Come on take me away

ta-mig-harifran-omslag-web

Debutboken Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist är en samling tecknade serier uppbyggd som en tematiskt sammanhållen novellsamling. Tre kortare avsnitt i början som följer ett antal personer i en mindre landsort, och den längre titelberättelsen som upptar största delen av boken. Orten som beskrivs som ”en liten håla i Sverige” i det inledande avsnittet om lastbilschaufförens amerikadrömmar nämns inte vid namn, men kan nog antas vara den gemensamma hemorten för alla personer som skildras. Det ser ut som en sådan ort med landsvägen rakt igenom, på vilken utomstående bränner förbi under resan mellan andra mycket större och viktigare platser.

Förutom chaffisen finns där också ett gäng fotbollstjejer som tränar inför en viktig match. De är unga än men jobbar hårt och målmedvetet, oavsett vad killarna i skolan inbillar sig, som tror de är bättre. I snygg kontrast till Ahlqvists rena teckningsstil, med enkla färger, få skuggor och tjocka linjer, är miljön ändå full av en stinkande dimma. Svett och snor flödar på plan och omklädningsrum, alla blåmärken ska visas upp med stolthet (även när det är nämnda pojkar som orsakat dem). Och så finns den mystiska tanten där, hon som alltid tittar på när de tränar och själv går klädd i fotbollskläder. Är hon en supporter, eller kan hon bli en förebild? Lika märklig är mannen med vildvuxet hår som bor ensam mitt ute i skogen, som skildras i Projektet, en titel som verkligen väcker nyfikenheten. Vad är det för projekt som kräver att man lever som eremit? Vem är kvinnan på fotot? Hur livnär han sig ens? Just som en ung tjej vågat sig närmare och en kontakt etableras dem emellan tar dock berättelsen slut. Det är synd, och överlag lite tråkigt att ingen av dessa människor från inledningen får lika stort utrymme som titelberättelsens Jessika.

Den gravt uttråkade Jessika är väl strax efter gymnasieålder. Hon försöker ge sken av ett betydligt mer spännande liv genom sin livsstilsblogg än det hon faktiskt lever som kassörska på hålans mataffär. I ambitionerna att ta vackra fotografier på mat och kläder och underbara dagar finns knappast plats att avslöja att hon ännu bor med sin pappa och lillasyster. Frågan är om ens pojkvännen får plats, trots att han åtminstone bor själv och framstår som rätt snygg även om han är tråkig och Jessika redan tröttnat på honom.

Bloggen må överdriva, men är samtidigt hennes enda genuina intresse och ett eget hantverk, en anledning till att syssla med fotografi. Detta ställt mot att hon helt saknar idéer för vad hon ens skulle plugga eller jobba med om hon väl flyttade till storstaden. Skildringen av att förljuget framhärda med ett ensligt instagramkonto med noll följare och en blogg med noll kommentarer är alltså långt ifrån den vanliga tröttsamma skåpmaten om typ dagens ytliga ungdom och borde det inte kallas asociala medier, höhö. Här passar också de stilrena teckningarna in på ett mer uppenbart sätt, det märks att Emma Ahlqvist är verksam som illustratör, med bildspråk som lika gärna kunnat varit Jessikas eget om hennes verktyg varit pennor snarare än kamera.

Jessika gör inte någon ansats för bättre samhörighet med kollegorna på affären. Inte ens när en ny tjej börjar jobba där, som bott utomlands och alltså måste vara spännande, kan Jessika förmå sig att prata med henne. Osäkerheten tar över, vad ska hon ens säga till någon som redan levt drömmen? Hennes sociala handlingsförlamning får henne åtminstone att slippa ur den poänglösa relationen med pojkvännen, som snart tröttnar och dumpar henne (istället för tvärtom, som hon ändå tänkt!). Det är dock inget som driver henne att ta sig någonstans, snarare hamnar hon i svacka igen, gråter i skogen, vem kommer älska henne nu?

Jo, visst finns de som älskar henne. Kanske är det just det, att hennes relativa trygghet, med en stöttande pappa och inga direkta ekonomiska bekymmer, håller kvar henne ytterligare. Till landsorten för en ung människa hör också den prekära situationen att man måste ha skjuts fan överallt. Om den som skjutsar då är farsan eller en ortsbunden pojkvän kommer man heller inte någonstans. Det krävs att någon drar henne därifrån.

Det slår mig först efter läsningen att omslagsbilden med den öde bensinstationen som kastar ett starkt och väl avgränsat ljus rakt nedåt från taket påminner om en bekant symbolik; rymdskeppet som plötsligt far in över den öppna gläntan i skogen och som hotar, eller lovar, att med sin dragningskraft snabbt stråla upp dig som hamnat där under, att kanske föra bort dig till någon helt annanstans.

(Detta e den andra Blue Oyster Cult-låten jag lagt in som associationsklipp i bokbloggen. Det är ändå lite konstigt, med tanke på hur liten del av min musikvardag de utgör idag, men under ett par månader i gymnasiet var det fan bara blåmusslekult’n hela dagen så det har väl satt sig.)

Från Småland till yttre rymden

jannah_omslag1-280x373

Dystopisk sci-fi må vara en populärkulturtrend som vi dragits med så länge att den redan passerat sin topp och ibland känns lite uttjatad, men i svenska tecknade serier är vi knappast bortskämda med genren än. Johan Jergner-Ekerviks och Frida Ulvegrens nya serie Jannah, en planerad trilogi om en förfallen jord och utvandringen till den eventuellt frälsande planeten med samma namn som serien, är därför ändå att betrakta som en riktigt uppfriskande utgivning. Första delen bär titeln Sista året på jorden, och det avlägsna paradiset Jannah är för människorna som skildras ännu inte mer än en mytomspunnen och ouppnåelig plats för andra än de riktigt rika. Vägen dit går genom ett konstgjort svart hål, en enkelriktad väg, och dessutom är kommunikationen bristfällig mellan solsystemen. För de flesta människor är det alltjämt den halvsaboterade jorden som finns kvar att leva på även år 2080, eller möjligen någon av rymdstationerna i omloppsbana som inrättats i år av hungersnöd.

Skildringen är följaktligen av det jordnära slaget. Ingen enskild huvudperson finns, men till största delen tillhör personerna samma svenska familj, eller rör sig kring densamma. Utgångspunkten är ändå Harry, som driver en småländsk hemelektronikbutik och bor i ett litet hus där hans make drömmer om ett eget växthus och självförsörjning. Därifrån går trådarna till månen (och Kenya) där Harrys bror Isaak är gruvarbetare, och till Stockholm där kusinerna Jonna och Pil ockuperar Kaknästornet med sitt punkkollektiv och där framtidsmodebloggaren Lo jagar status bland internationella festspanare. På en rymdstation följer vi även en vaktstyrka med lite dunkelt förklarat uppdrag. Bland ny tandborstningsteknologi och biochip är vardagsproblemen sig ändå lika: få ekonomin att gå ihop, hamna i kniviga skuldfällor, ha dåliga arbetsvillkor på (det livsfarliga) jobbet, hitta sin plats bland statusjakt, ordna svartklubbsliknande fester under ockupation och slåss med snuten, göra sig ren från knarket.

Det är alltså något annat än den äventyrsinriktade europeiska sci-fi-genren jag minns från förr, som Linda och Valentin och liknande, och teckningarna är långt från den franska skolans superdetaljerade snyggteckningar. Bildmässigt syns rötterna istället i den grova stilen som dominerar den svenska serierealismen. Det gör också att Jannah skiljer sig en del från de episka serierna kring magasinet Utopi, som annars vore närmaste svenska jämförelsepunkt. När Sista året på jorden gör sitt episodiska berättande som bäst går mina tankar snarare till annan litteratur än serier, inte minst Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan*.

Upplägget är smart nog också rent dramatiskt likt en välproducerad TV-serie, med första avsnittet som en lömsk teaser utan en enda scen från Jannah. Det är svårt att inte redan längta efter nästa del bara för att se exakt hur det där jämrans paradiset ser ut, och inte minst mycket skit som garanterat kommer finnas där. Min förhoppning är också att när vi lämnat jorden kommer en del lite krystade nutidssatiriska inslag att fasas ut, som att den mäktiga kyrkan som Harry lånar pengar av efter en butiksbrand heter ”Bieberkyrkan” och har Justin Biebers poptexter som grund för sin religiösa urkund ”Biebern”, eller att den här jakten på likes som Lo sysslar med känns plankad från någon gubbig dagens bildinsändare till DN om ungdomen och deras himla mobiler. #asså.

