månadsarkiv: april 2013

Too many notes

Publicerat av

Ove är en principernas man, en hederlig man och en hårt arbetande man. Klagar aldrig … utom alltid. Han är en sån där bister, inrutad och misstänksam herre som det är tänkt att du och jag ska känna igen, kanske känna igen oss själva i, och skratta åt – men ändå känna sympati för. Det går sådär.

Det är nu sannerligen inget fel i sig på feelgoodbagateller, eller på folkilska som komik och surgubben som antihjälte. Det är inget fel på mänskliggörande av rättshaverister eller på banal godhet som moralisk ledstjärna, och inte heller är det något fel på att vare sig driva med eller dra den lilla lansen för typen av (mans)person som bara vill ha lite ordning och reda.

Problemet med En man som heter Ove av Fredrik Backman är att Ove blev så mycket tråkigare i romanform än som konceptet och bredare personlighetstypen som bollades mellan Backman och hans Café-bloggkollega Jonas Cramby i respektive bloggar (förmodligen med ursprung i denna tjuvlyssning). Från att fungera som en tacksam etikett att placera på den sortens lokaltidningsbesvikelseperson och lättare haverist, som ändå inte är rasist – och därmed undviker att sorteras in bland Vita Kränkta Män – har mannen som heter Ove fått en historia och förvandlats till en specifik individ som tyvärr inte känns trovärdig. Hans surhet är ibland rolig för läsaren, men inte en jävel skulle orka med honom i verkligheten. Allt ståhej med grannarna hade knappast fortgått längre än att alla gav upp på en kvart och lät honom dö ifred. Inte ens relationen mellan Ove och den nu avlidna hustrun Sonja går helt att tro på – han verkar kort sagt ha varit en förjävligt dålig livspartner även i sin osvikliga trofasthet.

Det finns en synnerligen lömsk manlighetsmyt som går ut på att man gör sitt i livet, arbetar hårt och ställer upp utan att klaga, så kanske inte edens lustgård uppenbarar sig, men man har i alla fall gjort sig förtjänt av lite monogam livslång kärlek. Men detta ideal kompletteras inte med insikten att relationer faktiskt behöver engagemang och inte bara ett tyst stöd. I en alternativ berättelse hade en man som heter Ove lika gärna kunnat vara deprimerad och nyskild som änkling, lika förbannad på allt och lika sugen på att fimpa livet. En riktigt rakryggad man hade uppsökt terapi för länge sen.

Ove är en ofrivillig men äkta hjälte på många sätt, men hans ideal är sämst, och det är inte nån idé att försöka bringa liv i den inbillade urmanligheten bara för att ”den nya mannen” gillar appleprodukter lite för mycket (och då avskyr jag ändå äpplet).

Boken är dessutom minst 100 sidor för lång, och språket belamrat med ett överflöd av omständliga finurliga liknelser (too many notes!), vilket borde fått även en man som heter Ove att gorma över hur förlagen är för snåla för att hålla sig med redaktörer nu för tiden.

– – –

Den mer konceptuella mannen som heter Ove hittas ännu via taggen med samma namn i nämnda Café-bloggar [Backman / Cramby]. Det verkar vara på gång att filmatisera romanen, vilket nog skulle kunna bli betydligt bättre, i rätt händer. I värsta fall ringer nån Kjell Bergqvist och så blir det bara ett plagiat på Den bästa sommaren.

I övrigt kan jag passa på att slå ett slag för mansfri komisk folkilska med Häxan Surtant:

Antifeminismen är ett kvinnohat

Publicerat av

Jag lägger ifrån mig Hatet – en bok om antifeminism av Maria Sveland och undrar lite vad jag ska ha den till. Riktning saknas. Avstampet i hoten mot Svelands person är slagkraftigt och jag tror inte uppmärksamheten varit lika stor utan det. Men detta personliga spår avvecklas snabbt som huvudämne, för att reduceras till litterär inramning kring det som jag antar ska vara den stora genomgången av antifeminismen och dagens ideologiska klimat, men som tyvärr genomförts på tok för slarvigt.

