Den som arbetar inom kultursektorn, och särskilt inom offentlig sådan (för undertecknad: folkbiblioteken), gör alltid klokt i att bevaka kulturpolitiken. Debattintresset för just kulturfrågor tycks ha ökat idag, med bråk om verksamheten på folkbibliotek och offentliga museer, om stadsbilden, eller om hur statliga bidrag fördelas. Till och med debatteras ibland huruvida specifika artister borde vara politiska. Kanske har kulturen gett starka symbolfrågor att positionera sig med, men det är långt ifrån självklart att skiljelinjen går mellan höger och vänster. Det är med den ingången jag läser Att dansa efter maktens pipa av Lars Anders Johansson, Timbros egen kulturman. För trots anspråk på att vara en bok för den som ”vill förstå det politiska ramverk inom vilket [..] det svenska kulturlivet har att verka” är detta snarare en yvig debattbok än någon idéhistorisk lärobok. Det ger dock en god inblick i en specifik kultursyn, som möjligen kan kallas borgerlig men ändå delas av många som skulle sky den anklagelsen.

Den inledande historiska översikten av svensk kulturpolitik sedan Gustav Vasa börjar sakligt, och lite träigt, men i takt med att historien närmar sig vår tid förändras tonen tydligt och ett uppenbart agg mot modernism och funktionalism framträder. Det som inte förstörts av modernism tog 1970-talets sossar hand om, när bildningsidealet helt övergavs till förmån för att låta kulturen agera motvikt till liberal hegemoni, och alltså bli rekryteringsbas för vänstern. Det är denna tes som boktiteln anspelar på, att svensk kulturpolitik sedan dess har sökt göra kulturen till ”ett instrument för den politiska makten”. Detta via exempelvis skrivelser om negativa effekter av kommersialism, genom sossarnas koppling till ABF, eller med bidrag till allsköns projekt och institutioner som motiverats med över tid växlande modeord.

Tonen skruvas upp, och kulturhistorikern stryps slutgiltigt av debattören, när nutiden kommer och beskrivs som att mångfaldsideologin från 1990-talet smugit sig in via redan vänsterpolitiserad kultur och under nuvarande regering blommat ut i ”identitetspolitikens triumf”. Johansson försöker belägga detta med hjälp av det mycket moderna verktyget att lista spridda citat som han tycker är dumma, och namn på enskilda konstverk som fått verksamhetsstöd från skattepengar trots att de heter löjliga saker. Därutöver att Rättviseförmedlingen existerar, samt förstås att Miljöpartiet sökte hjälp externt för att formulera kulturpolitiken. Som vanligt åberopas populära borgerliga vandringssägner såsom att ”historiska museet ägnar sig åt att gissa hur brandskattningen av Visby tedde sig ur ett hbtq-perspektiv” på bekostnad av att visa ”de autentiska lämningarna, det fysiska kulturarvet”. Johansson syftar då utan närmare redogörelse (har han ens koll själv?) på ett tillfälligt projekt där några personer fått spela in sina kommentarer till ett ljudspår som helt frivilligt gick att lyssna till under besök på museets fasta utställning. Alltså utan förändring av vad som fanns på väggarna.

Bilden av identitetspolitikens tunga bojor undergräver till slut bokens huvudtes om kulturen som en maktens lakej. Identitetspolitiken kommer ju inte uppifrån, enligt Johansson själv, utan har odlats på universitet och inom kultursektorn, för att sedan genom påtryckningar mer eller mindre tvingats in på institutionerna, samtidigt som Socialdemokratin gett upp kulturområdet och låtit Miljöpartiet ta över, vilka i sin tur anlitat en arbetsgrupp med mångfaldsmånglare. Där sitter visst Rättviseförmedlingen i toppen av smygseparatistiska idpol-pyramiden, så vems pipa var det vi dansade till? Om till och med en liten skara twittrare som ropar kulturell appropriering när en vit person skaffar dreads* beskrivs som en maktfaktor så måste det vara illa. En mer försiktig författare hade kanske nöjt sig med att beskriva en ömsesidig relation av inavel och korruption mellan utövare och pengapåsar, och rott iland en del poänger.

