Hur ska man förstå om man inte får skildra?

När jag läser texter som Cecilia Verdinellis kritik mot Den onödige mannen blir jag lite orolig. Redan innan noterade jag sporadiskt hur Erik Helmersons roman olyckligt slängts med i någon sorts mansvåg med totalskräp som Dingo Dingo och de mindre begåvade exemplaren i DN Insidans berg- och dalbana till artikelserie om manlighet.

[Obs: gillar man inte spoilers ska man inte läsa nedan, men romanen håller ändå.]

Den verklighet av självupplevt hugande män som Verdinelli egentligen kritiserar finns naturligtvis, inte bara i medelklassen, och är ca roten till all antifeminism och privilegieförnekande. ”Den onödige mannen” Peter i romanen är i stort sett också en sådan. Att berättelsen skulle syfta till att ge hans inledande världsbild upprättelse är dock uppåt väggarna. Vad som drabbade mig var snarare den perfekta skildringen av det sluttande planet mot både främlingsfientlighet och offerkofteri – såväl som av vändningen i och med insikten om Peters eget ansvar. Både mot inbillade och verkliga konsekvenser. I träsksmörjan Dingo Dingo tar de kontroll över sina fruar. Peter tar kontroll över sig själv och värjer sig endast mot hotet från andra män. Arbetarklassens män? Kanske, och det är inte helt oproblematiskt med sådan dikotomi i fiktionen, men den analysen gör han inte själv och det finns inte mycket hat eller förakt att tala om. Något likt Falling Down sker inte heller (arrogansen i den jämförelsen! mycket likt medelklassens övriga jämförelser med långt värre utsatthet). En desperado kanske man kan vara även med icke-våld, men icke-våld är det i alla fall fråga om. Vad Peter gör är att överge spåret med enkla lösningar och istället bara stå upp för civiliserat beteende även när någon står emot. Verdinellis och andras sågningar är kort sagt rätt kritik, men på fel plats.

Varför säger jag att jag oroas när Helmerson får denna kritik från många håll? Av samma skäl som jag fortfarande skäms för att ha rantat om Vi som aldrig sa hora i flera år utan att ha läst den, när den istället för att trösta stackars olagda grabbar faktiskt skildrade en sådans självömkan och vanföreställningar, och solkade Den Snälla Killen med lite verklighet. Det är bedrövande att man blir så låst vid att pressa in ett verk i sin förutfattade mening att man inte kan hålla isär skildring och förespråkande. I Den onödige mannens fall är det dessutom inte ens en subtil skillnad, utan helt uppenbart en vändning i bokens andra hälft från det självömkande i början. Det är en roman som tar dessa mäns tankar på allvar men utan att hålla med. Den hjälper till att förstå hur man blir så, det är inte en offerkoftas försvar. Att man jobbar med ryggmärgsreflexen och hånar allt som varande nåt pittstim kommer bara hålla kvar män i denna självömkansfälla. Man gör det dessutom till rimligt att män känner sig som detta ”onödiga”. Ingen bra idé.

– – –

Jag var lite ovillig att skriva detta inlägg tidigare pga man vill inte låtsas som om man har totalkoll på vad en författare egentligen velat. Men när Erik Helmerson svarat själv i DN idag får man ju lite stöd. Dock att det även är möjligt att göra vissa förmildrande tolkningar även av verk som ändå var menade som något helt annat. Tex brukar jag öva på att se Californication som en lång serie om manlighet i sitt mest patetiska. Och så kan min uppfattning ovan om Vi som aldrig sa hora tilldelas detta argument som en brasklapp, då författaren i övrigt skrivit ett och annat i ömkansväg.