Come on take me away

ta-mig-harifran-omslag-web

Debutboken Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist är en samling tecknade serier uppbyggd som en tematiskt sammanhållen novellsamling. Tre kortare avsnitt i början som följer ett antal personer i en mindre landsort, och den längre titelberättelsen som upptar största delen av boken. Orten som beskrivs som ”en liten håla i Sverige” i det inledande avsnittet om lastbilschaufförens amerikadrömmar nämns inte vid namn, men kan nog antas vara den gemensamma hemorten för alla personer som skildras. Det ser ut som en sådan ort med landsvägen rakt igenom, på vilken utomstående bränner förbi under resan mellan andra mycket större och viktigare platser.

Förutom chaffisen finns där också ett gäng fotbollstjejer som tränar inför en viktig match. De är unga än men jobbar hårt och målmedvetet, oavsett vad killarna i skolan inbillar sig, som tror de är bättre. I snygg kontrast till Ahlqvists rena teckningsstil, med enkla färger, få skuggor och tjocka linjer, är miljön ändå full av en stinkande dimma. Svett och snor flödar på plan och omklädningsrum, alla blåmärken ska visas upp med stolthet (även när det är nämnda pojkar som orsakat dem). Och så finns den mystiska tanten där, hon som alltid tittar på när de tränar och själv går klädd i fotbollskläder. Är hon en supporter, eller kan hon bli en förebild? Lika märklig är mannen med vildvuxet hår som bor ensam mitt ute i skogen, som skildras i Projektet, en titel som verkligen väcker nyfikenheten. Vad är det för projekt som kräver att man lever som eremit? Vem är kvinnan på fotot? Hur livnär han sig ens? Just som en ung tjej vågat sig närmare och en kontakt etableras dem emellan tar dock berättelsen slut. Det är synd, och överlag lite tråkigt att ingen av dessa människor från inledningen får lika stort utrymme som titelberättelsens Jessika.

Den gravt uttråkade Jessika är väl strax efter gymnasieålder. Hon försöker ge sken av ett betydligt mer spännande liv genom sin livsstilsblogg än det hon faktiskt lever som kassörska på hålans mataffär. I ambitionerna att ta vackra fotografier på mat och kläder och underbara dagar finns knappast plats att avslöja att hon ännu bor med sin pappa och lillasyster. Frågan är om ens pojkvännen får plats, trots att han åtminstone bor själv och framstår som rätt snygg även om han är tråkig och Jessika redan tröttnat på honom.

Bloggen må överdriva, men är samtidigt hennes enda genuina intresse och ett eget hantverk, en anledning till att syssla med fotografi. Detta ställt mot att hon helt saknar idéer för vad hon ens skulle plugga eller jobba med om hon väl flyttade till storstaden. Skildringen av att förljuget framhärda med ett ensligt instagramkonto med noll följare och en blogg med noll kommentarer är alltså långt ifrån den vanliga tröttsamma skåpmaten om typ dagens ytliga ungdom och borde det inte kallas asociala medier, höhö. Här passar också de stilrena teckningarna in på ett mer uppenbart sätt, det märks att Emma Ahlqvist är verksam som illustratör, med bildspråk som lika gärna kunnat varit Jessikas eget om hennes verktyg varit pennor snarare än kamera.

Jessika gör inte någon ansats för bättre samhörighet med kollegorna på affären. Inte ens när en ny tjej börjar jobba där, som bott utomlands och alltså måste vara spännande, kan Jessika förmå sig att prata med henne. Osäkerheten tar över, vad ska hon ens säga till någon som redan levt drömmen? Hennes sociala handlingsförlamning får henne åtminstone att slippa ur den poänglösa relationen med pojkvännen, som snart tröttnar och dumpar henne (istället för tvärtom, som hon ändå tänkt!). Det är dock inget som driver henne att ta sig någonstans, snarare hamnar hon i svacka igen, gråter i skogen, vem kommer älska henne nu?

Jo, visst finns de som älskar henne. Kanske är det just det, att hennes relativa trygghet, med en stöttande pappa och inga direkta ekonomiska bekymmer, håller kvar henne ytterligare. Till landsorten för en ung människa hör också den prekära situationen att man måste ha skjuts fan överallt. Om den som skjutsar då är farsan eller en ortsbunden pojkvän kommer man heller inte någonstans. Det krävs att någon drar henne därifrån.

Det slår mig först efter läsningen att omslagsbilden med den öde bensinstationen som kastar ett starkt och väl avgränsat ljus rakt nedåt från taket påminner om en bekant symbolik; rymdskeppet som plötsligt far in över den öppna gläntan i skogen och som hotar, eller lovar, att med sin dragningskraft snabbt stråla upp dig som hamnat där under, att kanske föra bort dig till någon helt annanstans.

(Detta e den andra Blue Oyster Cult-låten jag lagt in som associationsklipp i bokbloggen. Det är ändå lite konstigt, med tanke på hur liten del av min musikvardag de utgör idag, men under ett par månader i gymnasiet var det fan bara blåmusslekult’n hela dagen så det har väl satt sig.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *