Sjuksköterskan Helena får nog när en pojke i dotterns klass avlider under en magoperation, och ingen verkar reagera med mer än att det är tragiskt. Den urvattnade skolundervisningen som tömts på allt innehåll bortom näringslära och idrott har förgiftat dottern länge, men hon inser att det blivit direkt livsfarligt när utvecklingen går mot närmast påbjudna operationer på barn. Hon lämnar Gimo och flyttar ut på landet för att isolera sig, kanske blåser hetsen över. Nästgårds befinner sig historieforskaren Landon, ditrest från Uppsala med förevändning att få arbeta ostört, men även han flyr på ett sätt undan det hårda klimatet då hans exflickvän Rita har börjat träna och svälta sig till oigenkännlighet.

Åsa Ericsdotters satiriska thriller Epidemin följer några personer, med tyngdpunkt på Helena och Landon, i ett hypotetiskt nu- eller snartida Sverige. Det nya ”Hälsopartiet” har redan i sitt andra val vunnit folkets förtroende nog att få full majoritet, med partiledaren Johan Svärd som statsminister, och snart är det dags för nästa val. Epidemin som åsyftas är fetma, svenskarna är ett sjukt folk i partiets ögon, och för att säkra en valseger till måste hårda restriktioner införas så även de mest inbitet överviktiga kommer i form. Sockerskatter, fettskatter, gymsubventioner och massiv propaganda (SVT har nu blivit HTV) var de milda varianterna. Ingreppen i läroplan och arbetslagstiftning är snäppet värre, för att inte tala om de bokstavligen kirurgiska ingreppen i enskildas magsäckar och tarmflora. Ska vi förresten verkligen låta feta vara medlemmar i bostadsrättsföreningen? Landon och Helenas kärleksaffär hinner knappt börja innan deras lugna exil är hotad. Det blir svårare att behålla jobb och bostad. Landon funderar på att ensam flytta utomlands, men hinner inte ens bekänna det för Helena innan hon plötsligt försvinner.

Naturligtvis är Epidemin också en titel som utöver statsminister Svärds bedömning av folkhälsan bör ses som en anspelning på motsatsen, alltså den galopperande hälsohetsen. Inte bara den i fiktionen, eftersom den satiriska udden förstås är riktad mot verklighetens sundhetsfixering, skönhetsideal, och föraktfulla syn på tjocka. I takt med att Svärds metoder blir än mer extrema framträder också en allegori över fascismen i allmänhet.

Till formen är det på många sätt en renodlad spänningsroman, helt olikt Ericsdotters tidigare lyriska prosa. Imponerande nog lyckas hon också väl med genrebytet, vad gäller berättelsens driv och engagemanget man känner som läsare, och språkligt några snäpp över en bättre deckare. Ericsdotter skildrar också ätstörning väldigt väl, dels som en logisk konsekvens av samhället det uppstår i, men även i gestaltningen av Ritas egen besatthet. Även idealens dubbelhet skymtas, i Johan Svärds obehag inför de allt fler skelettkroppar han själv är ansvarig för att ha hetsat fram.

Trots spänningen är det dock svårt att bortse från en betydande brist i själva premissen. För även om man går med på att sundhetsideologi allena kunde driva fram en halvtotalitär fasciststat på bara åtta år så skulle det kräva, eller åtminstone generera, ett mer kompromisslöst samhälle än det Ericsdotter målar upp. Jag reagerar på det direkt när det nämns att det fortfarande ens säljs godis, kakor och läsk – för att inte tala om alkohol. Föraktet mot de tjocka verkar heller vara någon riktig hatstämning i samhället, det beskrivs inte värre än vår nutids nivåer. Ingen daglig förföljelse, ingen misshandel eller lynchning som kunde tyda på en verklig folklig lojalitet till Hälsopartiet. Det blir svårt att tro en sekund på att de allt mer extrema metoderna som avslöjar sig under handlingens gång inte skulle fört med sig tusentals visselblåsare redan innan Landon själv behöver ge sig ut med bössa och pistol för att leta svar. Även i en kontrafaktisk verklighet behövs ju känslan av realism, annars får man lägga i den stora sci-fi-växeln och redan från början syssla med en annan bok.

Men visst lyckas dystopin ändå plantera något i mig. Jag ryser lite extra efter läsningen inför vardagens manifestationer av våra nutida ideal. Samma dag som jag lagt ifrån mig boken ser jag ett citat i DN angående Skönhetsmässan. ”Att se fixad ut är ute. Det handlar mer om att ha en fräsch glow och framför allt att ha en hälsosam look.” Det speglar så väl det mest omöjliga med skönhetsprojektet. Kosmetikan som inte ska synas, utan framstå som ens naturliga jag. Det egna ansvaret att ta hand om dig själv, trots att det för de flesta är genuppsättning som i slutändan avgör ens värde. Tankarna går till bokens mest sanna ögonblick, när författaren Gloria Öster plötsligt inser att Hälsopartiets väg till makten inte bara beror på smala som vill göra sig av med alla överviktiga. Nej, omkring henne finns också alla föraktade tjocka, som röstat på Johan Svärd i hopp om räddning från sitt självhat, räddning från ansvaret de alltid ålagts. Att samhällets stålbad ska frälsa dem smala.