Det är ett krävande arbete att heltäckande beskriva en samtidsdiskurs, slarvar man blir det bara Bengt Ohlsson av hela skiten: svepande analys som tilltalar de med samma förförståelse och alienerar resten. Oavsett om en har rätt eller inte. Jag är ju helt med på att ett individualiserat samhälle bäddar för strukturblindhet, men det är inte övertygande att bara vifta med ordet nyliberal och dessutom exemplifiera det helt uppåt väggarna (Johan Lundberg och Roland PM nyliberaler? LOL).

Några enskilda avsnitt är bra på egen hand, såsom kapitlet om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet (för övrigt en lysande pjäs), där hotproblematiken åter lyfts upp och Sveland faktiskt kan visa tydligt hur Ströms och Billings bloggar i praktiken fungerat som mobiliseringsplats. Överlag är det just när analysen underordnas reportage som journalisten Sveland gör det bästa jobbet. Där analyserna är som bäst har de hämtats från andra författare (obs, inget fel med det!), såsom Carin Holmberg, Ali Esbati och Magnus Linton.

Ingenstans tas dock antifeminismens viktigaste beståndsdel upp på tillräckligt utrymme, nämligen att den är ett kvinnohat. Sveland nämner det i förbifarten, men det är ett tydligt tecken på hemmablindhet att tro det räcker med ordet antifeminism för att vi ska förväntas betrakta det som riktigt hemska grejer. Precis som det hävdas i Hatet råder ju ett debattsamhälle där det i alla frågor ska vara en för och en mot, på det att alla sidor är likvärdigt demokratiska, problemformuleringen aldrig ses över, och där gemene man då säkert förkastar extremister som Medborgare X, men ändå läser etiketten ”antifeminist” som blott ”kritisk mot feminism”. Då återstår bara att varna för sluttande plan och stämningar som piskas upp, samt visa på Breivik, och det är inte nog. Det är ju inte tonläget utan idéerna det är fel på.

Att Sveland skulle kräva rättning i det feministiska ledet, vilket flera annars seriösa kritiker varit inne på angående Hatet, är dock befängt. Vad är det egentligen med vissa ideologiska utsagor som får dem att betraktas som fundamentalism, medan andra sorters tvärsäkerheter på en normal ledarsida aldrig uppfattas som något annat än just en persons övertygelse, upp till läsaren att köpa eller förkasta. Om två liberaler har debatt om vilket sätt att betrakta en given fråga som är mest liberal höjer inte en jävel på ögonbrynen. Jo, det är förstås en viktig del som avgör. Hörde jag maktkritik?

Förhoppningsvis kan Hatet ändå fungera väl som en översikt för den oinsatte, men vällvillige, som snabbt vill får lite koll på antifeministiska grupper och metoder idag. Men antifeminismen som idévärld har inte fått sin definitiva kartläggning.

Äpplen och apelsiner

Publicerat av

Det finns relationsklichéer som är så löjligt vanliga i verkligheten att det sällan låter sig berättas om kärlek utan dem. Rädslan för att bli övergiven är en av dem, mänsklig så in i baljan. Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn skildrar en ung kvinna som dessutom verkar ha fått denna rädsla efter föräldrarnas skilsmässa, något som kunde orsakat gäspningar, men fungerar ändå eftersom berättelsen synar det banala, snarare än att spela på det.

Hon som talar i första person bor ihop med pojkvännen Ödlan, är impulsiv och detaljfixerad, och svår på frukt- och bärmetaforer. Hon lär känna kurskamraten Lo och, hoppsan, snart har hon dubbla ovetande pojkvänner. Detta rationaliseras genom att hon låtsas vara två personer, eller med antydningar att hon inte vill bli lämnad, som när mamma lämnade henne. Missnöjd med Ödlan är hon säkert inte men två trygga famnar bättre än en! Självklart kommer punkten då hon måste blåsa av, och där börjar egentligen romanen på allvar. Är hon mest rädd att bli lämnad, som av mamma, eller för att hon själv håller på att bli som just mamma?

