En namnlös ö i stilla havet får besök av brittiska kolonialmaktens utredare som fått i uppdrag att bekräfta rykten om sexuella övergrepp på ön. Redan på platsen sedan tjugo år befinner sig läkaren Olivia från Uppsala, genast besvärad av de tre utredarnas närvaro. De ska komma med sina brittiska kolonialperspektiv och sätta sig till doms över öns invånare och kultur. Hur ska de se något med sina korkade västerländska ögon? Nej, visst är det inte så enkelt heller.

Som politiskt intresserad av sexualitet såväl som av postkolonial problematik läser man oupphörligen med ett sökande efter en tes att ta ställning till. Man går bet. Ön är en fiktiv kulturstudie, ingen programförklaring, men för den sakens skull inte med anspråk på att vara objektiv. Snarare är poängen att det inte går. Ön är aldrig skönmålande men heller inte ignorant inför ämnets problematik eller uttolkarens position – läsarens liksom författarens. Är texten vi läser skriven av en socialchef eller av en sedan tjugo år bosatt västerlänning? Att just dessa två är perspektiven ur vilken berättelsen framträder är inte en slump.

Frågorna om sexualitet och kultur är intresseväckaren och vår oundvikliga perspektiv är twisten, men språket är vad som väver samman dem. Det tar några kapitel innan man fastnar, och förstår hur man ska läsa, men snart går det upp för en hur skickligt kommande handling planterats i förväg och framför allt hur väl språket flyter trots att texten helt omarkerat glider mellan repliker, tankar och handling. Perspektivet har bundit samman dem. Någon säger något och man tänker något och något händer, i uttolkningen är skillnaden inte jättestor. Ingen är objektivt betraktande ön, varken den som tittar ut från normen eller tittar in i den utifrån har en ren blick. Inte heller Olivia.

Det kan verkligen rekommenderas att läsa denna och tidigare nämnda Stål, de delar inte explicit tematik utöver sexualiteten, men har teman som kompletterar varandra väl. De är för övrigt utgivna på samma förlag. Natur & Kultur visar verkligen musklerna skönlitterärt just nu.

– – –

Läs även Rasums Malms krönika från GP om Ön.

Edit: Varför inte även Paulina Helgeson i SvD, bara för denna mening som jag borde kommit på själv: ”Däremot andas texten lojalitet med ön och dess utsatthet inför kolonialmaktens godtycke.” – I sanning! Noll ställningstagande är inte nödvändigt resultat av relativism.