[Ur Läsbloggen]

Jag är ju oerhört intresserad av manlighetsdelen av genusområdet, längtar efter bredare mansbild i kulturen osv. Föregående inlägg om Den onödige mannen avslöjade väl antagligen den saken om det inte redan var bekant. Borde jag inte välkomna den här romanen om kramande män som Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson skrivit ihop? Kanske. Men är det något som ger mig knoster är det stora utrop om ny manlighet, som om det ska handla om ett ideal utbytt mot ett annat. Att fronta med sin progressivitet som man, att gnälla över att kvinnor inte vill ha mjukisar (som att inte Bobban får ligga!). Eller, för den delen, att hela tiden behöva betona att man är stolt över att vara man:

1) Förstår ej vad man ska vara stolt över. Jag föddes såhär, jag har inte gjort något särskilt för min kuk.

2) Brasklappen att man är stolt för manligheten trots att man tex kramas är att gå med på att kramandet i sig är omanligt. Mycket kontraproduktivt.

Det finns något lite obehagligt mystifierande med detta sökande efter den rätta, nya eller ursprungliga manligheten. Precis lika fånigt mystiskt som vilka fördomar som helst om olika mensritualer bland 70-talsfeminister (tror ej det är så mycket sanning i detta).

Men jo, jag välkomnar nog boken ändå – hellre kramar än fight club dessutom, och hoppas att vidare press inte gör så stor affär av denna alldeles särskilda nya manlighet. Ska se om jag kan få tag på ett ex och återkomma. [Den sög. Red anm.]

[Ur Läsbloggen]

Nu har jag läst ut Den onödige mannen och kollar runt lite på recensioner. Nästan samtliga analyser stör mig, vissa som fan, och bara Gabriel Byström i GP verkar ha tolkat den precis som jag gör.

Den var alltså väldigt bra, och knappast värd att fjantas runt med under taglinen ”ett medelklassens försvarstal”, eller behandlas som kliché om misslyckade män. Det är snarare en ovanligt skarpsynt spegel för alla bittra män att se sig själva och sitt eget ansvar i, tvärtemot vad tex Ann Heberlein hävdar. Denna roman är medveten om att det inte är någon kvinnas fel. Men hellre än sån recension än vissa mäns glädjeyra. Ser jag en jämförelse till med Falling Down går jag fan Falling Down på nån.

[Ur Läsbloggen]

En trevlig grej med att jobba på bibliotek är att man kan praktisera lite egenmakt och bruka sitt automatiska första tjing på allt man köper. Så jag plastade in Erik Helmersons nyutkomna roman i morse, lade in den i katalogen och lånade ut den till mig själv, pang bom. Blir ett trevligt miljöombyte i påsk då jag precis nu läser en fantasyroman (Nene Ormes Udda verklighet).

Jag har ännu ingen aning om huruvida jag kommer vredgas eller glädjas av eventuella budskap, då civilkuragetemat av andra behandlats ganska olika. Men vad som helst som får en att tänka är trevligt. [Facit finnes! Detta i inlägg på Nerd Life Deluxe]

[Ur Läsbloggen]

Med risk för att verka befinna mig i jäv-yra: Herregu vad bra Ajohan Lahtis ”är det verkligen en novellsamling eller en roman”-novellsamling som kommer ut på Charlie by Kabusa nästa vecka är.

”En grundläggande anatomisk harmoni”, av Ajohan Lahti.

Kroppar, samma novell som Ajohan bidrog med i undertecknads erotikantologi Skamlöst, verkar som en uppklippt och insprängd stadga mellan ett antal korta noveller om kropp, sexualitet och relationer. Det här är nog första gången som tydliga kopplingar mellan flera historier, antydningar om att personerna och händelserna går igen, inte får mig att känna mig korkad trots att jag ändå inte får ihop det till fullo. Den snygga kompositionen får mig bara att läsa det som en sammanhängande roman. Självklart är Ajohan Lahti en fantastisk sexskildrare, men det är också sällan jag ser lögn och svek skildras så rakt, känsligt och rättvist – trots att förstapersonsperspektivet dominerar.

[Ur Läsbloggen]

Ah, om det inte är Världsbokdagen idag! Litteraturens motsvarighet till kanelbullens dag. Den kommer lite tidigt i år pga det normala datumet är upptaget av påsken, vilket kanske är lika bra, så att ingen får för sig att det är en bibelhögtid.

Jag vet inte hur det är idag på den fronten, men när jag gick i gymnasiet minns jag att vi fick nån specialtryckt bok ett par år. Inte helt dumt faktiskt, då jag via en bok med två noveller av olika författare fick stifta bekantskap med Klas Östergren första gången. Jag tror det var julnovellen från samlingen Med stövlarna på (samma som filmatiserade Veranda för en tenor var med i), bra skit i alla fall. Tyvärr minns jag inte vem den andra författaren var.

Jag ska i alla fall förära läsarna med ett tips, dagen till ära. Kanelbulle-typ av dag eller inte, även jippon är trevliga om de används rätt.

Igår sträckläste jag Sara Ohlssons debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, från pärm till pärm. Jag gör faktiskt inte det så ofta så du kan ju fatta att det är en smashing hit. Precis som många andra skrivit om är Ohlssons debut högintressant för alla som är intresserade av sexualitet, och mycket befriande i sin chosefria behandling av detta hyfsat komplexa ämne. Som huvudtema vilar dock inte ung kåthet utan snarare det förjävla svåra i att komma över en kärlek som lämnat, även när man vet bättre.

För den som gillar att läsa på platta kan jag också upplysa om att Sara Ohlssons roman just kommit ut även i det formatet, ”sveriges första e-bok” kallad, pga specialinnehållet med massor av extramaterial och bild och musik till hela kalaset. Själv lyssnade jag faktiskt på soundtracket till gårdagens omnämnda Svenneskräp medan jag läste, men det fungerade också bra.

[Ur Läsbloggen]

En av böckerna som fick mig att fundera på det här med musik och böcker, vilket gav ett panelsamtal om saken till Popmani #1, var Kristoffer Cras debutroman Svenneskräp som lanseras med ett soundtrack. Nu har jag också läst boken och måste faktiskt säga att jag gillar den skarpt. Jag var lite skeptisk på grund av den udda marknadsföringen, men är förstås mycket nöjd med överraskningen.

Minns du när Jonas Hassen Khemiri pinsamt nog kallades ”en äkta röst från förorten” i och med Ett öga rött, trots att den mesta slangen var felaktig (med flit)? Om du tyckte det var jobbigt att läsa det språket kan jag i alla fall upplysa om att Svenneskräp är skriven på ännu jobbigare sätt – nämligen som en random SMS eller bloggtext av en 14-åring, full med kreativa stavningar och förkortningar. Man kommer förstås in i det ganska snabbt, och det fungerar faktiskt väldigt bra. Lämpligt är det också förstås, eftersom handlingen är förlagd till en dystopi i svensk pseudoframtid (dagens musik verkar tex aktuell så årtal är oklart, men saker har börjat gå åt helvete på det där Judge Dredd-sättet), och berättarrösten knappast är representant för de högre klasserna.

Man kan både läsa Svenneskräp som en varning för två-tredjedels-samhället och som klassisk ghettoromantik med lite wastelands-drag, men vad jag mest tyckte om var det gripande i berättarröstens ambivalens till sitt machotyngda underklassliv. Det känns relevant för vilket nutida samhälle som helst och då gör det inte så mycket att markörerna för samhällets pipsväng inte alltid är 100% trovärdiga (att man tex skulle döpa områden till ”Stadsdel 1, 2, 3″ efter klass på invånarna är inte helt rimligt ens i en dystopi).

Efter intervjun med [min goda vän (lol)] Johanna Nord om hennes samling kannibal-reseskildringar snokade jag upp några skitbra webb-antikvariat som samordnar olika mindre lokala butiker till en enad katalog. Det tyckte jag var en bra idé för henne att kolla in, men uppenbarligen mer stressande än behjälpligt:

(20:57:36) gustav: har du sett http://www.bokborsen.se/ ?
(20:58:05) Johanna: lol
(20:58:25) Johanna: Jag har aldrig letat på internet
(20:59:04) Johanna: JESUs vad många träffar
(20:59:08) Johanna: Det har jag inte tid med
(20:59:20) Johanna: Nu ska jag äta ostkrokar så jag får städenergi
(20:59:21) gustav: hahaha
(20:59:34) gustav: du är verkligen inte hängiven nog
(20:59:37) gustav: no nerd

Måste nog kolla om hon trillat dit ändå nu. I annat fall vet läsarna som också vill samla var de bäst hittar Min far är kannibal och andra hitz. Reportaget om kannibaljakten på 50-talet och icke-nörden som samlar på böckerna om det hittar du alltså i Popmani nr 1 [artikelarkivet].