Topp 5 irritationsmoment i spåren av Egenmäktigt förfarande

Läsare av denna blawg vet att jag tyckte att Lena Anderssons omåttligt populära roman Egenmäktigt förfarande var riktigt bra. Läsare av denna blawg vet säkert också att jag i många fall annars har svårt för Andersson. Det är inte direkt någon motsägelse, jag vill bara nämna det som nödvändig bakgrund, så att ingen tror att jag bara druckit haterade på hela succén, som naturligtvis är välförtjänt. Här ska nämligen listas topp fem irriterande jävla saker från det senaste året i och med att Ester Nilsson och Hugo Rask fått vidare liv och blivit allas och envars projektionsytor. Nu kör vi, nedräkning från 5 till 1:

5. Att folk läste den som typ en hatskrift mot en dum sorts man

Ja, Hugo Rask är självupptagen och gillar att få sig ego smekt från alla håll. Ja, han hanterar att nån blir kär i honom med undvikande för att det väl är enklast så. Ja, det är väl också så att heteromatrisen ger att den posten vanligen tillfaller män. Det kommer med de andra maktprivilegierna, så att säga. Men bilden av honom och allt resonerande kommer inifrån Ester Nilsons kärlekspsykos, där the struggle knappast kan vara att typ tukta mannen att strukturellt skärpa sig, utan att spräcka känslobubblan som ens egen kropp blåst upp.

4. Att alla skulle upplysa en om vem som ”är” Hugo Rask

Fuck biografisk läsning, den kanske mest frekventa yttre faktorn att sabba litteratur med. Det kukar ur hela läsningen att höra nåt skvaller om vem som är vem. Jag vet att det är frestande och ibland enda skälet att läsa något, men det är en djävulens lockelse. Det är svårt nog att skaka av sig bilden av författarens nuna när man läser något skrivet i första person, och i denna roman var det lika svårt trots att den är skriven i tredje. Likt, påminner om, visst, men romanskrivandets resultat ger fiktion även om allt stämmer rakt av med äkta händelser. Jag är så glad att jag hunnit läsa den innan ryktet om Roy spilldes ut framför mig. Sju resor värre än spoilers, that shit.

3. Att Ebba Witt-Brattström och fan och hans moster ska göra politik av den

Relaterat till punkt 5 ovan blev debatten om ”kulturmannen” ibland ett SM i att fäktas med litterär figur som argument. Inte bara i det sammanhanget heller. Jag har facepalmat mig igenom exakt alla försök att svinga dessa romangestalters känsloliv som ett argument för ideologisk hållning, och Witt-Brattströms heluppslag i DN i januari, om hur sensmoralen skulle vara typ att kuk i fitta är ett löfte till kvinnan om fast relation*, var nog det värsta. Dessutom slängde hon in Fatta och #prataomdet (och antologin med samma namn, för vilken undertecknad var redaktör) i denna irrfärd av knas, vilket då blandar ihop samtyckande sex och övergrepp = föda till patriarkatet.

1. Skärp er, det var väl inte sexet som var problemet i hennes dinglande på kroken, det är väl inte sin kropp hon försvarar! 2. Skärp er, det är kultur, det är känslor, och inte ens plakatpolitisk kultur kan vevas sådär på något rimlig sätt.

2. Att det kommer en uppföljare

Var det verkligen för att Ester Nilsson var en så jävla spännande person som Egenmäktigt förfarande var en så bra roman? Nej, det var ju för att hela händelsen, all inbillning, fixering, utsatthet och feghet var så något så outsinligt banalt och oberoende av hennes person. Det var därför massor av läsare gick igång på ren igenkänning (och därför som igenkänningen som kvalitet inte var särskilt problematisk då den inte behövde relatera till personernas klass eller position eller whathaveyou). Att klafsa vidare i fler problem med samma protagonist är bara totalt överflödigt, och att den nya boken dessutom är dubbelt så lång blir ett extra hån eftersom Egenmäktigt förfarande visade just hur mycket man kan få sagt på liten yta. Och nu ska den ytan kavlas ut och bli tunnare. Utan personligt ansvar kan aldrig bli mer än den extra cd:n med bonusmaterial och b-sidesamling för komplettister till fans. Oklart om jag kommer orka läsa den ens, men nu ligger den visst hemma likförbannat så vi får väl se.

