Ove är en principernas man, en hederlig man och en hårt arbetande man. Klagar aldrig … utom alltid. Han är en sån där bister, inrutad och misstänksam herre som det är tänkt att du och jag ska känna igen, kanske känna igen oss själva i, och skratta åt – men ändå känna sympati för. Det går sådär.

Det är nu sannerligen inget fel i sig på feelgoodbagateller, eller på folkilska som komik och surgubben som antihjälte. Det är inget fel på mänskliggörande av rättshaverister eller på banal godhet som moralisk ledstjärna, och inte heller är det något fel på att vare sig driva med eller dra den lilla lansen för typen av (mans)person som bara vill ha lite ordning och reda.

Problemet med En man som heter Ove av Fredrik Backman är att Ove blev så mycket tråkigare i romanform än som konceptet och bredare personlighetstypen som bollades mellan Backman och hans Café-bloggkollega Jonas Cramby i respektive bloggar (förmodligen med ursprung i denna tjuvlyssning). Från att fungera som en tacksam etikett att placera på den sortens lokaltidningsbesvikelseperson och lättare haverist, som ändå inte är rasist – och därmed undviker att sorteras in bland Vita Kränkta Män – har mannen som heter Ove fått en historia och förvandlats till en specifik individ som tyvärr inte känns trovärdig. Hans surhet är ibland rolig för läsaren, men inte en jävel skulle orka med honom i verkligheten. Allt ståhej med grannarna hade knappast fortgått längre än att alla gav upp på en kvart och lät honom dö ifred. Inte ens relationen mellan Ove och den nu avlidna hustrun Sonja går helt att tro på – han verkar kort sagt ha varit en förjävligt dålig livspartner även i sin osvikliga trofasthet.

Det finns en synnerligen lömsk manlighetsmyt som går ut på att man gör sitt i livet, arbetar hårt och ställer upp utan att klaga, så kanske inte edens lustgård uppenbarar sig, men man har i alla fall gjort sig förtjänt av lite monogam livslång kärlek. Men detta ideal kompletteras inte med insikten att relationer faktiskt behöver engagemang och inte bara ett tyst stöd. I en alternativ berättelse hade en man som heter Ove lika gärna kunnat vara deprimerad och nyskild som änkling, lika förbannad på allt och lika sugen på att fimpa livet. En riktigt rakryggad man hade uppsökt terapi för länge sen.

Ove är en ofrivillig men äkta hjälte på många sätt, men hans ideal är sämst, och det är inte nån idé att försöka bringa liv i den inbillade urmanligheten bara för att ”den nya mannen” gillar appleprodukter lite för mycket (och då avskyr jag ändå äpplet).

Boken är dessutom minst 100 sidor för lång, och språket belamrat med ett överflöd av omständliga finurliga liknelser (too many notes!), vilket borde fått även en man som heter Ove att gorma över hur förlagen är för snåla för att hålla sig med redaktörer nu för tiden.

– – –

Den mer konceptuella mannen som heter Ove hittas ännu via taggen med samma namn i nämnda Café-bloggar [Backman / Cramby]. Det verkar vara på gång att filmatisera romanen, vilket nog skulle kunna bli betydligt bättre, i rätt händer. I värsta fall ringer nån Kjell Bergqvist och så blir det bara ett plagiat på Den bästa sommaren.

I övrigt kan jag passa på att slå ett slag för mansfri komisk folkilska med Häxan Surtant: