Etikettarkiv: Lena Andersson

Topp 5 irritationsmoment i spåren av Egenmäktigt förfarande

Publicerat av

Läsare av denna blawg vet att jag tyckte att Lena Anderssons omåttligt populära roman Egenmäktigt förfarande var riktigt bra. Läsare av denna blawg vet säkert också att jag i många fall annars har svårt för Andersson. Det är inte direkt någon motsägelse, jag vill bara nämna det som nödvändig bakgrund, så att ingen tror att jag bara druckit haterade på hela succén, som naturligtvis är välförtjänt. Här ska nämligen listas topp fem irriterande jävla saker från det senaste året i och med att Ester Nilsson och Hugo Rask fått vidare liv och blivit allas och envars projektionsytor. Nu kör vi, nedräkning från 5 till 1:

5. Att folk läste den som typ en hatskrift mot en dum sorts man

Ja, Hugo Rask är självupptagen och gillar att få sig ego smekt från alla håll. Ja, han hanterar att nån blir kär i honom med undvikande för att det väl är enklast så. Ja, det är väl också så att heteromatrisen ger att den posten vanligen tillfaller män. Det kommer med de andra maktprivilegierna, så att säga. Men bilden av honom och allt resonerande kommer inifrån Ester Nilsons kärlekspsykos, där the struggle knappast kan vara att typ tukta mannen att strukturellt skärpa sig, utan att spräcka känslobubblan som ens egen kropp blåst upp.

4. Att alla skulle upplysa en om vem som ”är” Hugo Rask

Fuck biografisk läsning, den kanske mest frekventa yttre faktorn att sabba litteratur med. Det kukar ur hela läsningen att höra nåt skvaller om vem som är vem. Jag vet att det är frestande och ibland enda skälet att läsa något, men det är en djävulens lockelse. Det är svårt nog att skaka av sig bilden av författarens nuna när man läser något skrivet i första person, och i denna roman var det lika svårt trots att den är skriven i tredje. Likt, påminner om, visst, men romanskrivandets resultat ger fiktion även om allt stämmer rakt av med äkta händelser. Jag är så glad att jag hunnit läsa den innan ryktet om Roy spilldes ut framför mig. Sju resor värre än spoilers, that shit.

3. Att Ebba Witt-Brattström och fan och hans moster ska göra politik av den

Relaterat till punkt 5 ovan blev debatten om ”kulturmannen” ibland ett SM i att fäktas med litterär figur som argument. Inte bara i det sammanhanget heller. Jag har facepalmat mig igenom exakt alla försök att svinga dessa romangestalters känsloliv som ett argument för ideologisk hållning, och Witt-Brattströms heluppslag i DN i januari, om hur sensmoralen skulle vara typ att kuk i fitta är ett löfte till kvinnan om fast relation*, var nog det värsta. Dessutom slängde hon in Fatta och #prataomdet (och antologin med samma namn, för vilken undertecknad var redaktör) i denna irrfärd av knas, vilket då blandar ihop samtyckande sex och övergrepp = föda till patriarkatet.

1. Skärp er, det var väl inte sexet som var problemet i hennes dinglande på kroken, det är väl inte sin kropp hon försvarar! 2. Skärp er, det är kultur, det är känslor, och inte ens plakatpolitisk kultur kan vevas sådär på något rimlig sätt.

2. Att det kommer en uppföljare

Var det verkligen för att Ester Nilsson var en så jävla spännande person som Egenmäktigt förfarande var en så bra roman? Nej, det var ju för att hela händelsen, all inbillning, fixering, utsatthet och feghet var så något så outsinligt banalt och oberoende av hennes person. Det var därför massor av läsare gick igång på ren igenkänning (och därför som igenkänningen som kvalitet inte var särskilt problematisk då den inte behövde relatera till personernas klass eller position eller whathaveyou). Att klafsa vidare i fler problem med samma protagonist är bara totalt överflödigt, och att den nya boken dessutom är dubbelt så lång blir ett extra hån eftersom Egenmäktigt förfarande visade just hur mycket man kan få sagt på liten yta. Och nu ska den ytan kavlas ut och bli tunnare. Utan personligt ansvar kan aldrig bli mer än den extra cd:n med bonusmaterial och b-sidesamling för komplettister till fans. Oklart om jag kommer orka läsa den ens, men nu ligger den visst hemma likförbannat så vi får väl se.

1. Att Roy Andersson säger att det är han som är Hugo Rask

(Först, se punkt 3 ovan, repetera: fuck a biografisk läsning.) Det är stört redan att han får frågan, men än mer stört att han svarar ja och babblar på om saken utan att ens läst boken. Maken till förmätenhet! Om han är förlaga är ju inte ens relevant, han är de facto inte Hugo hur gärna han än vill för Hugo är en fiktion. Att han genom att uttala sig på detta sätt verkligen gör sig till just den typen av självupptagna konstnärsman är en annan sak.

