Förhörsscener måste vara det mest tacksamma man kan syssla med som författare. Någon sitter där mitt emot och provar alla vinklar, någon som får anklaga, projicera och släppa bakgrundsinformation helt utan att det blir övertydligt. Där finns ett tillträde till nivåer som en protagonist aldrig kan gestalta på egen hand utan att hen uppenbarligen vet för mycket. Det är för den sakens skull inte lätt att skildra ett trovärdigt förhör, än mindre ett förhör i en brutal diktatur man aldrig varit i närheten av personligen – hur många klichéer finns inte där att vara vaksam mot? – men nu menar vi med författare en hantverksskicklig sådan och inte vem som helst.

Johannes Anyuru är just så skicklig i En storm kom från paradiset. P, som sitter i arrest i Tanzania i början av sjuttiotalet, visas genom förhörsledarens tvära kast upp som lika delar naiv drömmare som förhörstränad militär. Han har förmågan att hålla käft eller svara beräknande, men den mänskliga frustrationen över att inte bli trodd spiller över. Han vill bara flyga, är det så svårt att acceptera? Ja, det är ju det. Det är en lång resa för P att inse hur flygardrömmen realiserad via en grekisk militärutbildning sätter honom i en politisk kontext. Militärkuppen där Idi Amin tagit makten i P:s hemland Uganda, några månader före hans examen, är bara halva uppvaknandet. Han relaterar inte situationen i Uganda till omkringliggande länder, och absolut inte till sin person, förrän konsekvenserna är ett faktum och han gripits på vägen till ett simpelt jobb som besprutningspilot i Zambia. I förhöret uppmärksammas betydelsen av hans släkt och stamtillhörighet, vars eventuella privilegier han aldrig reflekterat över.

> Förhörsledaren skrattar till. ”Du är langi. Så fort du dök upp på militärbasen tog dina stamfränder dig under sina vingar. Precis så som britterna har lärt dem att göra.” <

Huruvida förhörsledarens bild av historien är korrekt, och om det är britternas kolonimakt som skapat hierarkierna eller inte, har inte så stor betydelse. Konflikten existerar men P har inte varit medveten om den, lika lite som han pusslat ihop bitarna han ändå sett före militärkuppen. Varför återvände han till Afrika? Frågan ställs från många håll. Av förhörsledaren, av P själv, av medfångar och flyktingar som skulle dö för en chans att fly till Europa. Så självklart ett beslut att ångra, men vi förstår hur beslutet kunde fattas. Han ville bara flyga.

Poeten Anyuru hålls på lagom avstånd – här håller sig språket mestadels tydligt och svävar ut endast i skildringen av tankar och i vissa bakgrundsstycken. Utanför och efter förhörsrummet finns en barndom i Uganda och utbildningen i Grekland, en flykt genom Tanzania mot Kenya, och en parallell epilog där Anyuru själv i första person tillbringar den sista tiden med sin nu döende far i Göteborg. Romanen blir ur det perspektivet i sig ett återvändande till Afrika, men med ett nytt ärende. Att avtäcka faderns historia, men också Ugandas.

Försök inte med den lätta att placera in En storm kom från paradiset i någon diffus trend av fadersskildringar. Kanske kan Anyurus anspråksfulla prosa lura läsaren att bara se porträttet av en flyende hjälte på väg till väst för att bli författarens far, men P är inte den enda individen att tvingas på en komplicerad politisk konflikt. Det är liksom grejen med dessa helveten.