Bortanför lekplatsen rullar en film i busskurens reklamplats. Det är en skakigt filmad scen där en man just ska mördas, huvudet draget bakåt och en kniv mot strupen. Ett terrordåd som strax innan sitt fullbordande avbryts, bilden blir svart och budskapet uppges i vitt: Allting kunde ha varit annorlunda.

Det var en riktigt obehaglig upplevelse att läsa Johannes Anyurus senaste roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar bara ett par veckor efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Inte för att särskilda likheter fanns mellan verklighetens dåd och det fiktiva, men däremot i det hysteriska efterspelet där nästan alla partier anslöt sig till den implicita skuldbeläggningen av gruppen papperslösa (och flyktingar i allmänhet) vilket fick den dystopiska framtidsvisionen som återberättas i romanen att sugas rakt in i samtiden. Var det inte redan tydligt för läsaren så insåg man det då: detta är en metafor för nutiden, inte en förvarning om framtiden.

Ramberättelsen följer en författare, själv muslim, och hans möten på en rättspsykiatrisk klinik med den namnlösa kvinnan som deltagit som filmare i ett attentat mot en seriebutik i Göteborg där en satirtecknare, med drag från såväl Lars Vilks som tecknarna på Charlie Hebdo, varit måltavlan. Enligt passet är hon belgisk medborgare, som även ska ha suttit i fångläger i Jordanien och efter frisläppandet plötsligt blivit svensktalande, utan minnen av sig själv. Till slut hamnat i Göteborg, där hon känt igen Amin på något sätt och därför litat på honom.

Amin, som redan börjat planera ett terrordåd ihop med Hamad. Kvinnan får rollen att filma allt, men väl på plats har hon börjat minnas det som pågår framför kameran, från någon annanstans. När författaren besöker henne på den rättspsykiatriska anstalten menar hon att filmen som hon själv spelat in är samma film som rullat i offentligheten under hela hennes uppväxt – i framtiden. En parallell framtid, dock, där satirtecknaren aldrig överlevde och mordet alltså använts som en morbid påminnelse i den ständiga propagandan för det repressiva samhällets jakt på muslimer och andra så kallade sverigefiender. Allting kunde ha varit annorlunda.

Hennes berättelse presenteras till stor del i första person, via en bunt papper som hon skrivit och ger författaren. I hennes minnen är terrordådet något som hänt redan när hon var liten. Februarilagarna som sedan stiftats som följd har bland annat tvingat människor att skriva på ett medborgarkontrakt varje år och ett slags anstalt har byggts upp av det gamla förortsområdet Kaningården – vilket också råkar vara området där författaren själv vuxit upp, i den egna verkligheten. Såväl kvinnans egen muslimska familj som bästa vännen Liats judiska dito har drabbats av lagarna, och förstås även av stadiga trakasserier i vardagen. Liats pappa är redan internerad i Kaningården när berättelsen börjar i deras tonårstid. Där sitter de vid gungorna, som tonåringar ofta hänger kvar vid bekanta områden, och frågar varandra om föräldrarna ska skriva på det där kontraktet i år, eller riskera en placering i Kaningården.

Rent språkligt märks Johannes Anyurus bakgrund som poet bara då och då. En rak prosa, nedtonad men känslig, som gör berättelsen effektiv också som ren spänningsläsning. Den väl tyglade kompositionen gör dessutom att det aldrig blir svårt att hänga med i turerna mellan romanens olika lager och perspektiv. Att själva dystopin återberättas av en intagen på rättspsyk är också ett tacksamt försvar mot risken för eventuella trovärdighetsproblem i framtidsdystopin. Det kan ju vara rent påhitt. Ovissheten huruvida romanen vill presentera kvinnans berättelse som sanning eller inte släpper dock aldrig. Även när tortyren i det jordanska fånglägret presenteras som eventuell förklaring av hennes tillstånd är denna förklaring i sig dubbeltydig.

Förklaringen är dock inte viktig. Läst med en mindre bokstavlig ingång kan lägret som kallas Kaningården kan också vara en teckning av isoleringen i förorten som den byggts upp av, även i författarens verklighet en plats där oönskade stuvats undan, genom hård segregation, fattigdom och förfall i stället för internering. Idén om medborgarkontrakt är heller särskilt främmande för ett Sverige besatt av sina svenska värderingar, där vi absolut tar i hand när vi hälsar om vi inte vill hamna i utanförskap. Och när terror just slagit till är det precis som på platsen där filmen från det pågående dådet ständigt rullar i busskurerna. Luften som är tjock av det allmänna suget efter hårdare tag mot lättast utpekade grupp. Fotbojor eller förvar för den som bedöms tillhöra samhällsfaran. Är inte detta terroristens mål?

Jo, den fiktive författaren försöker alltjämt förstå hur en människa kan välja att begå en terrorhandling. Han söker upp gärningsmännens familjer, och både Amins och Hamads väg till terrorn framstår som lika svårbegriplig som den hos många av verklighetens gärningsmän. En av dem knappt religiös tidigare, en med trygg medelklassuppväxt. Och kvinnan? Förvisso är hon förvirrad och förklarad sjuk. Författaren slits mellan sympati för en person som utsatts för så mycket, i båda världar, och vetskapen om dådet som orsakat både de direkta offren och honom själv så stor skada. Hatet som späs på mot muslimer som han. Kvinnans upplevda minnen från framtiden under dådet kan nog också läsas som en metafor för insikten av konsekvenserna – vilket samhälle kommer bli följden om denna handling fortgår?

Allting kunde ha varit annorlunda. Hur vi väljer att tolka den frasen är allt. Det ger oss på vilket sätt det annorlunda kan bli.

– – –

Även publicerad @ Politism X, april 2017