Martin Jerns ungdomsroman Affektion är inte helt rolig läsning. Som jag tidigare nämnt har jag en fäbless för ungdomsromaner med tonårsångest, men det här var något helt annat än det jag är van vid. Förhoppningsvis vad någon är van vid, eftersom det är förjävla svart alltihop. Tonårsångest är i lättsammaste laget som beskrivning.

Inte rolig läsning alltså, men bra. Kanske man skrattar lite ändå, men obehaget är störst. 16-åriga Kate Mess sjunker allt djupare ju längre in man kommer, eller rättare sagt förstår man allt eftersom hur djupt nere hon varit hela tiden. Man känner sig lurad, precis som alla som kommer i hennes väg. Det är väldigt effektivt.

Männen som ligger med Kate skiter fullständigt i henne, och hon skiter i dem. Utom Henke Berg – den klassiska strulkillen och mest våldsamma älskaren är den enda ärliga i motsats till de mesiga ynkryggar som bara inte ids dra sig ur när de kommer. Hon svarar med att bry sig lika lite, medvetet belägra deras vardag och sabotera deras övriga relationer.

Det är inte den vanliga skräckbilden av ett destruktivt tonårsliv, jag ser inte klassiska självskadande sexuella handlingar från ett offer. Det är handling, på gott och ont men mest ont. Jag betraktar Kate som ett rimligt svar på en orimlig omvärld. Inte bra, men rimligt. Namnet Kate Mess kunde vara en tonårings omskrivning för sig själv, ett namn på Facebook att fronta med, ett billigt skratt. Mest ser jag en metafor och en mörk skrattspegel för all vårdslöshet hon möter.