Det var aldrig Ifemelus dröm att ta sig till Amerika, hennes ungdomskärlek Obinze var den som fäst blicken västerut redan som tonåring och som vägrade läsa annat än amerikanska romaner. Ändå är det hon som nu ska resa tillbaka till Nigeria efter 15 år i USA, med hoppet väckt om att återse kärleken som aldrig kom efter.

Titeln Americanah på Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman kommer av ordet för en person som migrerat från Nigeria till USA och där förändrats av livet i den amerikanska kulturen. Romanen börjar när Ifemelu inför återvändandet söker upp en hårsalong för att fläta sitt hår, och där lyfts snart frågan om hennes naturliga hår – en viktig symbol för romanens ena tema som är ras och migration. Nigeria är knappast färgblint, även där är till exempel ljus hy en statusmarkör, men först i USA har hon mött den explicita rasfixeringen och blivit ”svart”, och med detta tvingats konfrontera strukturen som gjort att det ses som något suspekt som svart att inte använda kemikalier för att tukta håret rakt. I bloggen Rastaggat har hon därför under de senaste åren benat i betydelsen av hudfärg, härkomst, hår och hur hon pratar, och via den även fått en akademisk karriär.

Romanens andra tema, kärleken, är det som driver själva handlingen. Parallellt med den flera timmar långa flätningen läggs Ifemelus bakgrund fram, hur hon som en av många tvingades resa utomlands för att få en utbildning när de nigerianska universiteten drabbades av uteblivna löner och ständiga strejker. Obinze lyckades inte komma efter då han inte fick visum, och den första förnedrande tiden i USA kulminerade till slut i en obehaglig händelse som fick Ifemelu att bryta kontakten i ren skam. De har nu trånat hela livet, först under tonårens osäkerhet och försiktiga sexuella närmanden, sedan under brevväxling mellan kontinenter, och slutligen har de längtat för sig själva, i ensamhet och tystnad under andra relationer. Vid den återupptagna kontakten försöker hon ännu som förr kalla honom Ceiling, namnet som kom efter insikten att hon ”aldrig såg taket med honom”.

Adichie skriver i tredje person, men perspektivet är Ifemelus. Undantaget är ett fåtal avsnitt med Obinzes blick, vilket både befäster hans huvudroll i kärlekstemat och förmedlar ett ytterligare djup till migrationstemat då hans misslyckade försök att få uppehållstillstånd i England kan väga emot Ifemelus migrationsframgång. Att Obinze är den som ändå blivit förmögen på allvar väl tillbaka i Nigeria förstärker bara detta faktum ytterligare, då den nigerianska klassresan är något helt annat än Ifemelus nya (om än villkorade) tillhörighet i amerikansk akademikermedelklass.

Porträtten av de två amerikanska män Ifemelu har längre relationer med är dramaturgiskt tacksamma utan att vara klichéer. Med Curt och Blaine synas friktionen mellan Ifemelu och medelklasserna i det vita respektive det svarta Amerika. Curt träffar hon när hon arbetar som barnflicka åt hans kusin, och han är biljetten till kvalificerat jobb och status nog att lyftas ur migrantens prekariat. Bloggen uppstår delvis som ett bearbetande av relationen med Curt. Blaine möter hon på ett tåg, blir förälskad på stört men återser honom först åtta år senare när hennes blogg gett henne ett föreläsningsuppdrag. När de blir ihop är han en efterlängtad samtalspartner men även Blaine är formad till ett visst oförstående inför viktiga delar av Ifemelus liv. Utöver detta är han också också lite självgod och omedvetet kontrollerande. Båda männen har en påtaglig dubbel överordning gentemot Ifemelu, men de tillåts ändå manifestera denna helt oavsiktligt, i detaljerna, utan att de görs till skurkar per se.

Skildringen av bloggandet och relationen till kommentarer, läsare och anonymitet är  mycket bekant för den som sysslat med det där själv under bloggandets glansdagar. Utdrag av blogginlägg vävs också in i berättandet, vilket gör att Adichie får fram mer explicita resonemang än Ifemelus ändå frekventa analyserande. Det är ett smidigt grepp för att leverera mycket kunskap utan att störa berättelsen. Dessutom framträder på så vis ett språk som är Ifemelus eget och inte bara perspektivet ur tredje person. Att Obinze sen anmärker på att hon inte låter som sig själv i bloggtexterna bekräftar bara detta som ett led i hennes förändring.

Det dröjer alltså inte lång tid tillbaka i Nigeria innan Ifemelu inser att hon faktiskt är americanah, oåterkalleligt. Så börjar en ny anpassningsprocess, men denna gång omvänt med hög status projicerad på henne. Ändå tar det henne emot att på en gång kontakta Obinze, som dessutom är gift och har barn. Omställningen är svår till både det gamla landet och den gamla kärleken. Trots att slutet inte tillfredsställer mig – istället rentav upprör mig och jag önskar stryka de sista två sidorna helt – så är de näst sista delarna om återseendet, där Obinzes egen förändring och nya status påverkar deras relation mer än hennes amerikanisering, en intelligent hantering av dessa år av trånande. Deras kärlek är verkligen unik i hennes liv, men personen Obinze kan förstås inte motsvara en femtonårig idealisering. Sådan är kärleken, logik är borträknat. Det går inte att resonera sig fram till att se taket eller inte.