1. Att Roy Andersson säger att det är han som är Hugo Rask

(Först, se punkt 3 ovan, repetera: fuck a biografisk läsning.) Det är stört redan att han får frågan, men än mer stört att han svarar ja och babblar på om saken utan att ens läst boken. Maken till förmätenhet! Om han är förlaga är ju inte ens relevant, han är de facto inte Hugo hur gärna han än vill för Hugo är en fiktion. Att han genom att uttala sig på detta sätt verkligen gör sig till just den typen av självupptagna konstnärsman är en annan sak.

Liten tröst är det att stor humor redan uppstått i och med att folk börjat driva med Roy redan innan hela intervjun släppts, och att Andersson enligt Babel säger tvärtemot i kommande avsnitt. Det här kommer vara utpyst och värdelöst när intervjun väl kommer ut nästa vecka, dräpt av hundra nya memes om vem som är Hugo Rask, vem som är Kepler, vem som är Jason och vem som egentligen skrev Snabbköpskassörskan.

– – –

*  ”Det faktum att Hugo har varit inne i [hennes kropp] utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. […] Vad har pojkarna med samhällets godkännande stulit? Flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde.”

#?????? Asså ursäkta patriarkal penetrationslogik à la krigsvåldtäkt.

 

De e bola va?

Johan är ett tjockt och lyckligt barn ända tills mellanstadiet tar slut, varvid han plötsligt tvingas genomlida högstadiet under brutal mobbning. Istället för att gå färdigt gymnasiet hittar han sedan sin revansch genom hård träning och steroider, men det som först blir ett välkomnande sammanhang och en ny lycklig period i Johans liv börjar snart barka åt helvete.

Förutom en kort upptakt placerad längre fram i tiden börjar Henrik Bromanders romandebut Riv alla tempel med den typ av berättarstil som känns igen från hans tecknade serier. Likt exempelvis fascisten Erik i mästerverket Smålands mörker berättar protagonisten själv i första person, med ett språk och tilltal likt det i memoarer; detaljrikt och förklarande, som mer till en tänkt mottagare än inåtvänt, och som dåtid från en obestämd punkt längre fram i tiden. Också den brutala mobbningen av Johan känns igen från Bromanders tidigare tematik och explicita våldsskildringar, det har ofta krossats både kropp och själ i hans serier. Förutom ufrysning och vanligt stryk får Johan i den värsta scenen ett hotfullt hembesök av sin värsta mobbare och forne bästis Thorfinn. Han tvingas även ställa upp i uppgjorda slagsmål under skanderande av öknamnet ”Japanen”, givet honom enligt logiken att sumobrottare som ju är tjocka kommer från Japan (en absolut genialisk gestaltning av det banala och barnsliga sinnet för humor hos förpubbeungar). Jag föreställer mig ofta under läsningen av de första avsnitten hur allt skulle ha sett ut som tecknad serie, i Bromanders typiska stil, lite som när man hört en författare läsa högt och inte kan låta bli att höra den rösten varje gång man sedan läser nya verk av hen.

Men Riv alla tempel frångår snart det bekanta berättandet och rör sig mer mot roman i sin egen rätt. Språket börjar förändras, långsamt och stegvis. Redan efter sextio sidor, ungefär där gymvärlden inträder och Johans kroppsliga förändring börjar, skiftar närvaron och slutar kännas tillbakablickande trots att tempus ännu är preteritum. Inledande ”jag” i många meningar försvinner, så att de börjar redan i aktiv handling med bara ett verb. Gjorde det och det. Tänkte det och det. Det är så effektivt förflyttat att jag inte heller märker när presens några kapitel senare inträder och nuet redan är kommet (den inledande scenen pekar dock mot att det finns en lång väg kvar av detta). Fler skiftningar i tempus eller tilltal kommer inte, men språket fortsätter förändras i takt med Johans nya kurer och hans snart vikande mentala och fysiska hälsa. Paranoia, inre röster och aggressiva utspel och till sist minnesluckor kommer tillsammans med allt kortare meningar och utelämnanden.

Slående med byggarkulturen såvitt den är skildrad här är likheten med ätstörningar. Johans fixering vid hälsosam kost och stenkoll på näringslära är precis som med en anorektikers besatthet av samma saker. Lätt att maskera som hälsosamt, men samtidigt inte värt mycket då det kombineras med de nedbrytande vanorna droger respektive svält. Likheterna med ätstörningar blottar också byggarmännens komplexa genuskoder, inte som i att de tuffa byggarna egentligen är feminina som bantar och har sig (trams), utan för att det visar hur kontexten kan göra lite vad som helst till maskulint bara det är lokalt överenskommet (gemensamt för alla maskuliniteter). Det märks via allt från kostsnacket eller fåfängan till deras dyrkan av den fiktiva självhjälpsboken, skriven av en framgångsrik byggare vid namn Foresti, vars machoformuleringar ändå mest innehåller samma sorts tugg som i den mer feminint kodade The Secret och liknande semifascistisk smörja.

Preppning blir för Johan till en ideologi, och steroiderna har inte bara effekt på det fysiska. Han blir redan från starten omväxlande hög och låg på sitt bruk, och drömmer under de mest maniska stunderna om ett samhälle som ersätter ångestdämpande medicin mot steroider. Men hans problem är knappast byggda av ”bola”. Johans kurande är ett självskadebeteende, återigen likt andra ätstörningar, och ju längre fram i förödelsen desto mer explicit blir detta. Mot slutet använder han medvetet samma nål upprepade gånger bara för att svedan av en trubbig nål blivit lika viktig som själva ampullen. Redan under högstadiet finns självskadebeteendet med, då Johan dricker av olika kemikalier ur städskrubben för att straffa sig och flytta smärtan till något konkret. Han undviker ända till slutet att möta sin ångest, så när kärleken blir besvärlig, gemenskapen börjar svika på gymmet, eller framför allt när fadern dör, då saknar han sätt att hantera det. Siktet bara på nya orealistiska mål.

Bromander skildrar alltså preppningen utan skönmålning, men det är knappast en enkel sedelärande berättelse om farorna med dopning. Det handlar mer om ångesten som finns där under, och kunde lika gärna varit nån annan skit som Johan sysslat med för att fly, om det nu inte varit så lämpligt att kroppslig revansch och tillhörande fixering blir verktyget för den tjockismobbade med wrestlingplanscher över hela pojkrummet.

Tyvärr har romanen pumpats upp till att bli en si sådär hundra sidor för lång. Det blir aldrig ointressant, men i början av andra hälften känns det lite som när Johan nått sin första frustrerande platå efter en stadig kurva uppåt, och man längtar efter de tyngre dramaturgiska preparaten. Men det är bara att fortsätta trycka ändå, för slutet är tack och lov briljant.

Utdrag ur några avsnitt i Riv alla tempel har publicerats i Ett lysande namn.

Young lust, pt. 2 – Nu för vuxna

Man har på ett sätt ordning och reda på normer och haram som vuxen. Vad som är förbjudet och vad som går an. I de tidiga tonåren finns bara ett virrvarr, ett trassel av den lokala mängden ungars egna tolkningar av brottstycken som de hämtat från sina närmaste vuxna och äldre syskon. Skryta lagom om sina erövringar och lämna rätt detaljer gäller även för vuxna, men vilken tonåring vet egentligen vad som är lagom och rätt i lilla Clèves, där Marie Darrieussecq placerat den tonårskåta protagonisten Solange?

Flickan i Clèves utspelar sig i en fiktiv by i sydvästra Frankrike, nästan vid havet men inte riktigt, på det att avståndet då ger Atlanten ett romantiskt skimmer för Solange. På samma sätt är nattklubben Milord en närliggande men bara halvt åtkomlig plats. Där ger ändå redan hennes första besök henne en sexuell erfarenhet som blir en stadig fantasi, som sätter nivån för längtan och förväntningar. Ett brandmansfinger som ”halkar in i hennes kön” medan favoritlåten Billie Jean spelas, han är en uppenbart osympatisk snubbe men som snabbt lämnas därhän med kuken hängandes, vilket gör att Solange kan sortera bort allt problematiskt och bara minnas en eggande försmak och dessutom drömma ihop en relation med någon hon aldrig ens träffar igen.

Det utspelar sig alltså på åttiotalet, uppdelat i tre kronologiskt raka delar med de talande rubrikerna Att få det, Att göra det, samt Att göra det igen. Darrieussecq benämner konsekvent Solange som ”hon”, men trots berättandet i tredje person skriver hon fram Solanges eget perspektiv. Det ger närhet och viss distans samtidigt. Det är vad Solange tänker och känner som är relevant, inte vad som händer henne, hon är ett otvetydigt subjekt. Det är viktigt, eftersom hennes sexuella utforskande naturligtvis är hårt villkorat av såväl kön som klass, vilket med annan språklig utformning kunde dräpa möjligheten att se hennes agens eller uppriktigt skyddande naivitet. Översatt till svenska blir det lite besvärligt ibland, om en annan kvinna kommer in och lika gärna kan åsyftas med ”hon”, men den syftningsförvirringen är bara sporadisk och snabbt övergående där den förekommer. Likartat är det ibland förvirrande att hennes egna repliker är skrivna i kursivt, och inte mellan citationstecken som andras, men samtidigt förhöjande för känslan av att fortfarande vara inne i hennes huvud. Som när man hör sig prata inifrån med hörlurar på. Det är varken den ”manliga” eller ”kvinnliga” blicken som skrivs, det är flickans rakt igenom.

Det är i samband med hennes andra fas i sexuell erfarenhet som hon också inser sin plats i samhället. På fest hos den rika Laetitia d’Urbide, en lite äldre uttråkad gothtjej med vilda fester, går det först upp för henne att klasskamraten Delphine är portvaktsdotter och inte prinsessan på slottet som hon låtit tro, och tillbaka i ansiktet får hon (och läsaren) sedan att hennes egen pappa aldrig varit pilot utan bara en lätt försupen steward. Hon har noterat förekomsten av rikedom men först nu insett att hon är av ”samma sort” som ungkarlen och losertypen M. Bihotz som alltid barnvaktat henne, att hon är bonnig arbetarklass. Kort därefter följer hon den lite äldre Arnaud till ett av slottets många sovrum, där han byter sitt gymnasieintellektuella föreläsande mot direkt föraktfulla kommentarer om hennes oerfarenhet, samtidigt som han ska få henne att suga av honom. Villkoren för den unga sexualiteten tydliggörs skarpt, men samtidigt också hur enträgen hon är oavsett. Det är hon som skulle ha velat mer efteråt.

Denna olidliga väntan. Så att hon var vuxen. Det som kallas kvinna. Så att hon visste vad livet går ut på, hur mitt liv kommer att te sig, vem jag kommer att vara. Så att jag kunde komma, gå, ringa, prata, ge mig av. Knulla. Knulla. Ta hela jorden och knulla.

Hon ser sig själv som en jätte som klmarar sig fast vid jorden, pressad mot jorden och som gnider sig, hindrar planetens rotation och penetrerar den ända in till lavan, ända in till det okända.

Inte förrän hon året senare i tredje delen förför sin forna barnvakt M. Bihotz, fortfarande otillfredsställd av den pretentiösa och själviske Arnaud, får hon tillstymmelse till egen kontroll. Kanske just för att det är hemligt, för att det är han som måste tveka och göra motstånd när hon förvisso inte är ett barn men inte heller myndig än. ”Hon förvandlar sig till en hänsynslös Lolita” står det på baksidestexten, men det är ju direkt stötande eftersom Nabokovs Lolita är fucking tolv år gammal. Hon hittar det tyvärr mest jämlika hon kan få tillgång till, snarare.

Det är rätt skönt att jag helt missat att titeln (på franska bara Clèves) och namnet på den fiktiva byn anspelar på sextonhundratalsromanen Prinsessan de Cléves, eftersom jag varken läst denna eller känner att det jag kan läsa mig till om den har så mycket relevans. Snarare får jag intrycket att Darrieussecq dragit till med det namnet medan hon skrev eftersom den var i ropet 2009 ungefär när hon måste suttit med den. Det gällde då att Sarkozy hade skyllt kravallerna i Paris förorter 2005 på den gamla romanen och dess likar. (Lol, asså, tänk om Reinfeldt sagt nåt motsvarande när det var stök i Husby. Frankrike är klart mer intellektuellt inriktat i sitt politikertugg men det ger då knappast smartare slutsatser.)

Oavsett måste den referensen vara en smart maskering mot de ofrånkomliga biografiska tolkningarna, med tanke på Darrieussecq själv och hennes uppväxt i Bayonne i franska Baskien.