Porträttet av den jämtländska avfolkningsbyn som Ola Nilsson tecknar i Hundarna är säkert välbekant även för sörlänningen från landet. Det är samma visa på alla ställen, bara olika dialekt.
”Torget breder ut sig framför honom i form av en stor parkering omgärdad av bank, postkontor, och systembolag. En mataffär erbjuder det som motsvarar invånarnas förväntningar på föda. Medan klädbutiken mitt emot förgäves försöker tillmötesgå de unga människornas önskemål.”
Hur länge har egentligen landsbygden sett likadan ut? Jag inbillar mig att det är åttiotal, men vi kunde vara i vilket decennium som helst mellan sextiotalet och 2013 när romanens tonåringar står avsides vid dansbanan och dricker sprit, när nävarna viner, eller när limmet plockas fram ur gömstället i kakelugnen och får duga som sömnmedicin. Det har byggts en bro, till färjkarlens olycka, men dessa nya broar byggs ständigt mellan öar och fastland till liten nytta mot ortens avfolkning. Riktmärket är mer betydande för rum än för tid. Och trots att vi vet att avfolkningen är ett faktum verkar alla sitta fast.
Har du varit på dessa platser? Bara sett dem på håll? Jag vet, det är bara så nära jag kommit själv. Stadsbor vet inte. Kanske är det därför äldsta brodern Erik inte kan lämna byn trots att han flyttat. Det ligger som något kvar. Nog kan det anpassas alltid, men Hundarna berättar inte om den som tar sig därifrån på riktigt. På sin höjd om hur yngste bror Filip till en början verkar bli en som far därifrån, en sån som växer upp vid sidan av, flyttar till stan och skriver en roman om det jävliga med byn. Men mellanbror Kalle har sett att Filip också har det som krävs för att stanna. Miljön som formar oss kan ge godtyckligt olika resultat, men skoningslös är den.
Utöver bröderna Erik, Kalle och Filip gestaltar Ola Nilsson byn genom systrarna Idas och Sannas ögon. För den som vill se hur unga kvinnor, så unga kvinnor att de ännu är barn, anpassar sig på olika sätt efter våldtäktskulturen är dessa ögon ett utmärkt redskap. Med den lakoniska klarheten efter första glaset ser de hur det är, varken mer eller mindre. Det ligger just en sådan lätt berusning över språket romanen igenom.
Trots få tydliga markörer om tid framträder stegen tillbaka i kronologin och framåt igen utan problem, och dialekten fäster med ett fåtal uttryck – någon fonetisk stavning är inte nödvändig. Hundarna tittar ut över vattnet och konstaterar läget, drar in luft till svar när du frågar något. Då och då böjer sig det raka språket i en välplacerad metafor.
”Han harklar sig djupt och lägger iväg en loska, men den är tveksam och klyver inte världen som vanligt.”