Etikettarkiv: Katarina Wennstam

Frågan ännu utan svar

Publicerat av

skammen

Det är svårt att föreställa sig hur dagens debatter om våldtäkt skulle sett ut om inte Katarina Wennstams första bok Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt kommit ut för snart femton år sedan.

Hon var knappast den första som granskade attityder kring övergrepp och formuleringar i domstolen (det finns gott om referenser bakåt i samma bok), men reportageboken gjorde en banbrytande insats för att popularisera den kritiska blicken på föreställningen om våldtäktsoffer. Begreppet våldtäktskultur hade nog varit omöjligt att nå ut med idag om inte ett förarbetet redan gjorts.

Kanske var uppföljaren En riktig våldtäktsman än mer banbrytande, då gärningsmän av naturliga skäl än mer sällan än offer frivilligt kommer fram i ljuset. Myten om busksmygande pervon är knappast död, men dagens snabba reaktioner om någon säger åt kvinnor hur de ska bete sig utomhus, och inte minst alla diskussioner om samtyckeslag och oaktsamhet, har visat att fokus i debatten ligger någon helt annanstans än 2002.

Med den lilla backlash som det senaste årets debatt kring sexuella trakasserier på festivaler inneburit, där man åter grävt fram frågor om beskyddarverksamhet på bekostnad av långsiktigt arbete och seriös våldsförståelse (Slagen dam! Läs den!), är det svårt att inte välkomna Katarina Wennstams uppföljande bok Flickan och skammen som kom ut nyligen. Deckarförfattaren har tagit paus och den grävande journalisten är tillbaka. Kul för alla oss som inte är så förtjusta i deckare.

Flickan och skammen anspelar på sin föregångare även i undertiteln, En bok om samhällets syn på slampor, och den beskrivs som ”ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam”. Wennstam varvar här vittnesmål från ryktesdrabbade kvinnor med referenser till forskares och andra journalisters studier av synen på kvinnors sexualitet, i dag såväl som historiskt, samt förstås egna analyser och kommentarer.

Användbara exempel kommer även från kända moderna skandaler såsom Bill Clintons och Monica Lewinskys radikalt skilda villkor för fortsatt karriär efter offentlig skam. Allt är också snyggt inramat av Wennstams personliga erfarenheter av att utsättas för både rykten och ren misshandel i tonårstiden, baserat på en total mängd hångel som skulle fått en manlig tonåring att skämmas för sin mesighet.

”Varför blir tjejen slampa medan killen blir hingst?”

Trots att varenda högstadieelev någon gång konfronterats med frågan, tycks svaret aldrig riktigt landa. Frasen har blivit en kliché som till och med de värsta ryktesspridarna själva yttrar, så länge det inte finns något att vinna på att tillfälligt glömma bort den. Flera situationer som tas upp handlar just om någons konkreta vinning. Någon behövde ta ner en tjej som tog för mycket plats. Någon ville ha samma kille som en annan och började sprida rykten om rivalen. Någon blev utsatt för övergrepp, så rykten spreds för att gärningsmännen skulle gå skuldfria, antingen av dem själva eller av en omgivning som inte kunde ta in att så fina killar kunde begå övergrepp.

Det är motiverat att just övergreppsbiten kommer in. Ett helt kapitel ägnas också åt de vansinniga men helt typiska drev som uppstått efter fall som Bjästa, Tumba, Rissne, Stureplan, Steubenville och Glen Ridge. Situationer där det uppenbart varit gärningsmännens bästa vän att samhället haft så nära till att identifiera kvinnor som slampor. Som Wennstam deklarerar i inledningen är rädslan för horryktet något som drabbar alla kvinnor, eftersom alla måste förhålla sig till det och begränsa sig själva. Dessa rykten är då den yttersta konsekvensen: det går helt enkelt inte att skydda sig, för till och med när en inte gjort ett skit men blir våldtagen kan det leda till rykten om din sexualitet.

Tyvärr får denna typ av ryktesspridning, som uppstår efter rena övergrepp, betydligt större utrymme i boken än de situationer där kvinnors uppriktiga lust begränsats eller bestraffats. Nästan alla intervjuer med de enskilda kvinnorna som Wennstam gjort i boken handlar om rykten som uppstått just efter övergrepp. Även då det faktiskt gällt någon som i tonåren hånglat med fel eller ”för många” personer stannar det vid det enskilda ödet och leder aldrig riktigt vidare i djupare analyser av den ofria sexualiteten.

Sportmetaforen som Wennstam använder haltar därför något. Hon menar att män och kvinnor spelar samma spel, men med olika storlek på planen och där kvinnor ständigt riskerar att trampa över sin del, men det blir svårt att applicera när det faktiskt inte alls handlar om samma spel i de flesta fall. Visst, poängen är att man är två om att ligga, medan kvinnor är ensamma om skammen. Övergrepp är dock som bekant inte sex. Rykten som sprids för att tysta eller hämnas på någon har egentligen inte heller med sex att göra.

Istället för ett eller två kapitel får hela boken slagsida åt sexuell integritet snarare än sexuell frihet, som ju ändå är en uttalad ambition att lyfta. I händerna på beskyddarpatrullen skulle boken då lika gärna kunna tas som tecken på att mer beskydd behövs, fler ”pappor mot döttrars dejtande”, fler råd till kvinnor om klädsel och självförsvarskurser.

När perspektivet stannar vid slampetikettens roll i våldtäktskulturen så gör det en heller inte klokare på de grundläggande frågorna. Vad är egentligen samhällets syn på slampor? Var kommer skammen ifrån? Hur ser kartan ut för den som faktiskt känner sig begränsad i sin egen lust? Hur hade en på riktigt fri sexualitet faktiskt sett ut? Och ja, varför blir egentligen tjejen slampa och killen hingst? Det är frågor som knappt ställs och som ännu saknar svar.

Kanske är det reportageformen som skapat en fixering vid att visa upp den jävliga verkligheten, och Katarina Wennstam gör där ett gott arbete i att påvisa hur ryktet och sexualiteten används som vapen mot kvinnor. Det är självklart en brännande frågeställning i dag, när internet höjt nivåerna för möjlig skada, men banbrytande i klass med Wennstams tidigare böcker om våldtäkt är ”Flickan och skammen” inte.

– – –

Även publicerad @ Politism X, oktober 2016

I vårt hämnarlag har vi Hammurabi här idag

Publicerat av

Katarina Wennstam skriver sina romaner med ett ärende, något som kan sägas vara ett led i en lång tradition bland svenska deckare, som exempelvis Henning Mankells böcker om Kurt Wallander där grävandet i ett specifikt samhällsproblem i varje bok var betydligt viktigare än att bara leverera en spännande mordgåta. I Wennstams senaste deckare Skuggorna har en grupp kvinnor tagit på sig att utdela utstuderad hämnd på män som misshandlat kvinnor (för övrigt också ett tema snarlikt just Wallander-boken Den femte kvinnan). Deras metod är att utföra en exakt efterapning av männens egna dåd, såsom de beskrivits i laga dom. Hämnden som öga för öga för dessa gärningsmän specifikt, men också en sorts terrorverksamhet syftande till att ingjuta skräck i alla de män som skadat kvinnor.

”Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?”

Bengt Algotsson ler när han svarar.

”Jag säger det här av omsorg, inget annat.”

De fyra kvinnor som utgör hämnarna har alla sina egna erfarenheter av mäns våld mot kvinnor, skildrade i några invävda tillbakablickar som markeras med både årsangivelse och tempusbyte, där våldet inte nödvändigtvis riktats direkt mot dem själva och heller aldrig har samma gärningsmän som deras offer i nutiden. Det är en del av poängen att de ska ha personlig distans till de egna offren. Trots att deras tillvaro, förberedelser och gärningar ges stort utrymme så drivs handlingen framåt främst via de jurister, poliser och journalister som försöker nysta upp i härvan av misshandelsfall. När allmänheten får kännedom om fallen, som då blivit tvåsiffrigt, bildas snart Facebook-grupper till stöd för de ännu okända gärningspersonerna och ingenstans uteblir diskussionerna om hur gärningarna egentligen ska betraktas. Wennstam fyller sin vana trogen alla resonemang och detaljer från de fiktiva misshandelsfallen med fakta och detaljer från verkligheten, oftast ganska snyggt planterat, och hennes ärende framträder på så vis tydligt. Mäns våld mot kvinnor är det enda dödliga våldet som inte minskar i dagens Sverige – det är en obehaglig och viktig uppgift att lägga på minnet. Så hjältar, skurkar och allmänhet frågar varandra om det då är rätt att hämnas, eller framför allt: hjälper det?

Det stora problemet är att denna intressanta och i grunden väl hanterade problematik störs av en massa språkligt och berättartekniskt bråte. Man pustar högt efter varje kapitel trots att de oftast bara är tre, fyra sidor långa, och det tar därmed udden av hela bladvändarkonceptet som ju litterärt ospännande spänningsfiktion ändå kan bjuda. Perspektiven är för det första alldeles för många, jag räknar till sju primära perspektiv – de fyra hämnarna, advokaten Shirin Sundin, polisens utredare Charlotta Lugn och journalisten Gunnar Lagergren – och utöver dessa finns minst lika många tillfälliga betraktare bland vittnen, offer, närstående och på annat vis drabbade.

Wennstam hade behövt en redaktör mer brutal och precis än hennes fiktiva hämnarliga, som kunde stryka allt detta redogörande av huvud- och birollers bakgrundshistorier, alla styltiga miljöbeskrivningar, och gärna allt om Gunnar Lagergren och hans betraktelser kring dagliga rutiner på nyhetsprogram i public service och hur det var under nine eleven. Det ständiga förklarandet av relationer och bakgrunder bryter dessutom ofta perspektivet helt när det flyttas upp från aktuell person till allvetarnivån. Värst av allt onödigt är det rent pinsamma sidospåret där Shirin Sundin, direkt när hon först av alla fattar att det finns ett samband känner att hon måste ringa upp en gammal professorsälskare för att få berättat för sig om den urbabylonska “Hammurabis lag” samt diverse mytologi om hämnargudinnor – som om det måste till en juristnördig, alternativt vagt rollspelarockultistisk, motivation hos intrigens gärningskvinnor för att de ska få använda sig av det som ändå måste vara hämndrättvisans mest kända programförklaring. Det är som om någon skulle behöva plugga Newton för att förklara att någon dog av att knuffas från ett höghus.

Med allt detta struket kunde förtjänsterna lyfts bättre. Mer tid hade funnits att fördjupa hämnarnas egna tvivel och kval (för all del bakgrundshistorierna också), frågorna om man bör känna sympati för offren eller för den delen vad deras offer i sin tur hade velat själva, och, om jag fått önska en riktigt storslagen story, skulle betydligt större utrymme ges en studie i vad som händer med samhället när en vigilantegrupp blir populär snarare än hatad och börjar bli en massrörelse. Framför allt kunde känslan av skräck hos enskilda män när några kvinnor i huvtröja skymtar alldeles bakom fått mer utrymme än en enstaka scen, även om den scenen är starkast i hela romanen. Eller, just därför. Att frambringa den oron och skräcken är trots allt ett huvudsyfte i de fyra kvinnornas plan, och jämförelsen med denna och den grundläggande otrygghet i offentliga rum som kvinnor utstår i verkligheten den poäng som Skuggorna faktiskt är ute efter. En poäng tyvärr skymd och halvfärdig bland en massa bråte.