månadsarkiv: juli 2012

Throwin hunneds

Publicerat av

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson blev smällpopulär och eftersom den verkade vara av det lättlästa slaget tänkte jag att varför inte, den kan man väl läsa. Allan Karlsson rymmer från äldreboendet på sin hundraårsdag och smiter från lillmaffian med en resväska full med pengar, lyckas ta sig igenom det mesta via slumpen och spriten. Parallellt berättas en levnadshistoria av samma art: utan bekymmer, moral eller engagemang spränger och super Allan Karlsson ner alla hinder han möter. Det handlar alltså om en käck nihilist vars superkraft är att vara sprithare. En episk skröna för 40-talister och andra som gillar att skrocka snarare än skratta. Inget fel på det, men inte min påse.

Vanligen jämförs spektaklet med Forrest Gump, vilket är en rimlig jämförelse då Allan Karlsson träffar och hjälper Franco, Truman, Mao, Stalin, Erlander med flera, bygger bomber och påverkar världshistorien på alla möjliga sätt, samt verkar lite udda som person. Själv tycker jag att Arto Paasilinna är närmre till hands, och en birollsinnehavare i hundraåringens rymning uttrycker pinsamt nog att de aktuella förvecklingarna är precis som i en Paasilinnaroman. En tokig resa, en udda gubbe och udda motparter, orimliga händelser och anspråk på humor. Jovisst märker man vem Jonasson vill skriva som.

Lika bra som Paasilinna är han dock inte, det är något med det enformiga superiet och extra allt på allt som saboterar. Immun mot bra 40-talisthumor är jag ju inte. Rätt person gillar nog detta mer än jag, men för oss andra: betänk fasan i att detta just nu filmatiseras med Robert Gustafsson i huvudrollen.

Äktenskapsbrott

Publicerat av

Det ska fan vara Åsa Ericsdotter att skriva en roman som heter Äktenskapsbrott och handlar om detsamma. Hennes prosalyrik förmedlar perfekt stora skeenden med små detaljer. Eller kanske snarare visar hur de stora skeendena faktiskt består av så små steg och tankar. Tidigare fick Ericsdotters böcker etiketten poesi, men från och med den förra verkar utgivaren ha erkänt att det är romaner hon skriver. Själv har jag alltid läst dem så.

I Äktenskapsbrott berättas om Niklas, och Niklas berättar glatt för berättaren. Han har affär. De har knullat tresiffrigt antal gånger. Jovisst, men mer än så, han vill inte välja heller.

Det är osentimentalt benat i otroheten. Högkänsligt och passionerat, ja, men inte sentimentalt. Inte heller cyniskt. Det formuleras icke objektiva men känslomässiga sanningar. Ämnet är gammalt men berättas med underrepresenterat perspektiv: Vännen som tvingas förhålla sig och bli medbrottsling. Igen. Hur situationen uppstår – för vissa lätt och för andra aldrig i livet – hur banalt det är, och hur själva brottet kan frossas i så. Niklas orimliga fantasier om att vara hemligt gift med två, vara far på olika håll. Att skryta med den fina kärleken man bara vill ge av? Uppblåstheten. Det krävs en vän som inte bara är medtvingad i kålsoppan, utan även lika god supare av densamma, för att verkligen förklara och vredgas bortom det banala. De har haft en affär ihop förr, Niklas och berättaren. Fler omkring henne har det också.

”Det började inte med mig, du hade alltid letat, jag var bara den första som var lika lättfotad som du. Folk har annars moraliska, flämtade du, betänkligheter, jag drog ner blixtlåset, sög av dig.

Det var först efteråt som vi blev förälskade.”

 […]

”Jag fattar inte. Jag har alltid velat ha mina män okända, utan efternamn och självbiografier, det du letar efter med Pia är så bisarrt, får jag säga, osmakligt.”

