Kategoriarkiv: Poesi

Kärlekslös opera

Publicerat av

Dialogen som bygger Århundradets kärlekskrig förs av två namnlösa röster under ett trettioårigt äktenskaps sista veckor. Hela giftskåpet ska fram i argumentation där Han är motvillig till idén om skilsmässa, medan Hon försöker prata, eller anklaga, sig fri. Det är bildade människors ordkrig, fullt av referenser till tänkare och litteratur, och inte minst markörer som pekar åt deras höga status inom kultur och akademi. Han med sin plats i Styrelsen, Hon på Departementet.

Feminismen är
en uppsättning åsikter.
Jag föraktar sådant.

Varje replik är uppbruten i korta rader, mellan och mitt i satserna, det är diktens form. Omslagets varudeklaration ”punktroman” till trots, i min läsning är det omöjligt att kalla det för en roman, men kanske inte heller poesi, utan snarare ett slags opera. Läst som dramatik och ett stormande skådespel blir de insprängda versala citaten som inte tycks vara direkt uttalade repliker istället begripliga som ett slags kör vid sidan av huvudrollernas krig. Referenserna går naturligtvis flera gånger till opera i själva texten.

Kom och hämta mig
Medea

Hon sa:
Kärlek är som opera
ett absurt pekoral
om man inte ger sig hän
låter sig beröras.

Vad är det hon gör sig fri från? Det mest konkreta som sägs om relationen och det förflutna är hur han försörjd av henne tagit sig fram under tidiga karriärens kämpiga år. Han har sedan kommit att öppet (från, antar man, i det dolda) förakta det hon gör och inte minst håna hennes feministiska gärning och ideologi. På det även fallit ut i vredesutbrott som vid några tillfällen (oklart hur länge eller ofta) lett till ren misshandel, något som han inte själv vill kännas vid eller ta på allvar.

Jo, den skiten ska man ju fly. Problemet är att det nästan aldrig går att se någon kärlek varken i nutid eller dåtid, varken gestaltad eller redovisad. Varför har dessa människor någonsin levt ihop? Hur kan någon av dem uppge sig vara minsta intresserad av att fortsätta det livet? Grälet är en självklarhet från början till slut, hans invändningar platta kulisser för henne att ösa rättrådig ilska över. Tro fan det att folk drar iväg i biografiska spekulationer när fiktionen bakom bråket, hatet, är helt tom på innehåll.

Det värsta är att den tomheten gör att våldet som benämns sällar sig till de värsta av patriarkala föreställningar om våldet i en relation, att det är något som vilar i bristande karaktär och problem med ilska. (Eller begynnande frontallobsdemens.) Som bara ännu ett tecken på en usel och nu avslöjad man, och inte en situation av makt och kontroll. I Witt-Brattströms iver att framställa den rättrådigt vreda frihetskämpen finns ingen antydan till svaghet i henne. Omvänt är alla könsord och avfärdanden från honom konsekvent framställda som korkade snarare än ämnade att knipa åt om de känsligaste punkterna i hennes innersta. Ja, det är med sådana skildringar som idioter kommer fråga sig varför man inte bara reser sig och går från en man som slår.

Enstaka partier står som undantag även till detta, där små antydningar till äkta känslor hos båda parter uppstår. Redan känd för att vara jävligt rolig är förstås Witt-Brattströms dialog bitvis riktigt vass, ibland som en positiv bieffekt när den litterärt platta rättrådigheten åtminstone kör på full patte.

Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?

Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.

Å andra sidan blir det bara direkt pinsamt när Hon taffligt slänger sig med begrepp som ”mansplaining”, ”neggraggare” och ”krankt.vit.man.nu” [sic!]. Så även med vissa av versalreferenserna. Redan på första sidan blir man full i skratt av det högtravande ”DÖDSDANSEN”, som helt saboterar en riktigt välformulerad inledning.

Jag förstår att det är lockande att läsa allt detta som en härlig partsinlaga i könskriget, frossa lite i kampen mellan man och kvinna som varje heteropar förväntas syssla med. Men kriget som framträder är varken århundradets eller något som har med kärlek att göra. Allmängiltigt är det möjligen i det rent banala att stå och skrika mot varsin vägg.

I Guds frånvaro

Publicerat av

(Okej förlåt jag kunde inte låta bli denna rubrik efter det förra inlägget. Det passar faktiskt in ändå, go figure.)

YAHYA HASSAN* har tagits för att vara en jävla massa saker i debattsamhället, men de flesta som viftar denna självbetitlade diktsamling i olika syften verkar ärligt talat inte kunna läsa. Var det bara det här som rasister och mörkerblå ledarborgare runkat över? Lovar inte en käft skulle göra det till fråga om religionen främst om detta var en uppgörelse med kristen fader. Jag känner mig kladdig av kliché bara av att göra den poängen men det kladdet fortsätter ju att slungas upp i luften på säker volley så vad gör man.

