Antologin Ingens mamma samlar, utöver redaktör Josefine Adolfssons förord, tolv kvinnors texter om att utan egenfödda barn vara kvinna. I nästan alla finns en explicit egen erfarenhet i botten, och det är nog för många läsare en ögonöppnare att få veta exakt hur mycket oförskämt bemötande en barnfri kvinna får stå ut med. För män – även pappor – är det närmast ett måste att lära sig detta. Precis som de personliga erfarenheterna ändå varierar, så har dock de flesta texter sitt eget ärende utöver det rena vittnesmålet.
Det förekommer visserligen argumentation för varför det är positivt att vara utan barn, vilket kan tyckas lite synd då detta egentligen borde vara varje kvinnas helt omotiverade ensak, men Ingens mamma är definitivt mer än de ifrågasattas försvar. Sofia Åberg gör exempelvis en ren folkbildningsinsats med sin kompletta redogörelse av hur det går till att låta sig steriliseras, Susanne Wigorts Yngvesson forskar och redogör för religiösa synsätt på barnfrihet, och flera avsnitt behandlar vad det innebär i stort att samhället organiseras kring barnfamiljen.
Natacha López text är en uppfriskande lektion i hur barnfria i arbetslivet drabbas av såväl ren diskriminering som av arbetsplatser som förutsätter att alla utan barn ska göra avkall på privatlivet på ett sätt som föräldrar slipper. Det borde vara nyttigt även för barnhavare att förstå att det finns fler faktorer som kräver utrymme, vilka även kan gälla dem själva. Jag börjar tänka på hur länge begreppet ”småbarnsfamiljer” stått i vägen för klassaspekten, hur en poänglöst bred gruppering som kan betyda lite vem som helst ändå är så lätt att vifta med för sympatier.
Mig själv närmast ligger Gabriella Boijsens text om att leva med en person som vill det motsatta i frågan. Relationen är först på väg att upplösas, men det landar i att kompromisser faktiskt finns som inte innebär att en person blir förälder mot sin vilja. Genom detta kapitel kritiseras också utöver barnnormens kvinnosyn de krav som ställs på vad en äkta kärleksrelation innebär.
Nästan genomgående är texterna också rena läsupplevelser. Jane Magnusson och Annina Rabe har båda skrivit välformulerade och skönt krassa normknäckare, och Birgitta Stenberg har i princip bidragit med en teaterpjäs i miniatyr, där konflikten skildras mellan en väns sorg efter ett missfall och hennes egen självvalda barnfrihet. Att denna också hamnat så långt bak i dispositionen ger i sig ett tillskott till dramatiken, när alla vittnesmål om oförskämdheter som tidigare författare fått en att baxna över kläs i ett smärtsamt mänskligt ansikte. Men det är Faranak Rahimi som lyser allra starkast. En mycket angenäm ny bekantskap. Rahimi är yngst av författarna, men hennes prosa är ändå tung av erfarenhet och bjuder ett brett register mellan tonlägen. Därutöver står hon för det viktiga påpekandet att ekonomisk verklighet faktiskt betyder mycket för beslut om barn eller inte.
Omständigheters vikt är ett påpekande som jag önskar Lena Andersson, sist ut i antologin, tar till sig. Där övriga kvinnor i Ingens mamma främst står för sin egen frihet inleder hon istället med den dumrationella devisen: ”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är. Dessutom vore ju det mest konsekventa frihetsperspektivet att inte kräva motiveringar varken av barnhavare eller av barnfria. Men det är inte första gången de rationella anspråken inte riktigt går ihop med den egna moralen för Andersson. Hennes status som stor tänkare är i allmänhet ett luftslott. Det gäller förstås inte allt hon skriver, jag gillade verkligen Egenmäktigt förfarande. Antagligen för att romanen är en mer känslosam historia än hennes vanliga labbsterila textövningar i liberal teori.
Men det är som det är även med denna antologi, och jag tar det onda med det goda att jag faktiskt utmanas i tanken där jag ändå förväntat mig att hålla med på gränsen till att vara blasé. Helheten Ingens mamma är faktiskt strålande som både debattstartare och ren kunskapskälla. Till nästa gång skulle jag dock verkligen vilja ha ett transperspektiv. Nog kunde en transkvinna kunnat tillföra gott om ytterligare förtryckande aspekter av det primära problemet att kvinnokroppen för att bli godkänd förväntas 1. ha en livmoder och 2. använda den.
