månadsarkiv: september 2014

Young lust

Publicerat av

Upplysningsmaterial om sexualitet som riktar sig till barn och tonåringar finns det förhållandevis gott om, förvisso av blandad art, nivå, och kvalitet. Skönlitteratur med seriös och explicit skildring av sexualitet idag har dock varit mer en grej för övre tonår och unga vuxna. Just närvaron av sexualitet brukar utgöra steget som skiljer mellanåldersbok från ungdomsbok. I Mårten Melins nya mellanåldersbok Lite mer än en kram* blir det dock andra bullar. Det är med tydligt naivt uttryckssätt, närmare barndomen än tonåren, som trettonårige Manne hanterar och funderar på sexualitet.

Det är slutet av sommaren mellan sexan och sjuan, och Manne har haft ett typiskt sommarlov: bada, spela datorspel, hänga med bästa kompisen Alvin och i hemlighet ha ångest över olycklig pubertetskärlek, efter att han på skolavslutningen frågat klasskamraten Aya om hon vill bli ihop, men inte fått något riktigt svar. Han kollar mycket på tjejer när de är och badar, noterar BH-band och reflekterar över sin kropps reaktioner, sitt onanerande och vad som känns rätt. Alvins vana att slänga fram porrbilder är samtidigt upphetsande och lite besvärande. Manne är en medveten trettonåring, med KP-prenumeration och en mamma som är bibliotekarie.

En dag tar hans storasyster Moa hem sin kompis Lea, och den nyinflyttade tjejen Amanda som ska börja deras klass i nian. Manne, som står i kalsongerna och vrålar med i en hårdrockslåt, märker inte att de kommit in. De skrattar och han blir förstås tokgenerad. Men det är något med Amanda. Hon kommer in på hans rum för att se efter ”hur det är med honom” nästa gång hon är där, och när Manne får höra att Amandas familj flyttat in i huset som hans familj hade innan fäldrarnas skilsmässa så cyklar han dit för att ”låna ut en bok” som de pratat om lite. Naturligtvis har Amanda fått hans gamla rum. Naturligtvis frågar hon snart om lite väl privata saker och så frågar hon om han kysst någon. Försiktigt hångel vidtar.

”Jag fyller femton i september”, sa hon. ”Då blir det här typ olagligt.”

Skolan börjar. Amanda fortsätter ”råka på” Manne, komma dit för tidigt när hon ska träffa Moa och bara ”vänta lite så länge”, och ställer mer frågor som nu är mer öppet flörtiga än bara privata. Tänkte han på att den här boken hade en äldre tjej och yngre kille som kysste varandra? ”Det är ju lite som vi.” Men han har väl inte berättat för någon? Hon undrar vad han tänker på när han onanerar, men han räddas från att svara när pappan kommer hem. Det finns i Mannes tankar både en tvekan och ett driv som växlar om vartannat och ibland går emot varandra. Vad vågar man inte, och vad vill man inte?

De hånglar i bibliotekets sagorum. Fnissar iväg därifrån när bibliotekarien (mammas kollega!) öppnar dörren. Amanda säger att hon fattar inte att vi gjorde det därinne. ”Och jag vill träffa dig igen. Alltså, jag vill inte egentligen men jag vill”. Nästa gång de ses är det med öppet beslut, de har bytt nummer, ”Cykla och bada?”, och på vägen hem ligger sedan de ute i det höga gräset och onanerar intill varandra.

Men Amanda blir övermodig. Moa har redan fattat misstankar, och när Amanda ska sova över hos henne blir hon påkommen inne i Mannes rum med nattlinnet av. Eftersom varken Moa eller Manne kan hålla käft är det snart ute på skolan att han tagit en äldre tjej på brösten, och han hamnar i ett tvärdrag mellan statushöjningen och skuldkänslorna när både Moa och Amanda är arga och den senare också drabbas hårt i skolan. Han kan inte riktigt se hela vidden av hur Amanda skulle uppfattas när det kom ut, att det för henne handlar om mer än social status. Hon knappast förövare, på många sätt lika oerfaren som Manne och definitivt med uppriktiga känslor för honom, men det går inte att komma ifrån att hon är betydligt mer medveten än honom.

Den här oklara moraliska situationen är både det verkligt intressanta med Lite mer än en kram och lite av bristen, eftersom den slarvas bort på slutet. Nästan hela vägen balanseras gestaltningen av relationen väldigt bra mellan lust och tvekan – från båda parter – och visar ung sexualitet så komplex som den är. Men medvetenheten om Mannes uppenbara underläge gentemot Amanda stökas liksom bort i en Devin the dudesk I can’t wait til you get old enough-final som doftar panikkompromiss mellan outtalad pseudomoral att det ska gå lagligt till, och oförblommerad pubertetsrunkfantasi. Det hade varit mer lojalt med protagonisten att låta honom dröja kvar i tvekan.

Det är ändå en nyskapande barnbok Melin fått ihop: vågad, tematiskt komplex, och samtidigt väl avvägd språkligt för en tolvårig läsare. En sån bok jag önskar att jag hunnit först med att skriva.