Diktens Yahya betraktar och begår handling. Ser fadern, ser familjen, ser grannskapet, ser Danmark, får stryk, det blir strul. Det finns en tydlig berättelse, en uppväxtskildring även om det är till större delen tonårsjaget som talar eller omtalas, dikterna följer ett gemensamt spår och trots att kronologin inte är helt rak så följer den i grova drag utvecklingen som börjar i barndom och misshandel, sedan leder till omhändertaganden av olika slag och sedan den plötsliga (villkorade, tillfälliga) förflyttningen till finkulturens rum.

MEN NI KAN HISTORIEN

EN SOCIALASSISTENT DYKER UPP MED ETT PAPPER

OCH NÅGRA POLISER SOM BARA GÖR SITT JOBB

MAMMA SÄGER

TA INTE MIN SON DET ÄR EID IMORGON

MEN DET DÄR PAPPERET

SÅ JAG TAR PÅ MIG MINA SLITNA SKOR

OCH KYSSER PANNOR FARVÄL

Språkets utformning saknar skiljetecken, allt står skrivet i versaler. Trots att jag först tog det för att vara ett lite krystat grepp ger det faktiskt kraft till berättartekniken, som ofta är ett ganska rakt berättande, men med rader som liksom klipper ihop skeendet. Ibland får jag känslan av stycken som raderats och utelämnat allt utom det väsentliga. Ett nu, en detalj, en åkallad referens, en sammanfattning. Avsaknaden av skiljetecken låter en ibland läsa en rad på lite olika sätt beroende på var en själv föreställer sig ett kommatecken:

EN VECKA HADE GÅTT

NÄR PEDAGOGERNA FRÅN SVERIGE DÖK UPP

MED MENINGSLÖSHETEN I ÖGONLOCKEN

OCH HÅL I KALSONGERNA

SLÄPADES JAG NEDFÖR STENTRAPPAN

Jag ryser numera av ordet pedagog, efter den syrlighet och rädsla som surrar bakom bokstäverna varje gång någon av omhändertagandets lakejer benämns. En till och med värre ton ton än det ljud av spott som anas bakom ordet polis. ”Pedagogisk diktatur” heter dikten som följer på den ovan citerade.

Det är språket som verkligen gör YAHYA HASSAN till en anmärkningsvärd diktsamling, för i grunden är en berättelse om misshandel och knas i tonåren något av en schablon, även misshandel med religiösa förtecken, låt vara att schablonen i poesin åtminstone varit berättad ur ett oftast vitt perspektiv**. Men tack vare Hassans språk blir diktens Yahya ett sprakande och egensinnigt perspektiv på tillvaron och samhället, som inte minst vässar stämningen från det lågintensiva hot som vilar över den som lever med förälder eller partner som misshandlar en, till den grad att också andra händelser måste tolkas in i ramen av våld.

NÄR VI KÖRDE HEM RAMLADE JAG UR BILEN

JAG TRODDE HAN SKULLE PARKERA

MEN JAG ÖPPNADE DÖRREN I EN U-SVÄNG

Det finns relevanta rap-jämförelser att göra med YAHYA HASSAN. Det har inte med rytm eller kulturen ”hiphop” att göra, utan gäller språkets klippta struktur och den typ av korta men pregnanta meningar som kan vända på allt med tre ord. Det gäller på ett sätt även tematiken, vilket förstås beror på klassmässiga kopplingar, men mer som att förhållningssättet till tematiken är av samma art. Vi berättar bara, som det är, och sen får läsaren tycka som den vill. (Detta är egentligen en charad eftersom all text består av urval, och urval säger något, men det är inte desto mindre ett förhållningssätt som kan eftersträvas och åberopas.) Yahya gör ett inbrott, röker på, säljer knark, åker in på anstalt, rymmer, åker in, inleder en relation med en lärare och kontaktperson, sabbar hennes familj, gör ett inbrott hos hennes exman, snor barnens instrument, det är som det är.

Den sista dikten heter LÅNGDIKT och är drygt 30 sidor lång. Fram till denna har dikterna egentligen varit okomplicerade i tilltal och uppsåt, men här börjar plötsligt en påklistrad brytning färga språket som tidigare varit rentav städat, och poetens faktiska karriär och status adresseras. Jag börjar höra en sarkastisk ton lik experimentet som fick litteraturkritiken att helt göra bort sig när Ett öga rött kom ut, börjar undra vad Hassan vill. Men så skiter jag snart i det, ser vad Yahya vill. Och jag tar istället språket för ett uppriktigt experiment, men där själva rösten som talar är desto mer sarkastisk. Här finns det öppna föraktet för religiösa hycklare och Yahya behandlar med sina erfarenheter från fadern hela religionen som ett konstruerat skådespel, där Gud i princip ligger död bakom ridån. Men detta ämne är bara en del av den långa texten. Föraktet riktas också mot Danmark och mot finkulturen, och Yahya raljerar över sig själv och det faktum att han kommer lindrigare undan i rätten bara för att domaren vet vem han är då hans dikter omtalas i tidningarna. Så vem fan ska Yahya Hassan vara i detta?

HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN

MED SOCKERBIT OCH KAFFE I ER MJÖLK

Notera där, ett skiljetecken. Den långa dikten har gott om just det tecknet.

– – –

* Vi gör så här: versaler för verket, förnamn för diktens jag, efternamn eller hela namnet för poeten själv.

** Att ”invandrarkillen” som har knas i tonåren också är en schablon har vithetens förtecken det med för övrigt, i sig genom sitt nyhetsvärde, och för att den schablonen frekvent skapats av upphovspersoner med såna förtecken i alla sina papper och pass.

Klämd mellan natt och dag

Publicerat av

Utan att veta något alls om författaren satte jag mig för att lyssna på ett samtal i Aftonbladets monter på bokmässan. Jag hörde franska talas och tänkte att här fanns en chans att öva lite (*är tönt*). Det var den rumänska poeten Svetlana Cârstean som berättade, ihop med översättaren Athena Farrokhzad, om sin på svenska nyss utkomna Skruvstädsblomman. De pratade om översättningsprocessen, och hur de haft ett nära samarbete istället för det vanliga förfarandet att en person översätter verk av någon hen aldrig träffat. Fler skäl än träning av språkörat fanns att stanna och lyssna, och jag var tvungen att läsa boken efteråt trots att jag som tidigare nämnt är lite utan för mina trygga vatten när det kommer till poesi.

Det gjorde jag rätt i. Det första kapitlet vägrar nu lämna mig.

Jag är här.
Mellan dagen som gick och den som ska komma.
Drömmen spottade ut mig
som en hård bitter kärna.
Jag lät den vara.
Det var en hemsk dröm.

I glappet mellan nattens sömn och morgonens början inleds boken, och i den stämningen fortsätter vi också befinna oss. Återblickar hämtar minnen från barndom och blandar dem med nuet, och med drömmen. Skolbarnen blir arbetare i fabriken och tar sina lekar, intriger och hierarkier med sig. Skruvstädsblomman växer på arbetsbänken medan texten slits mellan arbetsdisciplin och den late Oblomov som väljer att somna om. Drömmar om bakelser är svaret för den som inte kan stanna i sömnen.

Bland dikterna utanför det sömndruckna morgondiset fastnar jag framför allt i Cârsteans kamp mot ensamheten i avsnittet som fått titeln Ensamhetens bok eller Do you Yahoo? För att inte behöva möta en tom inkorg skickar Svetlana Cârstean mejl till sig själv, en exercis som visar sig lockande nog i sig självt för att den ska fortgå även när andra meddelanden ändå dyker upp. Jag ser ett försök att skapa sig en situation som är så gynnsam som möjligt för själva skrivandet.

Om jag inte uppfinner dessa trädgårdar dör jag.
Det finns
människor
som varken har begär, kraft eller lust att
uppfinna
trädgårdar och de promenerar omkring i andras.

Jag promenerar gärna i andras också.

Att leva med vit undertext

Publicerat av

Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk
Och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen

I Vitsvit av Athena Farrokhzad är språket i fokus. Språket som skapare och som återskapare, språket som makt. Inte bara ett maktmedel i någon särskilds händer, utan makt i sig, som kräver underkastelse och anpassning. Att ständigt få solka sin beskrivning med någon annans perspektiv för att göra sig förstådd. Detta gäller även när man har samma modersmål. Finns en skuld i att anpassa sig?

Här passerar orden flera perspektiv när familjen talar genom författaren. För varje stycke (utom första sidan) uppges först av allt vem som berättat. ”Min mor sa”, eller fadern, eller brodern, farbrodern eller mormodern. Ändå är första person konstant och explicit medveten om sin påverkan. Detta är ord satta i text av Farrokhzad, återberättande ord eller ej, vilket också gör att det är irrelevant om första person är fiktiv eller Farrokhzad själv. Mot de återberättade orden från familjen förs en indirekt dialog. Råden, utsagorna och förebråelserna från familjen kommer ofta som om de är svar på något.

Min morbror sa: Kriget har aldrig tagit slut
Du har bara slutat vara krigets offer

Orden talar om förtryck och om kamp, men också om ansvaret att varsamt berätta det som inte bara tillhör en själv. Modern uppfattar sig orättvist anklagad, hennes ord blir kritiska mot texten de placeras i. Formgivningen placerar i sin tur texten i vitt på svarta lappar över de vita sidorna, så det liknar undertexterna på en film. En översättning, och därmed tolkning av innebörden.

Lika fullt är min läsning ett nytt lager av tolkning, där jag dessutom befinner mig långt bortom min trygga zon. Jag läser högt för mig själv i min lägenhet för att verkligen stanna i varje fras. Underkastar mig språket.