Det är inte munter läsning, och några svar eller rimliga upplösningar kan vi glömma. Skilja sig eller inte, affär eller snedsteg, berätta eller hålla käft tack, vad som är bäst eller värst att göra. Man undrar fortfarande. Strukturer spelar roll men är inte avgörande, möjlighet och vilja är olika saker. Varför skulle vi ens bedra varandra om vi inte såg världen på olika sätt?

”Hon har varit ensam om dig, det är naturligt, den andra kvinnan vet alltid mer än den första, hon blir den närmast förtrogna. Det är det som är orättvisan. Besittningsrätten är inte det säkraste kortet, det är de utomäktenskapliga som drar in storkovan. Världens äldsta historia.”

Storkovan? Jag vet inte jag. Men se här, detta är tankar och känslor som finns, beslut som tas eller struntas i. Nu vet du.

– – –

En annan sak: innerfliken på framsidan bör man undvika att läsa (och även samma på förlagets presentationssida). Jag är inte per automatik emot spoilers men här tyckte jag faktiskt att det var riktigt, riktigt dumt. Inte minst för att slutet då framstår som så mycket viktigare än jag vill se det.

Ingen mänska är en ö, osv

Publicerat av

En namnlös ö i stilla havet får besök av brittiska kolonialmaktens utredare som fått i uppdrag att bekräfta rykten om sexuella övergrepp på ön. Redan på platsen sedan tjugo år befinner sig läkaren Olivia från Uppsala, genast besvärad av de tre utredarnas närvaro. De ska komma med sina brittiska kolonialperspektiv och sätta sig till doms över öns invånare och kultur. Hur ska de se något med sina korkade västerländska ögon? Nej, visst är det inte så enkelt heller.

Som politiskt intresserad av sexualitet såväl som av postkolonial problematik läser man oupphörligen med ett sökande efter en tes att ta ställning till. Man går bet. Ön är en fiktiv kulturstudie, ingen programförklaring, men för den sakens skull inte med anspråk på att vara objektiv. Snarare är poängen att det inte går. Ön är aldrig skönmålande men heller inte ignorant inför ämnets problematik eller uttolkarens position – läsarens liksom författarens. Är texten vi läser skriven av en socialchef eller av en sedan tjugo år bosatt västerlänning? Att just dessa två är perspektiven ur vilken berättelsen framträder är inte en slump.

Frågorna om sexualitet och kultur är intresseväckaren och vår oundvikliga perspektiv är twisten, men språket är vad som väver samman dem. Det tar några kapitel innan man fastnar, och förstår hur man ska läsa, men snart går det upp för en hur skickligt kommande handling planterats i förväg och framför allt hur väl språket flyter trots att texten helt omarkerat glider mellan repliker, tankar och handling. Perspektivet har bundit samman dem. Någon säger något och man tänker något och något händer, i uttolkningen är skillnaden inte jättestor. Ingen är objektivt betraktande ön, varken den som tittar ut från normen eller tittar in i den utifrån har en ren blick. Inte heller Olivia.

Det kan verkligen rekommenderas att läsa denna och tidigare nämnda Stål, de delar inte explicit tematik utöver sexualiteten, men har teman som kompletterar varandra väl. De är för övrigt utgivna på samma förlag. Natur & Kultur visar verkligen musklerna skönlitterärt just nu.

– – –

Läs även Rasums Malms krönika från GP om Ön.

Edit: Varför inte även Paulina Helgeson i SvD, bara för denna mening som jag borde kommit på själv: ”Däremot andas texten lojalitet med ön och dess utsatthet inför kolonialmaktens godtycke.” – I sanning! Noll ställningstagande är inte nödvändigt resultat av relativism.

En borglig samhäll magasin

Publicerat av

Visst är det skönt att Neo kommer ut som inte liberal? Man har ju anat den utvecklingen ett tag, satt olika summor pengar på hur länge Mattias Svensson kommer bli kvar och så vidare. Den nya etiketten ”borgerlig” sägs ge bredare värden men jag ser bara en alliansvänlig version av Axess på uppgång alternativt fall. En kemisk bindning av Hägglundsk kultursidesskräck och Lundbergskt konstideal, som måste vara svår att hålla stabil i längden. Kul att man samtidigt lyfter fram Isobel Hadley-Kamptz efterlysning av en borgerlig idédebatt som inte bara handlar om hur Alliansen ska vinna valet, angående släppfesten av förra numret. Det vill säga numret som hade Carl Bildt på omslaget och en stor mysintervju med densamme.

Precis som då ges en alliansminister stort utrymme i det nya numret, men nu i rollen som skribent. Ulf Kristersson har bidragit med en essä på drygt tre uppslag om varför moderat politik i allmänhet och arbetslinjen i synnerhet är god socialpolitik. För barnens bästa. ”Debatten om barnfattigdom är för viktig för att slarvas bort i ytliga krav på höjda bidrag för dem som inte jobbar” menar Kristersson och följer upp med ett par spalter av ytlig problemformulering. Sedan ett uppslag om svårigheter med omhändertagande av barn och till sist ett annat om hur socialtjänstlagen fungerar. ”Avsikten är inte främst att leverera en nyhet, utan att beskriva viktiga styrkor och allvarliga problem i Sveriges förmåga att stå upp för barns rättigheter” säger han i den avslutande snabbintervjun och visst, det är inga nyheter att moderater i allmänhet föredrar att fokusera på enskilda individers förmåga oförmåga att skaffa jobb eller fostra barn ordentligt, istället för att tex använda sina sju sidor om ”allvarliga problem” i socialpolitiken till att haspla ur sig åtminstone ett omnämnande av den förändrade sjukförsäkringens effekter.

Paulina Neudings stora intervju med Bengt Ohlsson är ett riktigt sömnpiller. Man förstår varför han inte är så pigg på att diskutera själva frågan han startade en flera månader lång debatt om, eftersom han spontant inte klarar djupare tankar än mer eller mindre roliga drifter med södercentriskt kulturvänsterbeteende. Det kan vara kul med svepande raljans, även när man inte håller med, men någon cover story är det knappast. Substanslösheten märks också på de ledande frågorna, som oftast fiskar förgäves, och på den inledande fixeringen vid en utspilld kaffekopp och att Ohlsson tycker det är pinsamt att sitta vid en bild på sig själv.

Mest framträdande som nytt inslag är dock utrymmet Johan Wennström skänkts att breda ut sig som lovande padawan i jedi-orden av konservativ behärskning. Det börjar i ett par uppslag där han får döma ut några olika konstverk på basis att konsten är ”negativ”, sedan följer både en intervju med Isabella Löwengrip och en recension av hennes nya bok där båda mest handlar om att det är gött att vara glad och framgångsrik och dumt att inte vara det. Hellre rik och frisk än fattig och sjuk! Bara att satsa. Men faran lurar i mörkret – enligt Wennström idealiseras lidandets estetik idag, av företrädesvis etablerade kulturskribenter samt Quetzala Blanco, medan de uppbyggliga förebilderna som Isabella Löwengrip föraktas. Kulturskribenterna vill suga livsglädjen ur oss. Man får helt enkelt inte vara duktig i jantesverige!

[Wennström:] – I medierna brukar det slentrianmässigt deklareras att ”en duktig flicka” är någonting väldigt fel.

[Löwengrip:] – Jag är en duktig flicka och ser inte något negativt med det. Jag har alltid haft ett eget driv.

Jahaja, se där, Johan Wennström är inkapabel att skilja på problematiseringar av duktighet som könat ideal och på att spotta själva duktigheten i ansiktet. Inga nyheter synes än. Något mer oväntat är dock att intervjun avslutas med en stor blinkande skylt som ändå ignoreras:

[Wennström:] – Ångest, oro och depression ökar kraftigt bland unga. Vad tror du det beror på?