– – –

* Naturligtvis har det funnits en del förr som i långt förr. Och anspelningen i titeln på Hans-Eric Hellbergs Kram från 1973 är ju kung asså

I vårt hämnarlag har vi Hammurabi här idag

Publicerat av

Katarina Wennstam skriver sina romaner med ett ärende, något som kan sägas vara ett led i en lång tradition bland svenska deckare, som exempelvis Henning Mankells böcker om Kurt Wallander där grävandet i ett specifikt samhällsproblem i varje bok var betydligt viktigare än att bara leverera en spännande mordgåta. I Wennstams senaste deckare Skuggorna har en grupp kvinnor tagit på sig att utdela utstuderad hämnd på män som misshandlat kvinnor (för övrigt också ett tema snarlikt just Wallander-boken Den femte kvinnan). Deras metod är att utföra en exakt efterapning av männens egna dåd, såsom de beskrivits i laga dom. Hämnden som öga för öga för dessa gärningsmän specifikt, men också en sorts terrorverksamhet syftande till att ingjuta skräck i alla de män som skadat kvinnor.

”Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?”

Bengt Algotsson ler när han svarar.

”Jag säger det här av omsorg, inget annat.”

De fyra kvinnor som utgör hämnarna har alla sina egna erfarenheter av mäns våld mot kvinnor, skildrade i några invävda tillbakablickar som markeras med både årsangivelse och tempusbyte, där våldet inte nödvändigtvis riktats direkt mot dem själva och heller aldrig har samma gärningsmän som deras offer i nutiden. Det är en del av poängen att de ska ha personlig distans till de egna offren. Trots att deras tillvaro, förberedelser och gärningar ges stort utrymme så drivs handlingen framåt främst via de jurister, poliser och journalister som försöker nysta upp i härvan av misshandelsfall. När allmänheten får kännedom om fallen, som då blivit tvåsiffrigt, bildas snart Facebook-grupper till stöd för de ännu okända gärningspersonerna och ingenstans uteblir diskussionerna om hur gärningarna egentligen ska betraktas. Wennstam fyller sin vana trogen alla resonemang och detaljer från de fiktiva misshandelsfallen med fakta och detaljer från verkligheten, oftast ganska snyggt planterat, och hennes ärende framträder på så vis tydligt. Mäns våld mot kvinnor är det enda dödliga våldet som inte minskar i dagens Sverige – det är en obehaglig och viktig uppgift att lägga på minnet. Så hjältar, skurkar och allmänhet frågar varandra om det då är rätt att hämnas, eller framför allt: hjälper det?

Det stora problemet är att denna intressanta och i grunden väl hanterade problematik störs av en massa språkligt och berättartekniskt bråte. Man pustar högt efter varje kapitel trots att de oftast bara är tre, fyra sidor långa, och det tar därmed udden av hela bladvändarkonceptet som ju litterärt ospännande spänningsfiktion ändå kan bjuda. Perspektiven är för det första alldeles för många, jag räknar till sju primära perspektiv – de fyra hämnarna, advokaten Shirin Sundin, polisens utredare Charlotta Lugn och journalisten Gunnar Lagergren – och utöver dessa finns minst lika många tillfälliga betraktare bland vittnen, offer, närstående och på annat vis drabbade.

Wennstam hade behövt en redaktör mer brutal och precis än hennes fiktiva hämnarliga, som kunde stryka allt detta redogörande av huvud- och birollers bakgrundshistorier, alla styltiga miljöbeskrivningar, och gärna allt om Gunnar Lagergren och hans betraktelser kring dagliga rutiner på nyhetsprogram i public service och hur det var under nine eleven. Det ständiga förklarandet av relationer och bakgrunder bryter dessutom ofta perspektivet helt när det flyttas upp från aktuell person till allvetarnivån. Värst av allt onödigt är det rent pinsamma sidospåret där Shirin Sundin, direkt när hon först av alla fattar att det finns ett samband känner att hon måste ringa upp en gammal professorsälskare för att få berättat för sig om den urbabylonska “Hammurabis lag” samt diverse mytologi om hämnargudinnor – som om det måste till en juristnördig, alternativt vagt rollspelarockultistisk, motivation hos intrigens gärningskvinnor för att de ska få använda sig av det som ändå måste vara hämndrättvisans mest kända programförklaring. Det är som om någon skulle behöva plugga Newton för att förklara att någon dog av att knuffas från ett höghus.

Med allt detta struket kunde förtjänsterna lyfts bättre. Mer tid hade funnits att fördjupa hämnarnas egna tvivel och kval (för all del bakgrundshistorierna också), frågorna om man bör känna sympati för offren eller för den delen vad deras offer i sin tur hade velat själva, och, om jag fått önska en riktigt storslagen story, skulle betydligt större utrymme ges en studie i vad som händer med samhället när en vigilantegrupp blir populär snarare än hatad och börjar bli en massrörelse. Framför allt kunde känslan av skräck hos enskilda män när några kvinnor i huvtröja skymtar alldeles bakom fått mer utrymme än en enstaka scen, även om den scenen är starkast i hela romanen. Eller, just därför. Att frambringa den oron och skräcken är trots allt ett huvudsyfte i de fyra kvinnornas plan, och jämförelsen med denna och den grundläggande otrygghet i offentliga rum som kvinnor utstår i verkligheten den poäng som Skuggorna faktiskt är ute efter. En poäng tyvärr skymd och halvfärdig bland en massa bråte.