Är då inte kulturen politiserad? Jodå. Och det kommer Lars Anders Johansson aldrig kunna göra något åt. Det som utmärker kultursynen som han företräder ligger nämligen i att tro, eller låtsas tro, att saker som kulturarvsskydd, ”organisk stenstad”, privata mecenater med skattelättnader, eller figurativ konst i icke-kurerade utställningar skulle vara mindre politiserat än att göra urval, stadsplanera eller sätta konstverk i kontext. Inriktningen på kulturpolitiken är alltid ideologisk, också om den strävar mot färre inslag av uppenbara politiska markörer, och till och med om kulturpolitikens sista beslut var att avskaffa sig själv. Det är ju också politiskt när kulturarvet slängs i metallåtervinning på grund av kapitalism eller när Apple får ta över stadsplaneringen i Kungsträdgården.

Oförmågan att se detta är också varför exempelvis biblioteksdebatterna blivit så märkliga. Många har inbillat sig att bara bibliotekens urval är ett ideologiskt projekt, samtidigt som det skulle vara rent från ideologi att i stället lämna det åt marknaden eller köpa in allt, alltid, överallt. Det är då lustigt att just uttalat ideologiska förslag till olika högerfalanger avslutar boken. Men säkert har borgerliga läsare nytta av dessa, och Johansson har helt rätt i sin analys av varför borgerliga politiker och företagsägare tappat kulturfrågorna och länge stått för instrumentell kultursyn.

En läsare från vänster kan i stället genom högerns avsky för ”identitetspolitiken” dra lärdomen att denna trubbiga ihopklumpning av frågor inte alls handlar om liberala avvikelser, utan rakt tvärtom. Det är ju en stor del av den fria konstens tillskyndare från vänster som har fallit in i den liberala kultursynens dårskap: att allt de själva står för är universalism, att allt utan plakat är rent från ideologi, men att exempelvis svart hud eller queerhet i sitt själva varande blir läst som vore det ett plakat. Rädda för politisering först när de inte känner igen sig i analysen, för att kritik upplevs som förtryck och nya läsningar som övergrepp, trots att också läsningen är en ofrånkomlig del i konstens existens och inte minst i dess frihet även från konstnären.

Konstens inneboende politiska kraft ligger förstås i att den uttrycker våra erfarenheter, tankar och känslor – utövarens och uttolkarens – men inte ens då kan den hållas under kontroll. För visst är konstens egen frihet ett ideal värt att sträva efter, men det är inte detsamma som att konstnärer någonsin skulle vara aktörer fria från position och perspektiv. Oavsett om de skapar oberoende eller med hjälp av mecenater från stat och kapital.

–  –  –

* Begreppet Kulturell appropriering är förstås inget som högern förstår sig på överhuvudtaget eftersom de inte är kapabla till kollektiv analys, men det är alltså inte främst en fråga om individuell moral. Det är inte ett brott om tex en vit trubadur vill skaffa ”rastaflätor” på Kiviks marknad efter ett gig, oavsett om någon skulle önska det, men ändå är det ett historiskt faktum att överordnade grupper tagit sig friheter och gjort ekonomiska vinster med kulturuttryck från samma folk som de ibland bokstavligen förslavat. ”Det är i sanning en ironi” att Johanssons egen försvarstext omedvetet illustrerar exakt detta:

Ah, ja, musiken som det förslavade folket använde för att sjunga ut sin ångest blev sedan till en mångmiljardindustri för slavägarnas ättlingar, samt soundtrack till naziskins gatumisshandel av ättlingar till slavarna. Känner du den behagliga doften av kulturens gåtfulla förädling? Herregud.