[Löwengrip:] – Det är krocken mellan enorm press på unga samtidigt som de inte får sticka ut och lyckas. Jag pratar mycket med unga tjejer. Jag får över 250 mail om dagen och ungefär 50 skickar jag till Bris för att det är så pass allvarligt … Jag försöker starta ett nytt Bris, ett privat.

– I de mejlen handlar det ofta om att det är för mycket prestation. Det bör man fundera över om man presterar för sin egen skull eller på grund av någon annan.

Tjohej! Ja det var väl, minus nonsens om att man inte ”får” sticka ut och lyckas, i princip samma problematik som ”kultursidorna” texten nyss kritiserade brukar lägga fram om duktighet. Det är också märkligt att kultursidorna, precis som i Bengt Ohlsson-intervjun, tillskrivs sådan enorm makt över långt fler områden än bara kulturvärlden, samtidigt som den uppenbara, och i samma text betonade, framgången som Löwengrip haft ignoreras helt som maktfaktor.

Via omslagslöftet att Katrine Kielos sågas skriver Mattias Svensson en recension av Det enda könet som faktiskt inte alls är någon sågning, men det passar väl bra i positioneringen att man skriver så. Förutom att språket kallas ”tjackpundarprosa” presenteras i själva verket knappt någon kritik mot bokens innehåll. Istället uttrycks intresse för teserna, men med invändningen att inga förslag läggs fram, samt en stilla undran om vem Kielos polemiserar mot. Det första är en ideologisk skiljelinje jag unnar Svensson att bevista den andra sidan av, då jag läser boken som presentation av ett perspektiv och inte en manual för praktisk politik. Det sista vore kanske en relevant fråga om det inte var så att systemet Kielos klär av i det enda könet faktiskt lever och frodas även utan att någon debattör (”debejter” som Bengt Ohlsson sa i sin roligaste stund) måste slå vakt om det. Det enda könet går i polemik mot en ekonomisk realitet, inte mot enskilda förespråkare. Men recensionen är ändå en av de mest läsvärda texterna i numret.

Jo, visst, som du märker är det fortfarande fullt av liberalism i Neo instoppad mellan konstkritiken, nojan för iranska kärnvapen samt Per Gudmundson-alster om islamism. Till exempel en artikel om droglegalisering som möjlig lösning på mordvågen i latinamerika, en annan om för lättvindigt frihetsberövande i häktet och så lite om alkohol förstås. Men nog är det profetiskt att omslaget består av en bild där den påmålade livsglada färgen rinner av borgerlighetens känslokalla kranium. Man föreställer sig hur den käcka liberalismen på Timbros kyrkogårdsrejv upphör som en utdriven voodooförbannelse när man knäpper med fingrarna, och allt som är kvar är stela skelett på DJ-battle mellan Ulf Kristersson och Carl Bildt. Där har du negativ konst.

Stål

Publicerat av

Man häpnar ju över att en ung debutant presterar en sådan mångfacetterad berättelse som Silvia Avallone gjort med Stål. Nog för att två tonårsflickors situation står i fokus, men det är lika mycket en berättelse om klass. I bakgrunden finns både det livsfarliga arbetet i stålverket och alla övergivna platser det skapat, såväl som de suddigt närvarande turisterna som vi aldrig får veta vilka de är men finns där som i sin egen dimension på samma plats – och på ön Elba, som turister förstås bara reser till men här snarast verkar härstamma ifrån. Platsen för medelklassen. Silvia Avallone visar utrymmet som inte finns för arbetarklassen, än mindre för flickorna i densamma.

Syns gör man på rikas och på mäns villkor. En ny glansig bil, dyra kläder, smycken. Genom fönstret eller på scenen i en dans som får en att både ta kontrollen och att underkasta sig någon annans sexualitet. Anna och Francesca gör detta på liknande men ändå radikalt olika sätt. De strävar båda efter kontroll över sitt eget liv, har drömmar om att ta sig någon annanstans, men tolkningen av bandet de har till varandra och till omgivningen skiljer sig. Deras sexuella intentioner är i ofas men överlappande. En söker sig utåt avsiktligen, den andra som av nöd och tvång.

