertygelse. Hjorth är en rättvis tolk, trogen både text och person.

Lojaliteten med perspektivet gör också att dialogen inte konstrueras som autentisk utan istället komprimerad. Andemeningen, såsom den uppfattas av berättelsens ägare.

”Jag skulle inte uthärda skild från dig.”
”Du skulle återfå ditt liv, så som det varit hela tiden.”
”Den möjligheten har du gjort om intet, som du vet.”
”Men om du slutar att älska mig.”
”Det gör ingen skillnad. Det går inte att gå över någon tillbaka i tiden. Man måste passera genom henne igen, och då är det lika plågsamt som när man först möttes.”
”Vad är kärlek i så fall?”
”Att bli mera vanställd, förvriden i grunden.”

Trots att vi här befinner oss i tiden före barnet och Henrik talar om relationen med Elsiie, sätter han samtidigt ord på det som sedan kommer. Jag tror åtminstone att Elsiie i denna återblick griper efter en förklaring. Att det hon sysslar med är att passera igenom barnet på väg tillbaka. Ändå mäktar hon aldrig med annat än att fastna i tragedin och med åren har hon vanställt händelsen så den kan legitimera vad än hon känner. Vilket oftast är ett sug efter alkohol.

Deras tillstånd benämns indirekt som krig, trots att det är frånvaron av öppen konflikt som utgör kampen. De slåss mot sysslolösheten. Elsiie med sitt drickande, och både hon och Sandlund skapar sig nya yttre fiender. Att dottern hatar Sandlund är bara hans egen konstruktion. Marina, som är ensam om att ha riktiga mål och en verklig fiende i migrationens hinder, tvingas ändå i sin vardag som papperslös till samma inre kamp mot sysslolöshet. Det mest konkreta hon kan göra är att försöka hindra sonen från att bli cynisk som Alexandar, men för sin egen del har hon gett upp. Hon lever på dagarna som ett spöke och får rollen som betraktare. Där ser hon också flykten utifrån, när den återkommer som förklaring i Marinas upplevelse av torskarna som köpt hennes kropp.

De talade alltid engelska, de lät mig aldrig höra deras verkliga språk, det var som om de hade förlagt all instinkt och vrede utom sig, i det andra.

Att läsa Vid himlens början är dock på ett vis det motsatta – att genom språket placeras där all instinkt och vrede från ”det andra” lyfts in i en själv. Där finns inte någon självklar upplösning, snarare hopplöshet, men också en generös möjlighet till identifikation och förståelse. Trots de tre perspektivens grund i djupa sår är detta känsloliv inte särskilt långt ifrån dig.