månadsarkiv: maj 2017

Allting kunde ha varit annorlunda

Publicerat av

154519_13073132_o_5.png

Bortanför lekplatsen rullar en film i busskurens reklamplats. Det är en skakigt filmad scen där en man just ska mördas, huvudet draget bakåt och en kniv mot strupen. Ett terrordåd som strax innan sitt fullbordande avbryts, bilden blir svart och budskapet uppges i vitt: Allting kunde ha varit annorlunda.

Det var en riktigt obehaglig upplevelse att läsa Johannes Anyurus senaste roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar bara ett par veckor efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Inte för att särskilda likheter fanns mellan verklighetens dåd och det fiktiva, men däremot i det hysteriska efterspelet där nästan alla partier anslöt sig till den implicita skuldbeläggningen av gruppen papperslösa (och flyktingar i allmänhet) vilket fick den dystopiska framtidsvisionen som återberättas i romanen att sugas rakt in i samtiden. Var det inte redan tydligt för läsaren så insåg man det då: detta är en metafor för nutiden, inte en förvarning om framtiden.

Ramberättelsen följer en författare, själv muslim, och hans möten på en rättspsykiatrisk klinik med den namnlösa kvinnan som deltagit som filmare i ett attentat mot en seriebutik i Göteborg där en satirtecknare, med drag från såväl Lars Vilks som tecknarna på Charlie Hebdo, varit måltavlan. Enligt passet är hon belgisk medborgare, som även ska ha suttit i fångläger i Jordanien och efter frisläppandet plötsligt blivit svensktalande, utan minnen av sig själv. Till slut hamnat i Göteborg, där hon känt igen Amin på något sätt och därför litat på honom.

Amin, som redan börjat planera ett terrordåd ihop med Hamad. Kvinnan får rollen att filma allt, men väl på plats har hon börjat minnas det som pågår framför kameran, från någon annanstans. När författaren besöker henne på den rättspsykiatriska anstalten menar hon att filmen som hon själv spelat in är samma film som rullat i offentligheten under hela hennes uppväxt – i framtiden. En parallell framtid, dock, där satirtecknaren aldrig överlevde och mordet alltså använts som en morbid påminnelse i den ständiga propagandan för det repressiva samhällets jakt på muslimer och andra så kallade sverigefiender. Allting kunde ha varit annorlunda.

Hennes berättelse presenteras till stor del i första person, via en bunt papper som hon skrivit och ger författaren. I hennes minnen är terrordådet något som hänt redan när hon var liten. Februarilagarna som sedan stiftats som följd har bland annat tvingat människor att skriva på ett medborgarkontrakt varje år och ett slags anstalt har byggts upp av det gamla förortsområdet Kaningården – vilket också råkar vara området där författaren själv vuxit upp, i den egna verkligheten. Såväl kvinnans egen muslimska familj som bästa vännen Liats judiska dito har drabbats av lagarna, och förstås även av stadiga trakasserier i vardagen. Liats pappa är redan internerad i Kaningården när berättelsen börjar i deras tonårstid. Där sitter de vid gungorna, som tonåringar ofta hänger kvar vid bekanta områden, och frågar varandra om föräldrarna ska skriva på det där kontraktet i år, eller riskera en placering i Kaningården.

Rent språkligt märks Johannes Anyurus bakgrund som poet bara då och då. En rak prosa, nedtonad men känslig, som gör berättelsen effektiv också som ren spänningsläsning. Den väl tyglade kompositionen gör dessutom att det aldrig blir svårt att hänga med i turerna mellan romanens olika lager och perspektiv. Att själva dystopin återberättas av en intagen på rättspsyk är också ett tacksamt försvar mot risken för eventuella trovärdighetsproblem i framtidsdystopin. Det kan ju vara rent påhitt. Ovissheten huruvida romanen vill presentera kvinnans berättelse som sanning eller inte släpper dock aldrig. Även när tortyren i det jordanska fånglägret presenteras som eventuell förklaring av hennes tillstånd är denna förklaring i sig dubbeltydig.

Förklaringen är dock inte viktig. Läst med en mindre bokstavlig ingång kan lägret som kallas Kaningården kan också vara en teckning av isoleringen i förorten som den byggts upp av, även i författarens verklighet en plats där oönskade stuvats undan, genom hård segregation, fattigdom och förfall i stället för internering. Idén om medborgarkontrakt är heller särskilt främmande för ett Sverige besatt av sina svenska värderingar, där vi absolut tar i hand när vi hälsar om vi inte vill hamna i utanförskap. Och när terror just slagit till är det precis som på platsen där filmen från det pågående dådet ständigt rullar i busskurerna. Luften som är tjock av det allmänna suget efter hårdare tag mot lättast utpekade grupp. Fotbojor eller förvar för den som bedöms tillhöra samhällsfaran. Är inte detta terroristens mål?

Jo, den fiktive författaren försöker alltjämt förstå hur en människa kan välja att begå en terrorhandling. Han söker upp gärningsmännens familjer, och både Amins och Hamads väg till terrorn framstår som lika svårbegriplig som den hos många av verklighetens gärningsmän. En av dem knappt religiös tidigare, en med trygg medelklassuppväxt. Och kvinnan? Förvisso är hon förvirrad och förklarad sjuk. Författaren slits mellan sympati för en person som utsatts för så mycket, i båda världar, och vetskapen om dådet som orsakat både de direkta offren och honom själv så stor skada. Hatet som späs på mot muslimer som han. Kvinnans upplevda minnen från framtiden under dådet kan nog också läsas som en metafor för insikten av konsekvenserna – vilket samhälle kommer bli följden om denna handling fortgår?

Allting kunde ha varit annorlunda. Hur vi väljer att tolka den frasen är allt. Det ger oss på vilket sätt det annorlunda kan bli.

– – –

Även publicerad @ Politism X, april 2017

Come on take me away

Publicerat av

ta-mig-harifran-omslag-web

Debutboken Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist är en samling tecknade serier uppbyggd som en tematiskt sammanhållen novellsamling. Tre kortare avsnitt i början som följer ett antal personer i en mindre landsort, och den längre titelberättelsen som upptar största delen av boken. Orten som beskrivs som ”en liten håla i Sverige” i det inledande avsnittet om lastbilschaufförens amerikadrömmar nämns inte vid namn, men kan nog antas vara den gemensamma hemorten för alla personer som skildras. Det ser ut som en sådan ort med landsvägen rakt igenom, på vilken utomstående bränner förbi under resan mellan andra mycket större och viktigare platser.

Förutom chaffisen finns där också ett gäng fotbollstjejer som tränar inför en viktig match. De är unga än men jobbar hårt och målmedvetet, oavsett vad killarna i skolan inbillar sig, som tror de är bättre. I snygg kontrast till Ahlqvists rena teckningsstil, med enkla färger, få skuggor och tjocka linjer, är miljön ändå full av en stinkande dimma. Svett och snor flödar på plan och omklädningsrum, alla blåmärken ska visas upp med stolthet (även när det är nämnda pojkar som orsakat dem). Och så finns den mystiska tanten där, hon som alltid tittar på när de tränar och själv går klädd i fotbollskläder. Är hon en supporter, eller kan hon bli en förebild? Lika märklig är mannen med vildvuxet hår som bor ensam mitt ute i skogen, som skildras i Projektet, en titel som verkligen väcker nyfikenheten. Vad är det för projekt som kräver att man lever som eremit? Vem är kvinnan på fotot? Hur livnär han sig ens? Just som en ung tjej vågat sig närmare och en kontakt etableras dem emellan tar dock berättelsen slut. Det är synd, och överlag lite tråkigt att ingen av dessa människor från inledningen får lika stort utrymme som titelberättelsens Jessika.

Den gravt uttråkade Jessika är väl strax efter gymnasieålder. Hon försöker ge sken av ett betydligt mer spännande liv genom sin livsstilsblogg än det hon faktiskt lever som kassörska på hålans mataffär. I ambitionerna att ta vackra fotografier på mat och kläder och underbara dagar finns knappast plats att avslöja att hon ännu bor med sin pappa och lillasyster. Frågan är om ens pojkvännen får plats, trots att han åtminstone bor själv och framstår som rätt snygg även om han är tråkig och Jessika redan tröttnat på honom.

Bloggen må överdriva, men är samtidigt hennes enda genuina intresse och ett eget hantverk, en anledning till att syssla med fotografi. Detta ställt mot att hon helt saknar idéer för vad hon ens skulle plugga eller jobba med om hon väl flyttade till storstaden. Skildringen av att förljuget framhärda med ett ensligt instagramkonto med noll följare och en blogg med noll kommentarer är alltså långt ifrån den vanliga tröttsamma skåpmaten om typ dagens ytliga ungdom och borde det inte kallas asociala medier, höhö. Här passar också de stilrena teckningarna in på ett mer uppenbart sätt, det märks att Emma Ahlqvist är verksam som illustratör, med bildspråk som lika gärna kunnat varit Jessikas eget om hennes verktyg varit pennor snarare än kamera.

Jessika gör inte någon ansats för bättre samhörighet med kollegorna på affären. Inte ens när en ny tjej börjar jobba där, som bott utomlands och alltså måste vara spännande, kan Jessika förmå sig att prata med henne. Osäkerheten tar över, vad ska hon ens säga till någon som redan levt drömmen? Hennes sociala handlingsförlamning får henne åtminstone att slippa ur den poänglösa relationen med pojkvännen, som snart tröttnar och dumpar henne (istället för tvärtom, som hon ändå tänkt!). Det är dock inget som driver henne att ta sig någonstans, snarare hamnar hon i svacka igen, gråter i skogen, vem kommer älska henne nu?

Jo, visst finns de som älskar henne. Kanske är det just det, att hennes relativa trygghet, med en stöttande pappa och inga direkta ekonomiska bekymmer, håller kvar henne ytterligare. Till landsorten för en ung människa hör också den prekära situationen att man måste ha skjuts fan överallt. Om den som skjutsar då är farsan eller en ortsbunden pojkvän kommer man heller inte någonstans. Det krävs att någon drar henne därifrån.

Det slår mig först efter läsningen att omslagsbilden med den öde bensinstationen som kastar ett starkt och väl avgränsat ljus rakt nedåt från taket påminner om en bekant symbolik; rymdskeppet som plötsligt far in över den öppna gläntan i skogen och som hotar, eller lovar, att med sin dragningskraft snabbt stråla upp dig som hamnat där under, att kanske föra bort dig till någon helt annanstans.

(Detta e den andra Blue Oyster Cult-låten jag lagt in som associationsklipp i bokbloggen. Det är ändå lite konstigt, med tanke på hur liten del av min musikvardag de utgör idag, men under ett par månader i gymnasiet var det fan bara blåmusslekult’n hela dagen så det har väl satt sig.)