Nja, mest rädd är hon för konfrontationer, vilket också tar sig uttryck i själva språket. Perspektivet har frekventa hål mellan fruktstunderna, luckor av blockerade tankar och bitar av skeenden som läsaren inte får vara med på. Täckmantlar på allt: Varför kallas pojkvännen bara Ödlan, varför vet vi inte vad hon själv heter, varför ska hon stava Lo på sitt eget sätt. Hon riktar sina tankar utåt och säger något knepigt om rummet istället för om känslorna. Det är ett ibland irriterande drag av manic pixie dream girl, men betraktat som en omedveten taktik snarare än ett väsenlikt varande är det fullt rimligt.

Varvat med dessa rädslor kommer skammen. Hon grubblar konstant och värderar sina känslor gentemot andras, förlorar oavsett hur hon själv svänger. Är hon verkligen rädd för att mamma övergav henne? Jag föreställer mig att hon är rädd för att hon överdriver sina skyldigheter. När en av två pojkvänner till och med blir hotfull kommer ändå ansvarskänslorna, hon ska försonas, trösta honom? Man tvingas fråga sig hur den trygga famnen faktiskt ska se ut.

 

Back 2 Africa

Publicerat av

Förhörsscener måste vara det mest tacksamma man kan syssla med som författare. Någon sitter där mitt emot och provar alla vinklar, någon som får anklaga, projicera och släppa bakgrundsinformation helt utan att det blir övertydligt. Där finns ett tillträde till nivåer som en protagonist aldrig kan gestalta på egen hand utan att hen uppenbarligen vet för mycket. Det är för den sakens skull inte lätt att skildra ett trovärdigt förhör, än mindre ett förhör i en brutal diktatur man aldrig varit i närheten av personligen – hur många klichéer finns inte där att vara vaksam mot? – men nu menar vi med författare en hantverksskicklig sådan och inte vem som helst.

Johannes Anyuru är just så skicklig i En storm kom från paradiset. P, som sitter i arrest i Tanzania i början av sjuttiotalet, visas genom förhörsledarens tvära kast upp som lika delar naiv drömmare som förhörstränad militär. Han har förmågan att hålla käft eller svara beräknande, men den mänskliga frustrationen över att inte bli trodd spiller över. Han vill bara flyga, är det så svårt att acceptera? Ja, det är ju det. Det är en lång resa för P att inse hur flygardrömmen realiserad via en grekisk militärutbildning sätter honom i en politisk kontext. Militärkuppen där Idi Amin tagit makten i P:s hemland Uganda, några månader före hans examen, är bara halva uppvaknandet. Han relaterar inte situationen i Uganda till omkringliggande länder, och absolut inte till sin person, förrän konsekvenserna är ett faktum och han gripits på vägen till ett simpelt jobb som besprutningspilot i Zambia. I förhöret uppmärksammas betydelsen av hans släkt och stamtillhörighet, vars eventuella privilegier han aldrig reflekterat över.

> Förhörsledaren skrattar till. ”Du är langi. Så fort du dök upp på militärbasen tog dina stamfränder dig under sina vingar. Precis så som britterna har lärt dem att göra.” <

Huruvida förhörsledarens bild av historien är korrekt, och om det är britternas kolonimakt som skapat hierarkierna eller inte, har inte så stor betydelse. Konflikten existerar men P har inte varit medveten om den, lika lite som han pusslat ihop bitarna han ändå sett före militärkuppen. Varför återvände han till Afrika? Frågan ställs från många håll. Av förhörsledaren, av P själv, av medfångar och flyktingar som skulle dö för en chans att fly till Europa. Så självklart ett beslut att ångra, men vi förstår hur beslutet kunde fattas. Han ville bara flyga.

Poeten Anyuru hålls på lagom avstånd – här håller sig språket mestadels tydligt och svävar ut endast i skildringen av tankar och i vissa bakgrundsstycken. Utanför och efter förhörsrummet finns en barndom i Uganda och utbildningen i Grekland, en flykt genom Tanzania mot Kenya, och en parallell epilog där Anyuru själv i första person tillbringar den sista tiden med sin nu döende far i Göteborg. Romanen blir ur det perspektivet i sig ett återvändande till Afrika, men med ett nytt ärende. Att avtäcka faderns historia, men också Ugandas.

Försök inte med den lätta att placera in En storm kom från paradiset i någon diffus trend av fadersskildringar. Kanske kan Anyurus anspråksfulla prosa lura läsaren att bara se porträttet av en flyende hjälte på väg till väst för att bli författarens far, men P är inte den enda individen att tvingas på en komplicerad politisk konflikt. Det är liksom grejen med dessa helveten.

Dogg jumped up and began to run, bustin shots hoping to hit someone

Publicerat av

Porträttet av den jämtländska avfolkningsbyn som Ola Nilsson tecknar i Hundarna är säkert välbekant även för sörlänningen från landet. Det är samma visa på alla ställen, bara olika dialekt.

”Torget breder ut sig framför honom i form av en stor parkering omgärdad av bank, postkontor, och systembolag. En mataffär erbjuder det som motsvarar invånarnas förväntningar på föda. Medan klädbutiken mitt emot förgäves försöker tillmötesgå de unga människornas önskemål.”

Hur länge har egentligen landsbygden sett likadan ut? Jag inbillar mig att det är åttiotal, men vi kunde vara i vilket decennium som helst mellan sextiotalet och 2013 när romanens tonåringar står avsides vid dansbanan och dricker sprit, när nävarna viner, eller när limmet plockas fram ur gömstället i kakelugnen och får duga som sömnmedicin. Det har byggts en bro, till färjkarlens olycka, men dessa nya broar byggs ständigt mellan öar och fastland till liten nytta mot ortens avfolkning. Riktmärket är mer betydande för rum än för tid. Och trots att vi vet att avfolkningen är ett faktum verkar alla sitta fast.

Har du varit på dessa platser? Bara sett dem på håll? Jag vet, det är bara så nära jag kommit själv. Stadsbor vet inte. Kanske är det därför äldsta brodern Erik inte kan lämna byn trots att han flyttat. Det ligger som något kvar. Nog kan det anpassas alltid, men Hundarna berättar inte om den som tar sig därifrån på riktigt. På sin höjd om hur yngste bror Filip till en början verkar bli en som far därifrån, en sån som växer upp vid sidan av, flyttar till stan och skriver en roman om det jävliga med byn. Men mellanbror Kalle har sett att Filip också har det som krävs för att stanna. Miljön som formar oss kan ge godtyckligt olika resultat, men skoningslös är den.

Utöver bröderna Erik, Kalle och Filip gestaltar Ola Nilsson byn genom systrarna Idas och Sannas ögon. För den som vill se hur unga kvinnor, så unga kvinnor att de ännu är barn, anpassar sig på olika sätt efter våldtäktskulturen är dessa ögon ett utmärkt redskap. Med den lakoniska klarheten efter första glaset ser de hur det är, varken mer eller mindre. Det ligger just en sådan lätt berusning över språket romanen igenom.

Trots få tydliga markörer om tid framträder stegen tillbaka i kronologin och framåt igen utan problem, och dialekten fäster med ett fåtal uttryck – någon fonetisk stavning är inte nödvändig. Hundarna tittar ut över vattnet och konstaterar läget, drar in luft till svar när du frågar något. Då och då böjer sig det raka språket i en välplacerad metafor.

”Han harklar sig djupt och lägger iväg en loska, men den är tveksam och klyver inte världen som vanligt.”