Liten tröst är det att stor humor redan uppstått i och med att folk börjat driva med Roy redan innan hela intervjun släppts, och att Andersson enligt Babel säger tvärtemot i kommande avsnitt. Det här kommer vara utpyst och värdelöst när intervjun väl kommer ut nästa vecka, dräpt av hundra nya memes om vem som är Hugo Rask, vem som är Kepler, vem som är Jason och vem som egentligen skrev Snabbköpskassörskan.

– – –

*  ”Det faktum att Hugo har varit inne i [hennes kropp] utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. […] Vad har pojkarna med samhällets godkännande stulit? Flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde.”

#?????? Asså ursäkta patriarkal penetrationslogik à la krigsvåldtäkt.

 

Självbegrägligt beteende

Publicerat av

Det är inte förvånande att Lena Andersons nya roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek snarare än bara en roman dessutom framstår som en essä om kärlekens, men kanske framför allt om förälskelsens, egenskaper. Andersson är inte främmande för att driva en tes, om en säger. Detta naturligtvis inte en nackdel, utan en fröjd.

Romanens protagonist Ester Nilsson går upp i förälskelse. Konstnären Hugo Rask påträffas genom Esters medverkan i en föreläsning om hans konstnärskap, och efter en tids besatthet av honom och förnekelse av densamma – utan att något särskilt egentligen hänt – lämnar Ester sin bekväma partner för att vara fri att följa upp. Det går sådär. Hugo Rask är svåråtkomlig, men välkomnar som det passar honom hennes sällskap, och visst låter han sig till slut föras till Esters säng några gånger. En knapp veckas samvaro av det slaget och käftarna slår igen definitivt. När den samvaron är över lika plötsligt och oförklarligt som den inletts övergår trånandet i ren plåga, nattlig terror av utebliven kontakt. Säg inte att du inte känner igen dig.

Du kan läsa detta som en tripp ner i dina egna värsta stunder, en igenkänning du kanske helst inte vill ha. Från början till slut analyserar Ester läget in absurdum, ältar detaljer och eventuella felsteg. Ofta blandar hon klarsyn med berusning, som i återfallet:

”De omfamnade inte varandra som andra omkring dem gjorde. Hon tänkte att det var ett bra tecken, deras kroppar hade fortfarande laddning. Att hon fortfarande tänkte i tecken var inte bra, tänkte hon i medvetandets bortre regioner, utan symbolen för hennes ofrihet.”

Som att vara full, och inse från någon punkt i sinnet att en börjat få storhetsvansinnet som en uttryckligen tänkt innan att det skulle undvikas … och sen: skit samma, nu kör vi ändå!

När det blir för plågsamt hittar igenkännaren sin tröst i teserna.

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet.”

”Människor med långt avstånd till andra är ofta snälla. De utövar snällhetens gester, som inget kostar.”

Saker som låter bra. Det är som sagt en fröjd.

Dock att den är bedräglig.

Fröjden att se förklaringar i tryck ligger väldigt nära denna förälskades självbedrägeri som romanen också skildrar. Vad ska du med dessa exakta beskrivningar till? Du törstar efter förklaring lika mycket som Ester Nilsson gör. Och hur exakta är egentligen dessa beskrivningar? De är hämtade från var? Utsagorna är inte en gurus sanning, det är Ester Nilssons tankar, när hon är mitt uppe i det desperata famlandet efter förklaring och en kod som inte kan knäckas.

En tid före det att Hugo Rask ligger med Ester Nilsson för första gången ältar hon hur hon kanske missat en chans:

– Så vad gör vi nu?
Hon blev för nervös för att höra att det inte var en fråga utan en invit.
– Vad menar du? sa hon, och dödade så det han försökt att åstadkomma.
– Vi fortsätter väl prata som vi alltid gör?
[…]
En smula verbal tafatthet hade gynnat henne sexuellt. Då hade kroppen tvingats jobba lite den också.

Det sista är vad den självutnämnde överanalyseraren på allvar tror. Men det är inte sant. Möjligen svarar Ester fel, men nog fanns det ord att svara ”rätt” med. Ändå kan inte hennes handlingar göra skillnad i den relation hon söker, och det är den enda sanning hon behöver.

Att läsa romanen med samma distans som hon behöver är inte heller lätt. Det är ändå styrkan. Lena Andersson har inte förklarat utsattheten och maktobalansen, hon skildrar den.