Bakåt leder framåt

Lila hibiskus är Adichies debutroman från 2003, på svenska utgiven först 2010, efter genombrottet En halv gul sol (2006, på svenska 2007). I jämförelse med den senare, såväl som den lysande Americanah från förra året, är berättelsen i debuten mer återhållsam. Femtonåriga Kambili och hennes familj står i fokus, och inte minst frigörelsen från en hårt kontrollerande far. Papa misshandlar både Kambili och hennes bror Jaja brutalt, och än värre drabbas deras mor, men samtidigt är han utåt den gudfruktige Eugene: högt respekterad, djupt troende katolik, och dessutom rik på både pengar och inflytande.

Konceptet ”till synes rättrådig man som egentligen är galen hemmatyrann” kan lätt bli kliché, hur effektiv känsloretare den än må vara, men Adichies porträtt är sällsynt nyanserat. Kambilis far är inte en skenhelig men ond man, han är samtidigt tyrann och rättrådig. Pengarna han donerar till kyrkan är en sak, de har han så mycket av att det inte gör skillnad för honom. Hans blygsamhet är däremot äkta – om än möjligen skapad av gudsfruktan. Viktigast är dock hans rakryggade förhållningssätt inför militärdiktaturen. Utan några namn eller år nämnda lär det vara Sani Abachas kupp 1993 som inträffar i romanens inledning, och trots den fortsätter Eugene driva den regimkritiska tidning han äger, och gör således stor skillnad för hela landet. Dessutom ser han engagerat efter de anställda och när hans chefredaktör arresteras både en och två gånger gör han allt han kan för att få honom frisläppt. Det djävulska ligger i att samma övertygelse driver både hans civilkurage och hans förtryck av familjen. Hans Gudssyn kräver båda delar. Sin egen far betraktar han som hedning och låter inte barnen röra vid honom, knappt ens träffa honom. Eugene är den sortens patriark som väst älskar att utmåla som Den Andre, men är så med katolska motiv och ett förakt för egna traditioner. Istället för upplysning ett föråldrat kolonialmörker.

Vägen till frigörelse för Kambili och Jaja går via Eugenes syster Ifeoma och en återkoppling till rötterna. Efter ett besök hos henne i universitetsstaden Nsukka har de båda för första gången fått bevittna att ett annat slags liv ens är möjligt. Ifeoma är också katolik, men församlingen i Nsukka är något annat än Fader Benedicts hemma i Enugu. Här tillåts sång och predikan på igbo, inte bara latin och tyst kontemplation. Adichie skildrar med precision hur Kambili långsamt inser att hennes tillknäppthet är något ovanligt. Kambili blir genuint förvånad över att kusinen Amaka inte, som hon, känner ett enormt motstånd mot att ens öppna munnen utan att vara tilltalad. Genom att berättarperspektivet också är hennes förstår läsaren inte heller vidden av hennes tystnad förrän hon gör det själv. Kambili blir också kär i den äldre (men fortfarande relativt unga) prästen Amadi, vilket också spelar en betydande roll i frigörelsen trots avsaknad av någon utvecklad relation dem emellan (gudskepris! #glappetnojan). Han utmanar henne, och bekräftar henne bortom de eftertraktade lovorden från Papa.

Det kan vara hennes ändå fortsatt tillbakadragna person som gör att hon lägger större vikt vid Jajas uppror under palmsöndagen, en scen som beskrivs redan i inledningen som vändpunkten. I själva verket tar Kambili, Jaja och deras mor alla varsin väg som alla är lika avgörande.

Uppehållstillståndet

Det var aldrig Ifemelus dröm att ta sig till Amerika, hennes ungdomskärlek Obinze var den som fäst blicken västerut redan som tonåring och som vägrade läsa annat än amerikanska romaner. Ändå är det hon som nu ska resa tillbaka till Nigeria efter 15 år i USA, med hoppet väckt om att återse kärleken som aldrig kom efter.

Titeln Americanah på Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman kommer av ordet för en person som migrerat från Nigeria till USA och där förändrats av livet i den amerikanska kulturen. Romanen börjar när Ifemelu inför återvändandet söker upp en hårsalong för att fläta sitt hår, och där lyfts snart frågan om hennes naturliga hår – en viktig symbol för romanens ena tema som är ras och migration. Nigeria är knappast färgblint, även där är till exempel ljus hy en statusmarkör, men först i USA har hon mött den explicita rasfixeringen och blivit ”svart”, och med detta tvingats konfrontera strukturen som gjort att det ses som något suspekt som svart att inte använda kemikalier för att tukta håret rakt. I bloggen Rastaggat har hon därför under de senaste åren benat i betydelsen av hudfärg, härkomst, hår och hur hon pratar, och via den även fått en akademisk karriär.

Romanens andra tema, kärleken, är det som driver själva handlingen. Parallellt med den flera timmar långa flätningen läggs Ifemelus bakgrund fram, hur hon som en av många tvingades resa utomlands för att få en utbildning när de nigerianska universiteten drabbades av uteblivna löner och ständiga strejker. Obinze lyckades inte komma efter då han inte fick visum, och den första förnedrande tiden i USA kulminerade till slut i en obehaglig händelse som fick Ifemelu att bryta kontakten i ren skam. De har nu trånat hela livet, först under tonårens osäkerhet och försiktiga sexuella närmanden, sedan under brevväxling mellan kontinenter, och slutligen har de längtat för sig själva, i ensamhet och tystnad under andra relationer. Vid den återupptagna kontakten försöker hon ännu som förr kalla honom Ceiling, namnet som kom efter insikten att hon ”aldrig såg taket med honom”.

Adichie skriver i tredje person, men perspektivet är Ifemelus. Undantaget är ett fåtal avsnitt med Obinzes blick, vilket både befäster hans huvudroll i kärlekstemat och förmedlar ett ytterligare djup till migrationstemat då hans misslyckade försök att få uppehållstillstånd i England kan väga emot Ifemelus migrationsframgång. Att Obinze är den som ändå blivit förmögen på allvar väl tillbaka i Nigeria förstärker bara detta faktum ytterligare, då den nigerianska klassresan är något helt annat än Ifemelus nya (om än villkorade) tillhörighet i amerikansk akademikermedelklass.

Porträtten av de två amerikanska män Ifemelu har längre relationer med är dramaturgiskt tacksamma utan att vara klichéer. Med Curt och Blaine synas friktionen mellan Ifemelu och medelklasserna i det vita respektive det svarta Amerika. Curt träffar hon när hon arbetar som barnflicka åt hans kusin, och han är biljetten till kvalificerat jobb och status nog att lyftas ur migrantens prekariat. Bloggen uppstår delvis som ett bearbetande av relationen med Curt. Blaine möter hon på ett tåg, blir förälskad på stört men återser honom först åtta år senare när hennes blogg gett henne ett föreläsningsuppdrag. När de blir ihop är han en efterlängtad samtalspartner men även Blaine är formad till ett visst oförstående inför viktiga delar av Ifemelus liv. Utöver detta är han också också lite självgod och omedvetet kontrollerande. Båda männen har en påtaglig dubbel överordning gentemot Ifemelu, men de tillåts ändå manifestera denna helt oavsiktligt, i detaljerna, utan att de görs till skurkar per se.

Skildringen av bloggandet och relationen till kommentarer, läsare och anonymitet är  mycket bekant för den som sysslat med det där själv under bloggandets glansdagar. Utdrag av blogginlägg vävs också in i berättandet, vilket gör att Adichie får fram mer explicita resonemang än Ifemelus ändå frekventa analyserande. Det är ett smidigt grepp för att leverera mycket kunskap utan att störa berättelsen. Dessutom framträder på så vis ett språk som är Ifemelus eget och inte bara perspektivet ur tredje person. Att Obinze sen anmärker på att hon inte låter som sig själv i bloggtexterna bekräftar bara detta som ett led i hennes förändring.

Det dröjer alltså inte lång tid tillbaka i Nigeria innan Ifemelu inser att hon faktiskt är americanah, oåterkalleligt. Så börjar en ny anpassningsprocess, men denna gång omvänt med hög status projicerad på henne. Ändå tar det henne emot att på en gång kontakta Obinze, som dessutom är gift och har barn. Omställningen är svår till både det gamla landet och den gamla kärleken. Trots att slutet inte tillfredsställer mig – istället rentav upprör mig och jag önskar stryka de sista två sidorna helt – så är de näst sista delarna om återseendet, där Obinzes egen förändring och nya status påverkar deras relation mer än hennes amerikanisering, en intelligent hantering av dessa år av trånande. Deras kärlek är verkligen unik i hennes liv, men personen Obinze kan förstås inte motsvara en femtonårig idealisering. Sådan är kärleken, logik är borträknat. Det går inte att resonera sig fram till att se taket eller inte.