Såväl Anna som Francesca tillåts ha negativa och pubertalt kompromisslösa sidor, konflikten som uppstår dem emellan är både alldeles självklar och samtidigt oerhört futtig. Den tyranniske fadern som kontrollerar Francesca, och dessutom kallas Monstret, tillåts också vara mer än bara en klichéartad slusk, precis som den bipolära drömmarpappan till Anna skildras som genuint övertygad om att det är familjens bästa han bryr sig om när han jagar det snabba klippet. Oavsett hur länge han är borta utan att höra av sig. Inget är försonande, men allt är ärligt uppvisat och trovärdigt.

Avallone berättar genom både tonårsflickornas och deras familjemedlemmars perspektiv, såväl som från utomstående bifigurers. Växlingarna kan kännas onaturliga till en början, mitt i stycken och händelseförlopp, men efter ett tag känns det både smidigt och till slut direkt nödvändigt. Det finns så mycket tyngd i varje stycke att man måste ta en paus i läsningen så fort ett kapitel är slut. Ändå är det inte svårläst överhuvudtaget.

Men det absolut bästa med Stål är nog – ja, det gäller inte boken i sig förstås utan mer dess position – att det faktiskt kan skrivas en bok om främst två tonårsflickor utan att den ska mottas som en ungdomsbok. Se där ett annars ojämställt offentligt utrymme som är levande långt utanför exotiska italienska arbetarstäder som vi kan hålla på mentalt avstånd.

Det enda könet

Publicerat av

Jag har läst Katrine Kielos Det enda könet – Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och herregud vilken resa! Vi hoppar rätt in.

Varje samling antaganden om människan inom ekonomin kommer alltid i någon mån vara en förenkling. Måste vi verkligen veta vilka vi är för att förstå ekonomin? Kanske inte. Men vi kan definitivt inte förstå ekonomin genom att göra allt i vår makt för att springa ifrån just den frågan.

Visst är det kanske inte någon nyhet att det är manliga, eller låt säga patriarkala, dygder som skymtats i det ekonomiska system vi brukar kalla kapitalismen. Katrine Kielos gör det dock smärtsamt tydligt för oss exakt hur tätt sambandet är mellan genussystemet och vår tids ekonomi. Min inledande skepsis mot analysens tyngdpunkt på ekonomin som könad försvann raskt, förmodligen för att den också skärskådar själva föreställningen istället för att ställa män mot kvinnor i sig. Det är alltså inte någon Moder Jord vs. Den Onda Mannen-historia detta, det handlar lika mycket om ett ideal som inte heller män stämmer in på. Inga män.

Den ekonomiske mannen behöver aldrig, han vill bara ha.

Det enda könet är berättelsen om könet på ekonomin, förenklingen av detta kön, och om osynliggörandet av allt som inte går att förklara med den ekonomiske mannen. Om förnekandet av alla beroenden, av alla känslor. Våra preferenser är allt vi är på marknaden, vi ska låtsas att vi inte har band till varandra. Vi ska låtsas att vi hör ihop bara för att det är rationellt, inte för att vi alltid behövt varandra.

Man får gärna ifrågasätta exakt hur mycket vikt som kan läggas vid några sämre underbyggda svepanden, som det att marknadstänkandet styr alla delar av livet bara för att folk använder marknadsmetaforer inom tex dejting och att en bok som heter Freakonomics finns (allvarligt menad eller inte är det fortfarande mest en lol-bok och inte serious business). Man bör också för den delen debattera vidare om hur ett alternativ skulle se ut, för där görs inga vidare anspråk på lösningen. Men den grundläggande berättelsen är svår att fronta på. Såhär har vi faktiskt byggt ekonomin. Kielos visar att inte ens mannen är rationell, men att systemet ändå antar detta. Att kvinnors arbete är osynliggjort eller ses som tärande trots att det är själva förutsättningen för annat arbete. Hur ska detta gå ihop? Jag skrev något liknande i höstas, läs gärna det också.

Och så språket: Det ska fan vara Kielos språk att förmedla en ny världsbild som inte är ett självbedrägeri. Detta är sprängstoff. Måsteläsning. Inte en argumentation, utan en perspektivförändrare.

– – –

Relaterat tips är Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt, som också ställer upp högrelevant kritik mot ett rådande ideal. Dessa två ihop, de går in i varandra en hel del också, är egentligen all systemkritik man behöver just nu (vad gäller ekonomi).

Jo, förstår du

Publicerat av

Detta är alltså min nya bokblogg – och gamla bokblogg på samma gång, eftersom jag lagt upp inlägg från Läsbloggen jag hade för Popmani också. För tillfället håller jag på att fylla på med dessa, alla har inte dykt upp ännu eftersom jag dels inte har tid och dels att flera av dem har hänvisningar till en artikelarkivsida som också kommer upp snart.

Alla monster måste dö

Publicerat av

När jag får en bok i present ser proceduren ut som följer: Den ligger på skrivbordet ett tag. Den hamnar i bokhyllan, oläst. Om den inte plockas fram igen efter x antal månader, i läsdesperation, förblir den också oläst. Undantag finnes. Om boken är kort, skänkt av en smakmässig like, redan fanns på min oskrivna läslista eller av egen maskin verkar intressant, så plockar jag upp den till läsning istället efter skrivbordsväntans slut.

Så var fallet med Alla monster måste dö, som jag fått i födelsedagspresent men tidigare aldrig hört talas om (jag verkar sovit på dess utgivning helt trots att den var Augustprisnominerad). Eftersom den var kort och handlade om alltid spännande Nordkorea uppfylldes minst två kriterier och jag läste den efter bara några månaders skrivbordsplacering.

Vilken resa!

Ja, det är alltså ett resereportage. Magnus Bärtås och Fredrik Ekman gör en gruppresa i Nordkorea, med liten frihet, samtidigt som det kidnappade filmparet Madame Choi och Shin Sang-ok blir mittpunkten i en växelvis inramande historiegenomgång. Bärtås och Ekman har ögonen öppna inte bara för landet de reser i och dess små och stora uttryck för diktatur och isolation, utan även för gruppen de reser med. Turisterna i gruppen och de övriga utlänningar som påträffas är nästan lika intressanta som landet, och består av såväl övertygade sympatisörer som cyniska chockturister. De stekaraktiga ”Brommapojkarna”, som mest verkar vilja svina i en annorlunda kuliss än solcharter, hade jag gärna läst ännu mer om.

Resan görs 2008, medan Kim Jong-Il ännu lever, och gruppen vallas runt bland skrytbyggen, eventuella iscensättningar av rusningstrafik, gränsområdet DMZ och förstås charterklassikern ”hemma hos vanlig familj på landet” (jo jo). Det är kanske inte något man inte läst om förr, men att få det satt i sammanhanget som historieredogörelserna ger är ovärderligt. Historien i sydostasien är liksom inte någon kärnpunkt normal svensk historieundervisning. Eftersom Sydkorea alltid blir naturligt betraktad som goda i jämförelse i vardagsuppfattningen kan det vara bra att få inblick i hur även den staten sysslar med saker som inte riktigt håller måttet för demokrati i vår mening.

Det är ingen chockturism Bärtås och Ekholm sysslar med, inte heller bara ett verk om skurkstaten Nordkorea, utan en pedagogisk genomgång över vad som finns och vad som hänt i Korea, Japan och Kina under 1900-talet och idag, samt om vår bild av detta

Här lite sales pitch från Bonniers under bokmässan förra året: