månadsarkiv: maj 2013

Anfallsänglar

Publicerat av

”En roman om patriarkatets makt”, benämns Johanna Holmströms Asfaltsänglar som i baksidestexten, och visst, nog sku patriarkatet känna igen sig alltid. Det må vara islamkonvertiten Sarahs två döttrar Samira och Leila som har huvudrollerna, och just detta patriarkala uttryck som står i fokus när de resonerar, men de är inte ensamt utsatta och inte är det en enskild religion som sätter gränserna. Sarah har tvärtom lockats till strikta klädkoder som en sorts motståndshandling mot det helfinska patriarkatet, och hennes strävan att bli god muslim har ingenting med män att göra. Istället är det hon som beklagar sig över den (tillfälligt?) separerade maken Farid som har en betydligt slappare inställning till religionen.

Äldsta systern Samira ligger nu i koma, efter okänt våld hittad utanför sin lägenhet, och lillasyster Leila försöker både återupptäcka vem systern blivit, och ta reda på vad som hänt henne. Sökandet berättas i första person som Leila, medan inflätade återblickar utifrån följer Samiras uppbrott från familjen till det isolerade liv där friheten ändå inte vill infinna sig.

Det handlar inte om ”kulturkrockar”, utan om likheter och överlappningar. Samma finska patriarkat som får Sarah att ta till slöjan kuvar de båda systrarna mer än en frånvarande far. För att inte tala om hur Leilas klasskamrat Linda utsätts. Kvinnans ärbarhet återkommer som patriarkatets hörnpelare i alla inkarnationer, men i högstadieskolan som Leila går i råder som vanligt de mest absurda dubbla budskap därom. Varje gift kvinna är en hora, hävdar Samira sarkastiskt, men snarare är alla och ingen det. Ordet helt meningslöst men ändå med sån makt.

I valet av en konvertit som flickornas mor får Johanna Holmström dels narrativa tillgångar, då hon kan låta Sarah explicit jämföra situationen i olika roller, dels ett visst alibi mot vithetsnormen. Positionen som vit finlandssvensk författare blir något mindre problematisk för Holmström än om hon gjort anspråk på att berätta om livet i ”invandrarfamiljen”. Knappast en neutral position ändå, men ambitionen är uppenbart en jämlik problematisering, ett öppensinnat grävjobb i alla sociala strukturer.

Den genomtänkta kompositionen blir dock övertydlig ibland, en del scener passar helt enkelt för väl i pusslet, och Romeo och Julia-spåret med rasisten som byter sida av kärlek för tyvärr tankarna till 90-talsfilmen 30:e november. Men i sådana filmers slappa fiktion saknades naturligtvis den fantastiska variation av frustrerade uppror som Asfaltsänglar består av. Från konvertitens fuck off till skönhetsnormerna, till Samiras geniala oskuldssabotage, till Lindas utagerande Britney-parallell och Leilas solidaritet med densamma. Överhuvudtaget Leilas trovärdiga aparta varande. De är alla uppror som – och det är romanens stora styrka – sällan riktar sig mot någon som aktivt förtrycker dem, utan mot själva den plats som män besitter. Revolter mot anpassningen inför en tänkt manlighet, den som gör ordningen självgående utan att pojkar och män behöver lyfta ett finger, eller märka något alls.

Moget

Publicerat av

Det finns förstås få skäl annat än teh lulz till att någon idag plockar upp Jan Guillous science fiction-försök Gudarnas berg från 1990. Det gällde även mig. Den stora sämstchocken uteblev dock, trots att det inte är någon höjdare heller.

Guillou har valt ett rimligt scenario såväl som berättarperspektiv för en författare som inte pallar gå ned sig helt i genren: den vagt formulerade dystopin, berättad genom ett okunnigt barn. Jag får inledningsvis samma känsla som av modernare svenska dystopier som Kalle Dixelius Tofs bok eller Kristoffer Cras Svenneskräp när den elvaåriga flickan Steva berättar om kunskapsrestriktionerna i det totalitära men fredliga framtidssamhället. Dystopin i Guillous tappning är varken total ödeläggelse som i Tofs bok, eller det riktigt jävliga klassamhället som i Svenneskräp, men Stevas far och en lärare har anat stundande världskrig och valt att fly med några barn till en annan galax via ljusår av dvala.

Väl på en statistiskt lämplig planet väcks Steva, ensam, eftersom något uppenbarligen gått fel. Hon finner spår av sin bror Jesper som hunnit leva ensam på planeten i en hel livstid, drygt hundra år tidigare, och som även döpt planeten till Steva efter sin syster. En skeppsdator får driva handlingen framåt och dilemmat som snabbt introduceras är hur det okunniga men i praktiken överlägsna människobarnet ska hantera planetens ekosystem, vilket är på väg att rubbas och gå under på samma vis som jordens. Med två olika raser som båda är intelligenta, men primitiva, har den ena (stevaner) blivit föda åt den enda av dem som är våldsam (moger) och hela näringskedjan sätts ur spel så alla arter riskerar att dö. I broderns fotspår försöker Steva axla rollen som gud och styra upp både moral och ekosystem, assisterad av skeppets två datorer, och det går väl sådär. Tyvärr gäller det också Guillous framställning, som snabbt förlorar sig i tvetydiga budskap och väldigt tråkiga redogörelser för primitiva jämförelser.

Mogernas rovdrift på håglösa stevaner är förstås plankat från förhållandet mellan morlocker och eloaner i H.G. Wells Tidsmaskinen, men Guillou låter den brutala sidan resonera liknande människan inför djur, med tal om intellektuell överlägnsenhet. Konflikten är en tydlig problematisering av vår egen hänsynslöshet mot miljön, både via mogernas inställning till ”den lägre rasen” och via Stevas egen eskalerande terror mot både moger och stevaner för att återinföra broderns idéer om gudomligt förbud mot ”stevankost” (lol). Det är förvisso lustigt att uppleva hur machoförfattaren och jägaren Guillou brottas med etiska perspektiv på både skyddsjakt och våld i allmänhet, eller famla efter helhetsgrepp på miljöfrågor, men den avslutande delen pekar mest åt att det går åt helvete hur man än gör. Alla planeter fuckar upp sig själva med nån variant på härskande art, verkar det som. Förfallet hindras dock drastiskt på de allra sista sidorna, då skeppsdatorn får abdikera som manipulerande gud bakom gud, och den värdige gud i maskinen, Stevas far, vaknar ur dvalan. Han kommer med ett par lugna visdomsord och låter krigsdattan odla lite spannmål istället för att spränga moger. Och gud såg att det var gott.

Steva framstår därmed som något av en idiot, oavsett tidigare klipskhet i detaljerna. Men det är väl jordeskolans fel, som lät kunskapsrestriktionerna inte bara gälla våld och krig, utan också hoppade över de fyra sädeslagen. Den flumskolan måste vara Jan Björklunds värsta mardröm.

– – –

För den som sökte en mer hånfull läsning kan jag rekommendera detta.

 

Att leva med vit undertext

Publicerat av

Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk
Och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen

I Vitsvit av Athena Farrokhzad är språket i fokus. Språket som skapare och som återskapare, språket som makt. Inte bara ett maktmedel i någon särskilds händer, utan makt i sig, som kräver underkastelse och anpassning. Att ständigt få solka sin beskrivning med någon annans perspektiv för att göra sig förstådd. Detta gäller även när man har samma modersmål. Finns en skuld i att anpassa sig?

Här passerar orden flera perspektiv när familjen talar genom författaren. För varje stycke (utom första sidan) uppges först av allt vem som berättat. ”Min mor sa”, eller fadern, eller brodern, farbrodern eller mormodern. Ändå är första person konstant och explicit medveten om sin påverkan. Detta är ord satta i text av Farrokhzad, återberättande ord eller ej, vilket också gör att det är irrelevant om första person är fiktiv eller Farrokhzad själv. Mot de återberättade orden från familjen förs en indirekt dialog. Råden, utsagorna och förebråelserna från familjen kommer ofta som om de är svar på något.

Min morbror sa: Kriget har aldrig tagit slut
Du har bara slutat vara krigets offer

Orden talar om förtryck och om kamp, men också om ansvaret att varsamt berätta det som inte bara tillhör en själv. Modern uppfattar sig orättvist anklagad, hennes ord blir kritiska mot texten de placeras i. Formgivningen placerar i sin tur texten i vitt på svarta lappar över de vita sidorna, så det liknar undertexterna på en film. En översättning, och därmed tolkning av innebörden.

Lika fullt är min läsning ett nytt lager av tolkning, där jag dessutom befinner mig långt bortom min trygga zon. Jag läser högt för mig själv i min lägenhet för att verkligen stanna i varje fras. Underkastar mig språket.

En FPS från arbetslivet

Publicerat av

I Marie Hållanders debutroman Tjänster i hemmet öppnas dörrarna till arbetet i hemtjänstens villkor, med en vårdtagare bakom (nästan) varje dörr och det unga vårdbiträdet som perspektiv. Den som arbetat i äldrevården känner igen sig. Oavsett om man varit på en avdelning eller kringvandrande bland egna hem är scenen densamma när man står i ett badrum, böjd på fel sätt, över en människa som verkligen inte vill badas och med arbetskläderna alltid för varma. Den kringvandrande har därtill att välja sin vinterklädsel med omsorg när fukten drabbar växelvis mellan göteborgskt snöblandat regn och ångande badrum med stressens tilltagande svettningar. Hållander målar precisa miljöer, känslan av dem mer än deras disposition.

Villkoren för arbetet, men också för vårdtagaren. Ensamhet bakom dörrarna, sjukdom betydligt värre än vård i eget hem kan hantera – är det anhöriga eller kommunen som vill ha det så? – och så alla livslånga vanor som antingen sinkar arbetarna, eller redan stympats av arbetsschemat, beroende på vem som ber om hjälpen. Mellan de många olika dörrarna finns enorma skillnader i makt och förmåga. Vem får något extra och hos vem passar man på att spara tid.

Ord är tid

och eftersom du har ord, Harald,
har du tiden med dig.

Språket balanserar tyvärr på en lömsk yta, velandes mellan dikt och prosa, vilket gör att hela formen vacklar. Även om radbrytningar och extra avstånd mellan fraserna ibland ger effekt, så tyngs helheten av att det uppenbart inte hade behövts några sådana tricks. I grunden är berättandet rakt, och det räcker. Gärna extra radbrytningar, men helst efter punkt. Andas gör jag själv.

Men perspektivet kompenserar. Marie Hållander berättar förvisso i första person, men inte om denna person. Subjektet avslöjar knappt något alls om sig själv. Man kommer på så vis mycket nära, som ett litterärt first person shooter-spel. Intrycken blir som egenupplevda, kroppen vrider sig och ryggen känner orden. Hållander vågar också i den närheten utsätta läsaren för de mindre smickrande reaktioner som mötet med vården kan ge. Att arbeta med människor är att möta motstånd, att tvingas ge av sig själv. Ibland delar arbetaren och vårdtagaren på utsattheten.

Det är ett värdigt arbete.