[Ur Läsbloggen]

Jag håller nu på att läsa Den Enögda Kaninen av Christoffer Carlsson, hans andra roman efter debuten Fallet Vincent Franke. Istället för Vincent Frankes undre värld utspelar sig denna roman i en liten halländsk håla, men noir-känslan är lika närvarande. Jag tänker också ganska mycket på Donna Tartts Den hemliga historien, och får samma obehagliga känsla inför det outtalade grupptrycket bland romanens huvudpersoner.

Får återkomma när jag är klar, men halvvägs in är den mycket lovande. [Ah fan den var skitbra. Läs den! Red anm.]

[Ur Läsbloggen]

Här vare grejer! Carina Kågströms nya seriebok, eller teckningssamling kanske man ska kalla det, eller one-linermaraton, eller … ja. Den är bra, i alla fall.

Nolltolerans (Kartago förlag) är en bok med teckningar som på olika sätt illustrerar koncept från samtiden, ofta satiriska men främst jävligt roliga. Kågström är inte bara en skicklig illustratör utan också fantastiskt bra på att komprimera ett fenomen till några få ord – så bra att vissa förklarande meningar till teckningarna kunde stå för sig själva och ändå vara lika roliga. På hennes hemsida kan man hitta exempel på dessa skillz. Min favorit av de gamla är nog: ”Det går inte att skvallra om folk hur som helst, det är ju alltid någon som känner dom på riktigt.”

Nu ska jag se efter om Carina Kågström har twitterkonto, för det skulle passa alldeles utmärkt.

[Ur Läsbloggen]

Jaha, och vad har du för ursäkt för att inte ha läst Daniela Wilks tecknade serieroman Bangla Town (Kartago) om du inte gjort det redan? Jag skäms själv över att ha låtit det gå en månad mellan släppet och att jag läste den. Nog för att jag uppskattar den lilla vågen av fantasyserier och liknande i tex Utopi, men självbiografi och realism kommer alltid vara min riktiga dark master när det gäller tecknade serier. Särskilt de som innehåller ensamhetsångest på konstig plats, fumliga dejtingsituationer och gärna en redigt störig partner till protagonisten som man kan jubla över att den dumpas eller lämnar.

Vi kan säga att Daniela Wilks har gjort en serie om att åka till England för att plugga, hamna i en kackerlackstät lägenhet i slummen och sakna en störig pojkvän. Det låter säkert jättetråkigt om man inte är nere med genren, men på hennes blogg Lucy Leotard kan man lyckligtvis ta del av flera smakprov för att fatta. Till exempel min favoritscen ur boken: minigolfen med gårdagens krogragg. En liten varning ska dock utfärdas för risken att fastna hela dagen om man väl går in på bloggen.

Många har jämfört Wilks serier med Mats Jonssons, vilket kan verka som om det gäller det enkla teckningsstilen men jag tror mer att det handlar om förmågan att berätta något som känns lite deppigt samtidigt som det är jävligt roligt.