Trots något platt skildring av mikronivån i form av Harrys säljsnack på egosvaga kunder i hemelektronikbutiken fungerar dock det klassiska upplägget med samvetslösa storföretag alldeles utmärkt, och lär också kunna stärkas i nästa del.

 

– – –

* Vill bara påtala att ja, det var verkligen förra årets bästa bok precis som jag vågade lova!

Från pirater till pipeline

”Vi har roat oss med att i munnen på Gilgamesh och Enkidu lägga tal som George W. Bush och Donald Rumsfeld höll 2002 och 2003. Som om den varning om krigets katastrofer som yttrades för över tusen år sedan i den region där dagens drama utspelar sig hade klingat ohörd.”

Den tecknade historieboken De bästa av fiender, av historikern Jean-Pierre Filiu och tecknaren David B. inleds med en snabbversion av Gilgamesheposet, i jämförelse med 00-talets krig i Irak. Det landar i en effektfull liknelse mellan segermonumentet av döda kroppar som avbildas på den s.k. ”Gam-stelen” och den känd förnedringsscenen från Abu Ghraib där amerikanska soldater placerat irakiska fångar ovanpå varandra.

Från detta mer abstrakta och resonerande avsnitt övergår sedan historien om relationen mellan USA och Mellanöstern i en mer rak genomgång. Det börjar med att amerikanerna knappt blivit självständiga innan de ger sig in i kampen Medelhavsregionen som redan pågår mellan ottomaner och européer. Strider kring Tripoli står i fokus i de första delarna, där åratal av misslyckade belägringar till sjöss slutar i premiären för amerikanska försök att avsätta en annan stats regim. Den sittande paschan Yusûf Karamanlis bror Hamet får deras hjälp, mot löfte om fredsavtal. Det går förstås åt helvete, för brodern, när amerikanerna spelar dubbelt och efter mindre segrar på land i närliggande områden istället sluter ett fredsavtal med paschan och lämnar Hamet i sticket.

Det fortsätter med de följande hundra årens maktkamp om blivande Saudiarabien, vilket leder till när oljan kommer in i bilden. Den första sändningen saudisk olja anländer till USA 1939, efter avtal med kung Ibn Saud, vilket blir en handel som pågår in i våra dagar även då amerikanerna helt byter inställning till bildandet av Israel, som de först lovat ska kräva saudiskt godkännande för att tillåtas.

Det påföljande sista avsnittet är dock det allra mest spännande, där spelet om Irans styre i början av kalla kriget tas upp och USA pressar den motvillige shahen till hjälp att störta och fängsla premiärministern Mossadegh. Hjärnan bakom kuppen är Kermit (lol) Roosevelt, kusin till den då avlidne presidenten. Metoden med inhyrda fejkade demonstranter vars protesterar urartar i plundring och förstörelse och bidrar till kaos i landet, blir en sorts prototypmodell för kommande kupper i Latinamerika med amerikanskt stöd.

David B. tecknar i skarpa kontraster, svart eller vitt, och med symboliskt bildspråk oftare än realistiskt. Texten är å andra sidan konstant kortfattad, rak och så neutral som möjligt. Det är mer redogörande än analyserande till innehållet. Tillsammans ger text och bild ett resultat där ömsom större skeenden sammanfattas symboliskt på enstaka rutor, och ömsom detaljerade scener utspelar sig, med dialog skapad av både rena citat och tolkningar i de sporadiska pratbubblorna.

Greppet att i serieform skildra historiska händelser är förvisso inte nytt, men det är slående hur olika sätt det finns att göra det på, om man jämför med Joe Saccos mer journalistiskt dokumentära stil i serierna om Palestina respektive Bosnienkriget, eller med Art Spiegelmans Maus som ju trots katt- och musmänniskorna ändå till största delen är tydlig realism mer än något annat, i såväl text som bild. Trots att De bästa av fiender går igenom 170 år på bara drygt 100 sidor, och alltså blir väldigt översiktligt trots detaljerade nedslag, så känns det bildande och framför allt kul att lära sig mer om områden som helt gick en förbi under den andravärldskrigsfixerade skolhistorian (nåja, nu är ju även massor av delar från just det kriget relevant för denna histora också men det gick en också förbi!). Att det här som där ändå blir extremt mycket männens historia får väl passera så länge något annat undanskymt kom fram. Sen är det förvisso ett franskt perspektiv, men åtminstone inte heller lojalt med någondera krigarpart (något mer kritisk mot USA, #franskkommu), helt i linje med inledande moralbudskap.

Den franska originalutgåvan av De bästa av fiender kom ut 2011 och där har också del två funnits ute i ett år. Förhoppningsvis fortsätter Placebo press ge ut serien på svenska, annars får jag väl fräscha upp skolfranskan ordentligt, för jag vill verkligen läsa mer.

 

Diktsamling i bilder

En populär del av den svenska serieutgivningen har de senaste åren bestått av satir. Inte minst feministisk satir från företrädesvis unga kvinnor. Det är lätt att raskt placera in Lisa Ewald bland dessa, då hon också sysslat med sådana teckningar. I sin debutbok Allt kommer bli bra blir det dock tydligt att hon också blandar upp med något helt annorlunda och tar satirgenren i nya riktningar.

Förutom vissa avsnitt av mer traditionell satir läser jag istället text och bild som poesi. Helheten som en diktsamling. Här saknas ofta tydliga poänger eller en underförstådd måltavla som ska drivas med. Istället tecknas fascinerande porträtt att stanna upp och fundera över. Porträtt då både bildligt (lol) talat, och bokstavligen genom Ewalds frekventa metod att teckna nya ansiktsuttryck ovanpå gamla porträttbilder, urklipp och tavlor. Även i den mer tydliga satiren används grepp långt från slagord. En tidningsrubrik om drottningens hattproblem ordlöst klistrad mot en bild av stjärnhimlen. Ett välkomnande av ångesten med sarkastiskt jubel.

Som enhet ter sig möjligen Allt kommer bli bra något splittrad, men jag är inte den som saknar respekt för viljan att köra ut sitt fulla register. Och, som Ewald säger själv i en serie: ”På ett sätt känner jag bara Vad fan har jag gjort? Ska folk läsa den här skiten? Men om alla skulle tänka så skulle det inte finnas några kriminalromaner av Leif GW Persson, och inte heller några Pondus- eller Elvis-serier.”

Om en ska tänka så är det alltså inte Lisa Ewald som bör avstå först.

Jordnära

Det är egentligen inget fel på Toralf, Axels mammas pojkvän som blir med motvillig sextonåring på köpet. En man som vill veta bäst, förvisso, och som helst ser till att få sitt eget äventyr till stånd snarare än anpassar sig efter Marie eller Axel, men han vill förstås väl. Och sextonåringen, han vill bara vara sexton – eller arton helst – och tillåtas gå ut själv. Lämnas ifred, och kanske jiddra lite extra för sakens skull. Visst blir det slitningar. Toralf uppmuntrar gärna Axels självständighet, när det passar, och när det kan lugna oroliga Marie. Men kanske skulle han ta det lite försiktigt själv? Jordens Medelpunkt placerar dem på Island, Toralfs drömresa och Axels minst onda alternativ.

Anneli Furmarks teckningsstil är som skapt för att måla Isländska landskap, och hon använder sig effektfullt av komposition och perspektiv. Bitvis helt tysta skeenden med bara bilder. Personer i bakgrunden ser alltid ut att ha ett eget liv utanför historien och alla blickar talar tydligt trots de tjocka linjer de tecknats med. Det besvärliga ”mammas nya kille”-scenariot har Furmark skildrat förr med bravur (”Att komma ifrån” ur Amatörernas Afton från 2004). Denna skildring snäppet vassare. Axels tonårsironier om den potentielle styvpappan är riktigt träffsäkra – haha, bytt namn har han till och med! ”Toralf”, med underförstådda citattecken när Axel säger det högt.

Den alltid väldigt jordnära stilen som Furmark haft får ett lätt magiskt drag i Jordens medelpunkt. Man undrar om jorden vill något, eller om Axel påverkar den. Söker klarhet men går in i dimman.