Lite väl easy going

Det är roligt att jag håller på att se Breaking Bad samtidigt som jag får tag i Jenny Jägerfelds nya roman Jag är ju så jävla easy going. När romanens protagonist Joanna bestämmer sig för att sno gräset som en bekant i skolan ska sälja, för att sedan posera som kurir och själv ta emot pengarna, ser jag direkt paralleller till Walter White och hela genren av ”skötsam typ på glid efter pengatrubbel”.

I övrigt finns förstås inga specifika likheter. Berättelsen utspelas i samtida Stockholm, där Joanna går i gymnasiet. Hon har diagnosen adhd, och eftersom pappan lider av depression och mamman mest sliter med att få ihop en comeback efter en enda, men hyllad och prisbelönt, roman nio år tidigare, så är Joanna dessutom väldigt fattig. Någon hundring i månaden som extrainkomst av att sälja utgångna kondomer räcker inte längre när hotet om att snart inte ha råd med ritalin uppstår, och grässtölden går snabbt från knäpp idé till verklighet.

Parallellt är Joanna förälskad i Audrey, den alltid välklädda coola tjejen av oklar ”alternativ” subulturstyp som även har rykte om sig att starta bränder. Till vardags också klasskamrat till Joanna på tyskalektionerna. Det ser ut att vara en besvarad förälskelse, men Joanna har uppenbara problem med att släppa in andra människor. Adhd är egentligen inte huvudskälet, även om det blir en frekvent syndabock, däremot har fattigdomen skadat hennes sociala liv sedan länge.

Jenny Jägerfelds romaner har alla protagonister med starkt behov att mota ledan. Här ligger jag och blöder tog till extremer redan i inledningen, när Maja skär av toppen på sin tumme av till synes ingen anledning alls. Debuten Hål i huvudet handlade primärt om att hantera ett krossat hjärta, men när är annars ledan så illa som när det innebär att den ångesten ostört har fri lejd? Joanna har också konkreta skäl bakom ledan, av sin diagnos och av fattigdom.

Folk hade slutat fråga om jag ville göra saker. För jag kunde ändå aldrig hänga med.

De hade till och med slutat säga: Kan du inte fråga din mamma? För de hade lärt sig att inte heller hon hade några pengar. Och de hade slutat säga: Men du kan få låna av mig. För de hade lärt sig att jag aldrig kunde betala tillbaka.

Omständigheterna försätter ofta Joanna i ensamhet med mullrande tankar, vilka också börjar skena när ritalinet tar slut.

Det är en välskriven och underhållande historia. Skildringen av adhd framstår som så trovärdig som jag kan bedöma utan förstahandsupplevelse, och med lite mer insyn kan jag säga detsamma om livet utan pengar. Som vanligt är Jägerfeld också utomordentligt bra på sexskildringar och har gott gehör för gymnasialt tänkande. Tyvärr blir jag ändå inte lika tagen av Jag är ju så jävla easy going som av hennes tidigare romaner. Konflikterna i fattigdom, diagnos och vanlig kärlek hade faktiskt räckt, utan att dopa storyn med droger.

Kanske är det associationen till mer brutala gestaltningar av knarkaffärer som gör att jag får lite svårt att kalibrera läsningen och bedöma allvaret. Men det gör ändå att det som helhet fastnar i god underhållning snarare än något som verkligen berör mig. Jag plockade upp Hål i huvudet och läste om den på en gång efteråt, och den bränner sig in i huden lika effektivt fortfarande, helt utan galna knarkförvecklingar. Mitt förtroende för Jägerfelds författarskap är åtminstone helt intakt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *