”Sex som självskadebeteende” är en välanvänd fras för att uttrycka problematiska livsmönster hos företrädesvis unga kvinnor eller helst flickor*. Det brukar heta ”sexmissbruk” när det kommer till män, som för att betona att det är andra snarare än personen själv som far illa, eftersom utåtagerande är den populära beskrivningen av manlig dålighet. Frasen behöver ingen närmare innehållsbeskrivning, det hörs på namnet att det är skada på självet och därför är det illa. Och visst är det ett problematiskt livsmönster som skildras i Jill Alexander Essbaums debutroman Hausfrau, men det är en skildring som är fullständigt realistisk och som söker problemen i rätt ände.

Anna kommer från USA men bor här i en förort till Zürich med den schweiziske maken Bruno och tre barn. Som titeln avslöjar är hon hemmafru, eftersom maken schweiziskt nog är bankman med råd till sån lyx. Efter flera år i landet med begränsade språkkunskaper och medföljande isolering har Anna börjat gå i psykoanalys, hon tar en kurs i tyska och hon knullar en skotte vid namn Archie som går samma kurs.

Mellan handlingen korta stycken från analysen, vilken pågår i en ospecifik tidpunkt nästan utanför det som händer, där doktor Messerli tyder Annas drömmar och Anna ljuger om sitt liv. Dessutom vävs Annas funderingar kring språk och kultur in i både handling och egna stycken. Språket är ett huvudtema, för även om hennes isolering som hemmafru är betydande så är språket vad som verkligen håller henne utanför samhället, och inte minst den speciella dialekten schwyzerdütsch, som till skillnad från den schweiziska standardtyskan betraktas av Anna som ouppnåelig för alla som inte är infödda. (Egentligen är det ett samlingsnamn på flera dialekter och stavningen på ordet är så olika att jag wikipedade en slumpad nu). Essbaums språk är också en styrka i romanen, lika fullt är den smidiga kompositionen som låter olika tidpunkter växla utan problem för läsningen.

Riktigt säker på varför hon låtit sig raggas upp av Archie är Anna inte, inte heller är hon det när en vän till Bruno adderas till utbudet, men börjar bli något på spåren. Hon undviker att ta beslut, hon gör sig passiv och följer med. Strävar efter att slippa välja. Är det därför hon hamnat i Schweiz och funderar på vilken av de två sönerna hon älskar minst? Antagligen. Det framgår efter ett tag att i Annas nära förflutna finns en ytterligare affär, till skillnad från det sexuella med de andra männen en stor kärlek, kanske det enda hon valt själv. Men den mannen flyttade hastigt tillbaka till Amerika utan att ta henne med sig.

Men nog dras hon själv till männen som vill ligga med henne, visst känner hon ofta stark lust, trots detta tänkta ideal om passivitet. Det ligger nära till hands att se relationen med Bruno som dålig eller otillräcklig (och den konstanta aningen att Bruno är en riktigt dålig man bekräftas så snart avslöjandet är ett faktum), och mannen som hon ville välja är en levande sorg i henne, samtidigt som den isolering hon känner förstås är den självklara källan till hennes ångest – inte minst då även hemlandet är tomt på vänner och släkt eftersom hennes föräldrar är döda – men faktiskt är inte anledningen till hennes flykt till otrohetsaffärer så intressant. Anna är en människa som mår dåligt. Hon vill känna något annat. Så hon knullar runt och det hjälper ett tag.

Det har fått heta självskadebeteende för att det sker på samma sätt som, istället för, saker som distraherande smärta med rakblad mot armarna. Det har ibland fått heta missbruk för att det sker istället för mjuk berusning med alkohol eller andra droger. Även då det inte är lusten som driver Anna är det kanske något särskilt med det tillfälliga bandet med andra män mitt bland isoleringen som lockar henne. Sexet är alltså inte ”skadan”, skadan är det tvångsmässiga, det som sker på bekostnad av att känna verkligheten eller ta tag i den.

Krisen kommer när en av sönerna dör i en bilolycka medan hon somnat hos någon hon knullat med. Berget av skuld blir för tungt och konfrontation måste uppstå. Har inte Bruno faktiskt misstänkt något en längre tid? De sista scenerna mellan Bruno och Anna är riktigt råa och realistiska, men slutar tyvärr i ett alldeles för fegt slut som jag hatar. Slut är det svåraste som finns så det må vara hänt.