En populär del av den svenska serieutgivningen har de senaste åren bestått av satir. Inte minst feministisk satir från företrädesvis unga kvinnor. Det är lätt att raskt placera in Lisa Ewald bland dessa, då hon också sysslat med sådana teckningar. I sin debutbok Allt kommer bli bra blir det dock tydligt att hon också blandar upp med något helt annorlunda och tar satirgenren i nya riktningar.

Förutom vissa avsnitt av mer traditionell satir läser jag istället text och bild som poesi. Helheten som en diktsamling. Här saknas ofta tydliga poänger eller en underförstådd måltavla som ska drivas med. Istället tecknas fascinerande porträtt att stanna upp och fundera över. Porträtt då både bildligt (lol) talat, och bokstavligen genom Ewalds frekventa metod att teckna nya ansiktsuttryck ovanpå gamla porträttbilder, urklipp och tavlor. Även i den mer tydliga satiren används grepp långt från slagord. En tidningsrubrik om drottningens hattproblem ordlöst klistrad mot en bild av stjärnhimlen. Ett välkomnande av ångesten med sarkastiskt jubel.

Som enhet ter sig möjligen Allt kommer bli bra något splittrad, men jag är inte den som saknar respekt för viljan att köra ut sitt fulla register. Och, som Ewald säger själv i en serie: ”På ett sätt känner jag bara Vad fan har jag gjort? Ska folk läsa den här skiten? Men om alla skulle tänka så skulle det inte finnas några kriminalromaner av Leif GW Persson, och inte heller några Pondus- eller Elvis-serier.”

Om en ska tänka så är det alltså inte Lisa Ewald som bör avstå först.